Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 13/2020

Meningen med livet?

Att tala eller ställa frågor om meningen med livet kan väcka nyfikenhet, även om en del anser att det hör till den personliga och privata sfären. Men även om frågorna är svåra och obekväma måste de ställas och samtalet föras. En som belyst ämnet är komikern tillika språk- och folklivsforskaren Fredrik Lindström, när han medverkade i programmet Vinter i P1 på juldagen. Han konstaterade där att för många fokuseras livet till stora delar runt dem själva och blir som ett projekt, där man är sin egen projektledare. Målet och meningen med livet är att vara lycklig och framgångsrik. Själv är man ensam ansvarig för hur livet blir i slutändan. Tron på en personlig och definierad gud är, enligt Lindström, ointressant för dessa. Istället handlar det om att tro på sig själv och se till att de egna livsmålen uppfylls.

Lindströms konstaterande kan tyckas vara oroväckande men är egentligen inget nytt under solen. Hasse Alfredson sade det redan för 50 år sedan, då genom pastor Jansson i sketchen Ringaren: »Livet är som en påse, det blir tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.»

Kyrkan, som Kristi kropp och bärare av uppdraget att förkunna evangeliet, har en viktig uppgift i att bjuda in till samtal kring meningsfrågan. Att vägleda människor i sökandet efter svar är ett av hennes uppdrag. Men det måste ske i respekt och lyhördhet för den andre, så att det inte blir som det stod skrivet med stora röda bokstäver på dörren till en offentlig toalett: JESUS ÄR SVARET! Bredvid hade någon med mindre bokstäver skrivit: Men vad är frågan?

Frågan med de små bokstäverna visar, att den som skrivit påståendet med stora bokstäver missat grunden för all kommunikation – att lyssna in människors frågor. Detta manar till eftertanke kring relationen mellan människors frågor och den kristna trons svar. Missas detta samspel riskerar kyrkan att svara på frågor som ingen egentligen ställt. Då slår hon in öppna dörrar. Samtidigt, om kyrkan inte svarar på de frågor som människor faktiskt ställer, så uppfattas hon och den kristna tron som ointressant och meningslös.

Att frågan om meningen med livet i allra högsta grad är aktuell vittnar en artikel i Kyrkans Tidning om (nr 14/2020). Artikeln refererar en undersökning där 501 personer i åldrarna 40–85 år fått svara på frågor rörande meningen med livet. Svaren låg i sin tur till grund för att sex forskare, som var för sig tog sin utgångspunkt från bl.a. etiken, religionssociologin och teologin, skrev en antologi med just namnet Livets mening.

Ett av kapitlen visar att många av de tillfrågade förstod meningen med livet utifrån en subjektiv värdering med individualistiskt perspektiv, dvs. att det är ens personliga och privata livsmål eller ens egna prestationer som ger livet mening och betydelse. KT presenterade undersökningen med rubriken »Nära och kära är viktigare än Gud och plikten», en rubrik som förvisso delvis speglar resultatet av undersökningen utan att vara någon djupare analys av den. I antologin framkommer nämligen att de flesta besvarat frågorna utifrån perspektivet vad som är meningen i livet men inte med livet. Det som är viktigt i livet är just det som kunde uppfattas som en form av delmål eller uppfyllande av egna önskningar som att bilda familj, ha ett arbete man trivs med, finnas i en god gemenskap och kunna resa. Alltså liknande svar som Lindström presenterade i sitt vintertal. Men när det handlar om förståelsen av meningen med livet blir svaren betydligt mer diffusa och vacklande.


En intressant fråga blir därför hur Svenska kyrkans ledning tar till sig det resultat som presenterades i undersökningen. Kan det väcka någon form av självrannsakan och reflektion över det graverande allvaret? Undersökningen, liksom Lindströms vintertal, pekar båda mot att det är hög tid för att den kristna trons svar på frågan om såväl meningen med som i varje människas liv förmedlas tydligare.

Till sin hjälp har Svenska kyrkans ledning Kyrkoordningen och den s.k. syftesparagrafen, där Svenska kyrkans uppdrag och församlingarnas grundläggande uppgift formuleras klart: »människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.» Ett svar på frågan om meningen med och i människans liv skulle då kunna vara: Att varje människa är skapad till Guds avbild och kallad till att tro på och att finna tillit hos Kristus. Att hon ska leva i och finna sin kallelse i en nära och livgivande gemenskap, att tillsammans med sina medmänniskor sträva efter och arbeta för att Guds vilja ska bli känd och efterlevd och att skapelsens återupprättas intill den dag då Kristus kommer åter.

För att förverkliga detta behöver människor få hjälp med att (åter)finna tron på Kristus. Svenska kyrkan på nationell nivå liksom de enskilda församlingarna måste därför i högre utsträckning våga stå upp för den kristna tron och vara frimodiga i bekännelsen till Kristus som kyrkans Herre. Detta gäller såväl på officiella hemsidor och twitter som i uttalanden i media och i förkunnelsen. Men det handlar även om att församlingarna värnar och vårdar undervisningen för alla åldrar och kanske framförallt att man våga praktisera ad Fontes – till källorna. 

Undervisningen måste vara kristuscentrerad, fokuseras på bibelberättelserna och bidra till den kristna trons fördjupning. Som Gunnar Rosendal skriver i Den apostoliska tron: »Kristus är källan, där vi finna den uppenbarade kunskapen om Gud.» För detta finns fungerande undervisningsmaterial för Alphakurser och vuxenkatekumenat.
Den pågående satsningen på undervisning behöver vara tydlig om grunden i kyrkans tro, bekännelse och lära och ta sin utgångspunkt i det missionsuppdrag som getts åt kyrkan av Herren själv.

Att få vara del i en lärande gemenskap skulle kanske kunna locka dem som Lindström kallar »individualisterna». Erbjudandet att vara med i en gemenskap skulle kunna vara något att bygga vidare på i mötet med dem som säger sig vara ointresserade av att tro på Gud. Lindström menar ju som Martin Buber att ett jag blir vi i relation till ett du. Om vi inte lever i samspel med andra utvecklas vi inte. För att vara sig själv måste man stå i relation till andra. I vår strävan efter att vara oss själva måste vi påverkas av andra.

När kyrkan inbjuder människor att vara med i en gemenskap, som tillsammans läser och brottas med bibelordet, blir det som för lärjungarna, vilka på vägen till Emmaus fick följe av Herren själv. Att ta del av undervisning och gemenskap kan öppna för insikten om vad som är den sanna meningen med och i livet. Som Sv. Ps. 646:3–5 formulerar det: Ge mig tjänst och ansvar, låt mig till glädje bli … Upplys mig, helige Ande, så att jag kan förstå … Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig!




SPT 12/2020

Kyrka och gudstjänst i coronatider

I krissituationer har Svenska kyrkan en självklar och viktig roll i samhället. Så också denna gång när en oförutsedd pandemi sprids över världen. Men i dag är förutsättningarna helt andra. Kyrkan brukar vara platsen som öppnar upp och samlar folk i kyrkor och församlingshem, så avgörande för liturgin och diakonin. I kriser är den fysiska gemenskapen viktig, men den här gången är den fysiska kontakten själva problemet.

Kyrkans diakonala arbete har fått ställa om på många håll. Grupper och besök är bara begränsat möjliga, men behoven av kontakt har ökat. Inte bara de äldre utan många andra drabbas i spåren av Covid-19. Många permitteras och förlorar sina arbeten, timanställda, deltidsarbetande och vikarier får ofta gå först. Ekonomiskt utsatta barnfamiljer kan få det ännu svårare, och när ungdomar ska sköta studier hemifrån ökar risken för familjekonflikter. De som lider av psykisk ohälsa och är suicidbenägna kommer att påverkas under lång tid framöver. Allt detta blir också synligt i våra församlingar där präster, diakoner och andra medarbetare är viktiga medmänniskor.

I början av pandemin kunde gudstjänstlivet i stort sett fortgå som tidigare, men situationen förändrades och det otänkbara blev verklighet. Kyrkan borde kanske inte fira gudstjänst? Beslutet om att kyrkor ska stängas eller inte ligger på pastoratsnivå hos kyrkoherden. Biskoparna gav råd och råden blev väldigt olika. Några förordade inställda gudstjänster, andra önskade fortsatt gudstjänstfirande. Villrådigheten fortplantade sig ner i organisationen. Varje pastorat fann sina egna lösningar, vilket varit förvirrande och motsägelsefullt. Medan det ena pastoratet valde att ställa in gudstjänsterna valde det andra att fira gudstjänst som vanligt. Osäkerheten har varit påtaglig och besluten kan uppfattas som godtyckliga.

I diskussionen kring gudstjänstfirande eller ej har fokus nästan enbart hamnat på de mellanmänskliga aspekterna. Slutsatserna har blivit att när människor inte kan träffas p.g.a. smittorisk bör vi inte fira gudstjänst, eller så filmas gudstjänsten så att man kan titta på den i sin ensamhet. Gemenskapen och mötet mellan människor är viktigt för kyrkan, men det krävs mer än gemenskap för att vara kyrka. I Confessio Augustana VII står det att »kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas».

Utan gudstjänst med evangelium och sakramentsförvaltning finns alltså ingen kyrka. Därför är det problematiskt när församlingar upphör att fira gudstjänst. Ett alternativ till att pausa gudstjänstlivet borde kunna vara att gudstjänster och mässor firas med några få som representerar hela församlingen. Inte med nödvändighet för att sända on-line utan för att fortsatt vara kyrka på den lokala orten. Församlingen, inte i första hand de enskilda, möter sin frälsare i gemenskap med Kristi kyrka i himlen och på jorden.

Under veckorna som gått har kyrkan tvingats reflektera kring såväl teologi som kommunikation, om hur vi kan fira gudstjänst och mässa. Många teologiska diskussioner riskerar att bli teoretiska stridsfrågor, men här har ärendet varit högst konkret och målinriktat. Olika teologiska tankar och ståndpunkter har kunnat brytas mot varandra utan behov av att duellera och vinna diskussionen. I stället har det funnits en gemensam längtan efter att än mer förstå vad nattvard är och hur den ska hanteras, en önskan om att kunna skapa gudtjänstgemenskap i tider som praktiskt gör det svårt.


Bland de många lösningar som olika församlingar valt kan några iakttagelser göras. Redan i förra numrets ledare (SPT 11/2020) reflekterade vi över frågan om gudstjänster on-line, en fråga som kräver ytterligare bearbetning. För som redan konstaterats fungerar webbformatet väl när det gäller Ordets gudstjänst. Bibelläsning, predikan och psalmsång fungerar digitalt. Bilder, musik och kamerateknik kan förstärka och göra att förkunnelsen kan nå ännu längre än i det vanliga gudstjänstsammanhanget. När församlingar arbetar vidare med egna filmproduktioner bör därför fokus ligga på undervisning och mission i text, bild och ton.

Men andra delar av gudstjänsten gör sig inte lika enkelt via en skärm – gemenskapen, heligheten, och inte minst eukaristin. Här har SPT tidigare lyft fram vad som kallas andlig kommunion. Även om dagens krissituation verkar ny är den inte unik i kyrkans historia, utan vi möter därför de bästa lösningarna i kyrkans erfarenhet. Några okontroversiella och fungerande sätt som ingår i allmänkyrklig praxis kan lyftas fram:

1. Enskild kommunion i biktens form. När församlingen har så kallad Öppen kyrka istället för gudstjänst finns möjlighet att förutom enskild andakt i kyrkorummet även ta emot nattvard av präst i sakristian. Stunden består av enskild bön om förlåtelse, avlösning, utdelande av det konsekrerade brödet, välsignelsen.

2. Förlängd kommunion. Om mässan firas med högst det rekommenderade antalet deltagare, kan andra komma till kyrkan efter gudstjänsten för att ta emot nattvarden. Nattvardsgåvorna står kvar på altaret och prästen är kvar för att betjäna dem som kommer. I exempelvis S:t Ansgar i Uppsala livesänds mässan så att man kan delta via datorn för att därefter ta sig till kyrkan för enskild kommunion.

3. Nattvarden delas ut i hemmet. Präst eller diakon kommer med hostian från mässan i kyrkan. För att undvika smittspridning kan brödet eventuellt lämnas under bön och välsignande vid dörren på lagom distans mellan personerna.

4. I stället för att minska antalet mässor firar man fler för att så sprida deltagarna över fler tillfällen.

Alla dessa alternativ är möjliga eftersom Kristus inte är delad utan Hans fullhet ryms i såväl enbart brödet som vinet. Likaså består Kristi närvaro i nattvardsgåvorna även när mässan avslutats. Därför behöver inte instiftelseorden läsas på nytt för varje kommunikant. Genom dessa modeller utgör mässan också den största gemenskapen. Mässan står till sitt väsen utanför tid och rum. Även den enskilda kommunionen firas således i gemenskap med hela den världsvida kyrkan i alla tider.

Den gemensamma bönen har också funnit former som kanske inte är nya, men som blivit än mer tydliga. På sociala medier har bönegrupper skapats där stort och smått har delats. Med en gemensam bönetid går det att forma en samhörighet trots stora fysiska avstånd. Kanske kan församlingens förbön till och med stärkas och tidebönen få en renässans. Och de som annars inte skulle våga be högt kan i sociala medier skriva sitt böneämne.

Dagens situation utmanar kyrkans sätt att vara kyrka. Kristider kan också betyda omprövning och nya möjligheter. Somlig verksamhet som krävt stora resurser har nog mått bra av att pausas – kanske till och med för gott. Och kyrkan har tvingats fokusera på sin mest avgörande handling – att fira mässa, Men nu på såväl gamla som nya arenor.




SPT 11/2020

Mässa on-line? Mässa på riktigt?

Förändrar covid-19 världen? Förändrar den kyrkan? Eller är människors behov av att normalisera sin tillvaro så stark att vi inom några år får se en återgång till vad som varit? Ingenting går att förutse. Vi saknar facit. Somliga menar att världen och kyrkan aldrig kommer att bli som tidigare, andra att pandemins effekter på vardagslivet på sikt blir ganska begränsade.

En sak är att pandemin har höjt krismedvetandet så att det förhoppningsvis finns en större beredskap inför framtida kriser. För trots att det är oförutsägbart när de kommer, så är det förutsägbart att de kommer. Som med själva döden. Alla vet att, ingen vet när.

Alla sammanhang som normalt samlar lite större skaror har förbjudits. Här påverkas också kyrkan. Bortsett från förföljelsetider har det nog aldrig tidigare i kyrkans historia rått förbud mot att fira gudstjänst med en närvarande församling, då kyrkportarna slagits igen och prästen fått celebrera i ensamhet men i gemenskap med den himmelska skaran.

I den nu akuta situationen har inte så få församlingar varit initiativrika. Det dröjde inte många veckor innan gudstjänster började sändas på webben. Kyrkportarna är stängda men gudstjänsterna firas. Som tillfällig lösning i en speciell situation är detta utmärkt. Svårare är att bedöma hur kyrkan ska förhålla sig om gudstjänsterna on-line mer eller mindre permanentas och normaliseras. Här finns inget enkelt svar.

Att sända gudstjänster på teve och webben är ingen nyhet utan har funnits lika länge som digitala medier. Men de har då sänts från en kyrka med en närvarande församling. Tittarna har varit tjuvkikare som iakttagit vad andra deltagit i. Den fysiska närvaron i rummet har emellertid varit det normala. Så är det inte nu. Undantaget har för tillfället blivit regel.

En del ser webbsändningarna och den uppmärksamhet som de rönt som en gudagåva. Kyrkan når ut. Människor som aldrig tidigare firat gudstjänst sitter plötsligt och tittar. Nyfiket söker man på nätet, tittar in i rummet, lyssnar på delar av en predikan. Huruvida det är nyhetens behag eller ett genuint intresse, där en annars anonym religiositet får sin möjlighet, är svårt att avgöra.

Att aktivt gå till kyrkan för att delta i en gudstjänst är för många en för stark bekännelsehandling medan deltagandet i en gudstjänst on-line bevarar anonymiteten. Det är inte konstigare än att man surfar förbi andra inslag på nätet, youtubeklipp med kända idrottsögonblick, filmsnuttar, konserter eller annat. Då kan man likaväl surfa förbi några webbgudstjänster för att fascineras eller förfäras.

Om de som sökt en webbgudstjänst följt den i sin helhet eller bara under någon minut går inte att enkelt utläsa av statistiken. Antalet klick är dock fler än de som vanligtvis samlas till den söndagliga mässan i kyrkorummet. Framtida undersökningar får visa om intresset är en följd av nyhetens behag eller ett andligt behov. Eller av rädsla – när människor förlorar den mest elementära kontrollen över sina liv har man i alla tider vänt sig till Gud. Kyrkan fått tjänstgöra som kristidernas akutmottagning. Kanske speglar intresset också en förväntan att gudstjänsterna ska firas även om man själv aldrig deltar, en sorts ställföreträdande funktion. Inställda gudstjänster gör krisens allvar övertydlig.


Ur teologisk synvinkel föreligger en skillnad mellan olika kyrkor. För de evangelikala kyrkorna med deras betoning på vittnesbörd och förkunnelse, på musik och starka karismatiska estradörpredikanter är det här ganska normalt. Fokuseringen på ordets förkunnelse med tillhörande attribut gör frågan om vilket medium man använder mindre viktig. Bara man når ut, ordet bärs fram, evangeliet sprids med vinden. Men faran är att kyrkorna fungerar som Entertainment Churches anpassade till scenen med underhållning och ett budskap präglat av enkla one-liners.

För de kyrkor där sakramentsförvaltningen är lika väsentlig som förkunnelsen är det mer komplext. Enligt Augsburgska bekännelsen finns kyrkan där ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Ordet brukas och bordet dukas i en fullödig mässa. I en webbsänd mässa förkunnas Ordet, om detta råder ingen tvekan. Bibelordet klingar, evangelium förmedlas och predikan ljuder i princip oavsett var lyssnaren befinner sig. Men sakramentet förmedlas inte, Kristi kropp och blod kommuniceras inte till deltagarna på andra sidan datorskärmen eller Ipaden.

Frågan är inte helt ny. För en del år sedan fanns en diskussion om konsekration skedde, när prästen i en tevesänd gudstjänst uppmanade tittarna att ta fram bröd och vin och så delta i nattvarden. Eller är det möjligt för en präst att via mobilen konsekrera för en sjukkommunion? För en symbolistisk nattvardssyn är detta förmodligen mindre kontroversiellt, men för en katolsk är det främmande. Följdfrågorna blir många: Var går då gränsen för vad som konsekreras? Vad sker med brödet och vinet i skafferiet? Förflyttas sakramentets realitet till intentionen och mottagandet?

Inom den romersk-katolska kyrkan finns begreppet andlig kommunion (se Kommentarer, SPT 8/2020), communio spiritualis. Troende, som inte kan ta emot sakramentets fullhet på grund av ålder, sjukdom, förföljelse eller för stort avstånd till en kyrka, kan ändå göra det andligen. Troskongregationen fastslog 1983 att »genom sin längtan efter Sakramentet förenar den troende sig med kyrkan fastän hon till det yttre skild från henne, ändå innerligt och verkligt och därför mottar Sakramentets frukter» (Signum, mars 2020). Coronakrisen har aktualiserat denna praxis, som förutsätter ett reellt hinder, inte lättja eller nonchalans. När hindret är undanröjt står kallelsen kvar att delta i mässan i kyrkan.

Konsekration och kommunion förutsätter fysisk närvaro. Konsekrationen kan inte digitaliseras, inte heller kommunionen, även om vi kan tala om »andlig kommunion». Här måste kyrkan vara tydlig. Det måste råda trygghet i vad sakramentet är, en sakramental säkerhet. Kristi kropp och blod är fysisk närvaro, inte digital.

Det gäller också församlingen som gemenskap. Allt större skaror samlas på uteserveringar för att mötas, äta och dricka gott – gemenskap kan helt enkelt inte digitaliseras utan är fysiska möten. Kyrkans idé är en närvarande gemenskap som enskilda delar med varandra. Teatern med skådespelare och publik bärs inte av gemenskap som avgörande idé, men församlingen som församling upphör om den inte också samlas i det gemensamma rummet, i kyrkan. Där finns ingen publik, bara deltagare, bara gudstjänstfirare.

Gudstjänster on-line är ett välsignat alternativ i en extrem situation. Men de är surrogat, inte äkta vara. Det vore ett misstag om kyrkan eller församlingar, när situationen normaliserats, likställer tittandet på en webbsänd gudstjänst med att vara närvarande i kyrkorummet. Real reality är fortfarande verkligare än webb reality.

SPT 10/2020

Så länge det finns hopp finns det liv

Astrid Lindgren vet att berätta om kristider i Emil i Lönneberga, när festen och hoten blir grannar. För när Emil var i Vimmerby hände det stora saker. Det var dagen för både marknaden och den stora kometen. Skulle det bli en nästa dag eller skulle kometen träffa jorden? Skulle undergången drabba Småland? Med psykologisk klarsyn noterar Astrid Lindgren: »När folk är rädda och glada på samma gång för de mer oväsen än vanligt, därför var det liv och kolifejs värre ute på gatorna …»

Vad som skedde på Vimmerby marknad sker idag globalt, för när vi är rädda och glada på samma gång krävs det mer oväsen, mer liv och kolifejs, mer njutning och fler trivialiteter som skingrar oron. Om vi saknar hopp tvingas vi suga märgen ur de döda benen redan nu.

Efter många år med kolifejs så dominerar i dag rädslan över hoppet, stiltjen över en stark förlig vind. Glädjen och gemenskapen har satts i karantän i väntan på att släppas loss. Men på väg dit? Vem vågar sia om morgondagen? Och i vad mån behöver kyrkan vara en profetisk röst, en besinningens röst? Är det så enkelt som att mer allmänt prata om människors behov av hopp? Eller passa på att fördöma kapitalismen? Materialismen? Klimatmarodörerna? Den usla beredskapen och bristen på skyddsutrustning? Det är inte nog att som statsminister Per Albin Hansson dagarna före Andra världskrigets utbrott hävda, att »vår beredskap är god» om den inte är god. Och det var den inte då, inte heller i dag.

Att sia om framtiden låter sig inte göras. Visserligen skulle kyrkan kunna luta sig mot de gammaltestamentliga profeternas professionalitet för att hävda en tolkningsrätt om framtiden. Sådana tongångar dyker också upp lite varstans, oftast med förhoppning om global besinning om vart världen är på väg. Goda framtidsscenarier och undergångstankar blandas lätt på ett förvirrande sätt i kris- och orostider. Somliga ser möjligheterna att själva profitera på det svåra – så som det varit i krigstider. Andra ser med ödmjukhet och medmänsklighet på vad som sker och på dem som drabbas.

I kölvattnet av virusspridningen har det skett en förskjutning från de växande kraven på rättigheter för allt fler grupper till en fråga om den enskildes ansvar och skyldigheter. När alla ska ha rätt till sina speciella rättigheter upphör det meningsfulla med dem, det blir till sist bara en allmän allemansrätt. Covid-19 påminner oss om att det inte främst är rättigheter som får människor att växa utan ansvaret. Karaktären danas inte i medvinden utan i motvinden. Som någon påpekat: »Utan friktion faller människan fritt.» Av Paulus lär vi oss att det är när vi bär »varandras bördor» som vi uppfyller Kristi lag. Förebilden är Kristus själv. Det är vars och ens ansvar och skyldighet att hindra covid-19 från att spridas och att handla i omsorg om andra och om dem som tillhör riskgrupperna.

Inte blir det lättare att försöka se in i framtidens dimmor av att kyrkan har facit om utgången, den yttersta utgången. Vägen dit kantas av fasor och farsoter, av krig och hungersnöd, av omänsklig mänsklighet i sin egoism. Att läsa Uppenbarelseboken kan i stora stycken vara att underblåsa oron och ångesten. Bland somliga evangelikala finns uppfattningar som välkomnar kriserna och klimatförändringarna som steg på vägen mot tidens slut. Är det så vi ska se världens tillstånd i dag? Ju sämre dess bättre? Men hoppet i Kristus gäller i nuet, i framtiden och i evigheten. Hoppet är inget vi bara väntar på. Vi lever dagligen i det.


Under kristider spricker den trygga tillvaron, och genom sprickorna söker sig ofta andligheten och religiositeten in. Gudslängtan får en plats, bönerna stiger på nytt mot himlen och »vokaler och konsonanter/ropar på alla språk: / Hjälp!» (Nelly Sachs, dikten Detta århundrade).

Men människan glömmer snabbt. Tio spetälska blev botade. Endast en mindes av vem och återvände. De övriga nio skyndade bort. Så vi har sett det förr, skarorna som i kaotiska tider av pest och hungersnöd, krig och örlig strömmat in i kyrkorna för bön, tröst och hopp men som sedan slunkit ut när ovädren dragit förbi.

För kyrkan är det en nyttig lärdom. Hon måste bevara sin identitet i samhällets såväl välgångs- som motgångstider. Och det är i de förra som det är svårast. Men ska hon ha något att säga i kristider måste hon också ha sagt det under de feta åren. En kyrka som sekulariserats inifrån har i orostider inte mycket att säga världen om hon själv tidigare endast speglat den, om hon inte vet att det är otillräckligt att som det gärna heter, »ge människor hopp». För hoppet måste vara förankrat. Det är inte utan skäl som ankaret är hoppets symbol.

Att bara ge människor hopp är otillräckligt. Sådant sysslade de falska profeterna med men inte Jeremia. En allmän uppmuntran kan politiker och krönikörer formulera, men hoppet måste motiveras. Det måste ha ett fäste, måste förankras för att inte vare sig hela mänskligheten eller den enskilde ska driva iväg med alla vindar. För kyrkan har hoppet därför ett namn: Jesus Kristus. Och det utgår från en historisk verklighet: Kristi kors och Kristi uppståndelse.

Det vore orätt att anklaga Svenska kyrkans ledning eller dess prästerskap för att likt de falska profeterna enbart säga: Allt står väl till, allt står väl till. Tvärtom – varningsbasunerna har skallat under många år inför globala hot som klimatförändringar, överexploatering av jordens resurser och ökande egoism. Kyrkan har varit och måste vara en politisk om än inte partipolitisk röst. Men hon måste vara mer än så, för hon lever i skärningspunkten mellan himmel och jord. Hon vet att den dag jorden går under är ändå inte hoppet ute.

Som kyrka måste vi tala om den välsignade oförutsägbarheten. Att ingen kan sia om framtiden, att ingen någonsin kan äga kontrollen över den. På nåd och onåd är vi utlämnade åt ovissheten. Och ändå inte. Det söndagliga mässfirandet kungör något annat. Mässan och det kristna livets efterföljelse i vardagen är inget annat än ett förspel till någonting större. Vi lämnar mässan med ett hopp som för många tycks ha gått förlorat.

Det sägs att så länge det finns liv, finns det hopp. Men det är tvärtom. Att så länge det finns hopp, finns det liv. Det liv som saknar hopp är inte värt att leva. Det är som att leva livet på en lyxkryssare men aldrig komma i hamn, så som ett antal kryssningsturister fick se sina paradisfartyg förvandlade till fängelser.

Som kyrka måste vi i coronatider vara kristallklara om budskapen. Det ena: Att uppfordra varje människa till det solidariska ansvar som ligger i att bära varandras bördor, för Guds kärleks skull i Jesus Kristus. Det andra: Att vittna om att hoppet förankrat i Kristus inte är ett drivankare, utan har sitt fäste i Golgataklippan och den tomma graven.




SPT 9/2020

Behöver kyrkoråden tillsyn?

Både i Kyrkans Tidning och i lokala media har under hösten och vintern rapporterats om hur Karlskrona församling hamnat i en svår ekonomisk situation. Stora besparingar väntar och personal har fått sägas upp. Anledningen är att renoveringen av Fredrikskyrkan i Karlskrona blivit fyra gånger dyrare än budgeterat. 35 miljoner skulle renoveringen kosta. Slutnotan blev 135 miljoner!

Lunds stift som granskat förvaltningen konstaterar att »kyrkorådet gång på gång överträtt sina befogenheter och godkänt projektet att överskrida den av kyrkofullmäktige antagna budgeten». (KT 18/2 2020). Tio dagar senare kan KT meddela att ingen i kyrkorådet tänker avgå, alla sitter kvar för att, som det heter, ta sitt ansvar (KT 28/2 2020).

Karlskronafallet är ingen engångsföreteelse. Då och då kan man läsa om församlingar och pastorat som på grund av oskicklighet och otillräcklig kompetens dragit på sig stora skulder. Eller hur anställda slutar på grund av stora brister i arbetsmiljön. Bristerna beror inte alltid på kyrkoråden. Ibland är det anställda, oftast kyrkoherden, som inte förmår leda arbetet. Eller så handlar det om att kyrkoråd och kyrkoherde inte kommer överens utan hamnat i konflikt. Då ligger utköpet nära till hands. Kyrkokassan används för att bli av med någon misshaglig anställd.
Man kan naturligtvis förfasa sig över sådant som ofta beskrivs i den kyrkliga pressen. Slarv, bristande kompetens och omdöme drar ner ett pastorat i ekonomiska svårigheter. 

Arbetsledningen kan vara obefintlig, överdrivet kontrollerande eller okänslig för de anställdas kunnande och behov. Konsekvenserna är många, men vad som sällan nämns är kanske det värsta – att dessa mänskliga tillkortakommanden gör det svårare för många att söka sig till kyrkan. Och till Kristus.

Utköpen och andra exempel på misslyckanden har nu blivit så många att frågan måste ställas om det inte handlar om ett systemfel i den kyrkliga organisationen. Till detta kommer att kyrkan förändras snabbt – sammanslagningar till större enheter, ständig minskning av medlemmar, allt färre dop och därmed en försämrad ekonomi. Svenska kyrkan är på väg att bli en minoritetskyrka.

Fram till skilsmässan år 2000 var församlingarna och pastoraten kyrkliga kommuner. Det kyrkliga regelsystemet var i långa stycken detsamma som gällde för borgerliga kommuner. Det finns historiska förklaringar till att det var så, men det är inte nödvändigt att det ska fortsätta på samma sätt. Med andra ord, det är hög tid att utvärdera Kyrkoordningen utifrån den nya situation som kyrkan befinner sig i. Kyrkan måste fjärma sig från gårdagens kommunala kyrka. Det kommunala sambandet måste lösas upp. Ett krympande kyrkosystem kan inte kläs i en stor och otymplig kommunal kostym.

På rubrikens fråga om kyrkoråden skulle behöva en särskild tillsyn, skulle nog de flesta svara Ja. Med gällande regelsystem är det emellertid lättare sagt än gjort. Kyrkofullmäktige väljs vart fjärde år i kyrkoval, och enbart de som är uppsatta på listorna kan väljas. Nya ledamöter kan inte tillsättas om de gamla tar slut. Kyrkorådsledamöter kan avgå, och då är det kyrkofullmäktiges uppgift att välja nya. Det är kyrkofullmäktige som godkänner kyrkorådets handlande och beviljar ansvarsfrihet. I fallet Karlskrona hade kyrkofullmäktige fram till 2018 godkänt att kyrkorådet överskridit budgeten med åtskilliga miljoner och beviljat dess ledamöter ansvarsfrihet (KT 18/2).


När nu kyrkorådets ledamöter säger att de vill och ska sitta kvar, kan ingen göra något. Kyrkofullmäktiges ledamöter tillsätts av väljarna vart fjärde år för en fyraårsperiod. Likaså med kyrkorådets ledamöter. De enda som kan avsätta dessa är kyrkofullmäktige, men där är man mer angelägen om att mandatfördelningen ska bestå än om att tillsätta kompetenta personer. Fördelningen av ledamöter i alla råd och nämnder i ett pastorat styrs vanligen av principerna för proportionella val. Ännu ett exempel på hur angeläget det är att kyrkan frigör sig från att vara en kommunal spegelbild.

En nyvald ledamot i valberedningen i ett av Sveriges största pastorat ställde efter senaste kyrkovalet den aningslösa frågan: »När vi nu ska utse ledamöter i kyrkoråd, församlingsråd och nämnder så börjar vi väl med att söka efter de mest kompetenta för uppgifterna.» Svaret kom unisont från övriga ledamöter: »Här har vi aldrig frågat efter kompetens, här gäller mandatfördelningen oavsett kompetens. Kompetensen ska tjänstemännen (sic!) stå för.» I det aktuella pastoratet har det varit smått kaotiskt ända sedan strukturutredningens genomförande.

Exemplen på kyrkoråd vars bristande kompetens orsakat skada skulle kunna mångfaldigas. Behovet av en särskild tillsyn även för kyrkoråden är således uppenbart. Visserligen kan biskop eller kontraktsprost visitera en församling, vilket skett i Karlskronafallet. Men trots att Lunds stift har beställt en rapport om vad som hänt, så är vare sig kyrkofullmäktige eller kyrkoråd tvungna att följa biskopens råd som grundas på rapporten.

Det som ett stift kan göra är att pröva överklagade beslut, inte vad gäller beslutens innehåll, utan om de tagits enligt gällande regler. Stiftet kan även som en sista utväg tvinga fram en sammanslagning av församlingar, en process som tar flera år.

Frågan om tillsyn över församlingarna måste därför genomlysas utifrån olika aspekter. En är att kyrkovalen vart fjärde år är en stor, dyr och arbetskrävande process. Om nu församlingen är kyrkans grundläggande enhet, borde det räcka med att medlemmarna på ett medlemsmöte, per brev eller över nätet väljer församlingens kyrkoråd och att kyrkorådet i sin tur väljer elektorer inför val till stiftsstyrelse och kyrkomöte. Detta skulle dels stärka personvalen på bekostnad av de partipolitiska listor som i dag helt dominerar, dels göra det lättare att välja bort inkompetenta ledamöter. Så är det ordnat inom många andra kyrkor. Sannolikt lär det en dag bli så även i Svenska kyrkan.

En annan reform vore att stiften fick i uppdrag att revidera församlingarna. Enligt dagens regler måste det finnas både förtroendevalda och auktoriserade revisorer i församlingarna. Till revisorernas uppgift hör att granska att inga ekonomiska oegentligheter ägt rum. Men stiften skulle förmodligen vara bättre på sak- och verksamhetsrevisionen, att församlingen sysslar med sin grundläggande uppgift att, som det heter i Kyrkoordningen, »granska om församlingens verksamhet sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt» (Kap 48 § 5).

Att kyrkoråden behöver tillsyn är uppenbart, likaså att ledamöter måste kunna avsättas. Förenklad valprocedur, förstärkning av personval och utökade befogenheter för stiften att revidera kan vara möjliga vägar för detta.




SPT 8/2020

Högtidernas högtid

Vår påsk är Kristi uppståndelse. Påsk betyder nämligen övergång: från död till liv, från lidande till härlighet, från dödsriket till paradiset.

Genom Kristi död är vår död besegrad. Genom sin uppståndelse skänkte han åt oss uppståndelsens möjlighet. Han lät oss övergå från otron till den katolska tron, från avgudadyrkan till dyrkan av den ende Guden, från synden till rättfärdigheten, från villfarelsen till sanningen, från oenigheten till friden; oss, som var onyttiga slavar i djävulens tjänst, förde han i Guds barns skara, från landsflykten till fäderneslandet, från lidandet till segerkronan.

Kristi påsk är alltså himmelriket, världens frälsning, helvetets nederlag, himmelens härlighet, de troendes liv, de dödas uppståndelse, beviset på den gudomliga barmhärtigheten, betalningen för människosläktets återlösning ...

Detta är den dag, om vilken psalmisten fordom profeterade, när han sade: »Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss på den fröjdas och vara glada» (Ps. 118:24); den är högre än alla andra, mera lysande än alla andra, den dag då Herren uppstod. På den dagen samlade han åt sig ett folk genom pånyttfödelsens Ande. På den fyllde han var och en av oss med jublande glädje. På sin uppståndelses dag gav Kristus liv åt de avsomnade, tillgift åt syndarna, helighet åt de heliga (jfr Matt. 27:52).

Ur en påskpredikan av Hrabanus Maurus, ärkebiskop av Mainz, 776–856.
Ur Alf Härdelin: Kyrka, gudstjänst, sakrament. 1976, s 106.

Inför fastetidens slut och påskens morgon
Corona och Jesu seger

Corona har drabbat oss. Finns det då ett kristet förhållningssätt inför ett virus som löper gatlopp genom världen? Finns det krav och förväntningar som kyrkan kan ställa på regering och myndigheter? Vilka blir konsekvenserna för gudstjänstfirandet och sakramentsförvaltningen?


När detta skrivs är det den 18 mars. Varje dag, varje timme förändras situationen, och ny information från såväl vår regering som andra länder kommer till oss. Hur situationen ser ut när detta nummer av SPT når läsaren är höljt i dunkel. Kanske har pandemin stagnerat eller accelererat än mer? Kanske räknas antalet döda i hundratal eller rentav tusental? Kanske har coronaviruset då blivit vår tids spetälska, där människor, byar, städer, områden, länder isoleras och socialt stigmatiseras? Eller kanske flödar det fritt mellan länderna igen?


Ändå kan det vara värt att reflektera över coronavirusets effekter för enskilda och samhället i ett större perspektiv. Som kristna lever vi i tillit till Kristus, mitt i all oro. Hos honom finns det hopp som bär i vardagen. Vi har ett löfte inför döendet och döden om det oanade eviga livet. Den tron och det hoppet är fullgott. Det håller att leva för och dö på. Jesu två gånger upprepade ord i avskedstalet gäller: »Känn ingen oro» (Joh. 14:1; 27).


Tre skönlitterära verk där människor ställs inför den stora apokalypsen väljer att beskriva tre radikalt olika reaktioner hos mänskligheten. H.G. Wells skildrar i Världarnas krig (1898) hur Storbritannien drabbas av aliens.


Människorna är chanslösa, samhällskontraktet upplöses, människan blir människans varg. Världen räddas, ironiskt nog, genom att dessa utomjordingar infekteras av bakterier och virus, som de helt saknar immunitet mot.


I Harry Martinssons epos Aniara (1956) har rymdskeppet kommit ur kurs och färdas ut i den kosmiska öknen. Resenärerna reagerar med alltifrån total förnekelse av det hopplösa i situationen till uppgivenhet, religiösa sektbildningar eller till att fira i sista natten med gängets totala utlevelse.


I romanen På stranden (1958) av Nevil Shute står mänskligheten inför sin utplåning som en följd av att radioaktivitet långsamt sprids efter ett förödande vätebombskrig. Men här bevarar människorna sin värdighet, de möter varandra med respekt, skräcken tar inte överhanden utan de flesta möter det oundvikliga med en stilla acceptans.


Exemplen skulle kunna mångfaldigas. De visar hur olika människor kan reagera på starka hot. Egoismen kan ta över eller solidariteten kan öka. Människan blir djurisk eller växer i värdighet. Hon kan bli motsatsen till vad det är att som människa vara Guds avbild. Och hon kan bli en sannare avbild, mer kristuslik. Så kallas vi som kyrka att mitt i coronapandemin vara Kristi efterföljare på ett djupare sätt.


Jesus Kristus delade hela mänsklighetens oro, vånda och ångest i Getsemane. När Jesus timmarna före Getsemanenatten manar lärjungarna och hela kyrkan att inte känna någon oro, så ligger det inte bara makt bakom orden, utan här möter Jesu yttersta solidaritet och erfarenhet. Om någon någonsin i djupet av sitt innersta vetat vad rädsla och ångest är, så är det Jesus Kristus. I allt har han delat vår oro. Han kan därför vara vår förebild i nöden. Jesu solidaritet med människan dog inte i Getsemane. Den dog inte ens på korset. Den dog inte heller när han över dem som korsfäste honom och oss alla ropade: »Fader, förlåt dem ...»


Det är här som vi som kyrka och kristna kan göra det annorlunda. Vi vet något mer. Vi har en förebild i krisen. Vi känner den som burit våra sjukdomar och lidit våra plågor (Jes. 53:4), vars solidaritet sträckte sig så långt att han steg ned i dödsriket. Från att dela himlens härlighet med Fadern till den yttersta kärlekshandlingen, döendet och döden på ett kors.


Evighetsperspektivet undantar oss inte från vardagens ansvar, inte från solidaritet och medmänsklighet. Utan tvärtom. När den rike ynglingen frågade om evigt liv, svarade Jesus först med att visa på buden med uppmaningen att sedan sälja allt och följa honom. Att se mot himlen blir att se en spegel riktad mot världen, mot dem som behöver vår solidaritet, mot en värld där i skrivande stund murar byggs, land står mot land och där de röster som manar till solidaritet har svårt att vinna gehör. Då kallas vi som kyrka och som enskilda kristna att leva alternativt. Lida med och för varandra, ge av vårt till den andra, dela oron och smärtan, komma med hopp. Och då kallas vi att än mer vara den bedjande kyrkan – för bönen är en tillitens och hoppets handling.

Biskopen och kardinalen Anders Arborelius drog i en hälsning paralleller mellan coronaviruset och fastetiden: »Fastetiden är en tid då vi får vända oss bort från allt som är oväsentligt och ta livet på större allvar. Corona innebär också att vi måste välja bort mycket av det som vi har sett som självklart och nödvändigt. Fastetiden vill hjälpa oss att gå ut ur vår själviska bubbla och tänka mer på vår nästa och hennes bästa. Corona gör oss medvetna om vår plikt att göra allt vad vi kan för att våra medmänniskor inte skall fara illa ... Fastetiden betonar vårt totala beroende av Guds nåd och barmhärtighet. Corona hjälper oss att se vår mänskliga vanmakt och oförmåga. Fastetiden hjälper oss leva enklare och inte slita ner skapelsen. Corona ger natur och klimat en ny chans. Så kan vi fortsätta att se allt slags paralleller, som genom Guds försyn kan få oss att begrunda vad livet egentligen går ut på» (Stockholms katolska stifts hemsida, Tredje söndagen i fastetiden).

Men ingen fasta varar för evigt. Den är inte tänkt så. Den är tänkt som ett väntrum till den stora festsalen. Men ingen fest utan orsak, ingen förberedelsetid utan ett crescendo av festligheter, av glädje. Och ingen sann glädje utan förankring i verkligheten. Nyheten om Jesu uppståndelse, som bars ut till apostlarna av Maria Magdalena, var inte fake news, inte en mytologisk tolkning av en bortrullad sten, en tom grav och en kvarlämnad svepning. Utan en realitet. Kroppen låg inte längre i graven utan hade faktiskt gått därifrån. Liket hade burits dit av Josef från Arimataia men som en levande kropp hade det rest sig för att vandra vidare och gå före lärjungarna till Galileen. Och gå före oss genom död till liv. I den glädjen firar vi påsk.

Vilka konsekvenserna av corona har blivit sedan detta skrevs till dess att det läses går inte att förutspå. Det behövs inte heller. Som kristna lever vi alltid i en välsignad oförutsägbarhet – den som vilar i tillit till att Jesus Kristus är den uppståndne och evigt lever. När världens makthavare tycks ha förlorat kontrollen vet vi som kyrka något annat. Om detta får kyrkan inte tiga. Världen väntar på hoppet förankrat i Kristi uppståndelse.




SPT 7/2020

Svenska kyrkans biskopar – andliga ledare?

Knappast någon skulle vilja ha en chef som genomför en demokratisk omröstning bland personalen för att ha ett majoritetsbeslut att luta sig mot när det råder oenighet. Ledarens uppgift är tvärtom att lyssna på allas uppfattningar för att sedan besluta med hänsyn till olika synsätt och erfarenheter, utan att alla kan få sin vilja igenom. Hur många som delar ledarens bedömning är inte avgörande. Viktigare är att det finns förtroende för ledarens omdöme, att denne i god mening är just ledare – i kyrkan rentav en andlig ledare, något som biskoparna gör anspråk på att vara.

I många demokratiska sammanhang är denna utmaning svår. Majoriteten anses alltid ha rätt att besluta som den vill, även om vissa grundfrågor ibland kräver kvalificerad majoritet till skydd för minoriteten.

Hur bör kyrkans biskopar agera i detta dilemma? Partipolitiskt är svaret givet. Kyrkomötets majoritet fattar beslut enligt fastställda regler. Därefter ska alla – ämbetsbärare och andra medarbetare – rätta sig efter detta. Men det synsättet kompliceras av biskopens uppdrag att hålla samman kyrkan och bygga boar där splittring finns, allt i lyhördhet för den helige Ande och i samhörighet med hela den katolska kyrkan.

År 1988 överlämnades av dåvarande ärkebiskopen i Svenska kyrkan och biskopen i Stockholms katolska stift dialograpporten Biskopsämbetet från den officiella samtalsgruppen mellan Svenska Kyrkan och Stockholms katolska stift (Verbum, 1988). Den var avsedd för fördjupat studium »i hela den svenska kristenheten». Sin utgångspunkt hade samtalet i det romersk-katolska – lutherska dokumentet Det andliga ämbetet i kyrkan (1981). En fråga som där aktualiserades var den episkopala strukturens förhållande till det omgivande demokratiska samhällssystemet.

En av slutsatserna i rapporten gäller den apostoliska successionen som man hävdar »har en mycket vidare innebörd [än vad som ofta givits], nämligen enheten med den universella kyrkan». En brist i enhet med den universella kyrkan medför »brister i vigningssakramentet».

En självklar följd av detta borde vara att inget samfund kan bevara den apostoliska successionen om man väljer att gå sin egen väg utan hänsyn till den gemensamma kristenheten. En annan slutsats är »att den politiska demokratin i ett modernt samhälle inte får inkräkta på evangeliets suveränitet eller Jesu befallningar, som hela kyrkan och främst dessa ledare måste underordna sig».

Det har gått 32 år sedan rapporten kom. Ändå har bristerna i Svenska kyrkans vigningssakrament knappast blivit mindre. Åtskilliga gånger har biskoparna ställts inför frågor som rör enheten dels inom Svenska kyrkan, dels i relation till den världsvida kyrkan och då inte minst till den romersk- katolska, som var dialogpartnern. Den officiella diplomatiska hållningen tycks ha varit att acceptera att varje kyrka fattar sina egna beslut och att Svenska kyrkan därför kan besluta vad den finner vara önskvärt.

Att Svenska kyrkans minoriteter ofta har samma syn i teologiska frågor som de stora kyrkor med vilka man vill ha en god relation tycks inte bekymra. Genom historien har det funnits flera exempel på hur man försökt trycka tillbaka eller utplåna minoriteterna. Bara det senaste året kan följande lyftas fram:


Det senaste exemplet är en skrivelse till biskopsmötet från ordförandena för femton östlaestadianska fridsförbund i Norrbotten. Deras fråga är hur de ska få sitt behov av präster tillgodosett, när de inte kan samtycka till kvinnliga präster, samkönade vigslar och pridefestivaler. »Finns det alltså något hopp om att Svenska kyrkan kommer att utbilda, viga och anställa präster och diakoner i Svenska kyrkan som delar vår bibelsyn?»

Kyrkans Tidning sammanfattar biskopsmötets svar så: »Biskoparna vill inte göra ett särskilt ställningstagande om att viga präster som står för ’klassisk kristen tro’ för tjänst i församlingar där den laestadianska väckelsen är stark.» Om man läser såväl brevet som biskoparnas svar i sin helhet är det uppenbart att fridsförbundens oro och frågor inte tas på allvar.

Ett annat exempel gäller den präst med EFS-bakgrund som avkragats för sin undervisning i en konfirmandgrupp om äktenskapet och homosexuella relationer. Domkapitlets redogörelse för ärendet (Protokoll 19/5 2019) avslöjar en klart otillfredsställande behandling av ärendet, som överklagats men ännu inte behandlats av överklagandenämnden.

Det tredje ärendet har pågått en längre tid. Med anledning av överklagandenämndens beslut (14/10 2019) till förmån för en enskild präst, aktiv i Missionsprovinsen, och med underkännande av ett domkapitelbeslut yttrade kyrkostyrelsens första vice ordförande: »Vi kan inte ha präster som öppet motarbetar en ordning som gällt i mer än sextio år. Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner, men det där borde vi ha lämnat bakom oss» (KT 21/10 2019). 

Konsekvensen av ÖN:s frikännande beslut tycks bli att kyrkoordningen skrivs om vad gäller biskopens uppdrag som andlig ledare. Eller så som biskopsmötet uttalade sig: »Biskopens andliga ledarskap tar sig uttryck i alla aspekter av biskopens ämbetsutövning och pastoral och administrativ praktik kan inte skiljas ut av det.»


Det låter sig sägas. Men de nämnda exemplen visar hur biskoparna brustit i det ledarskap som ligger i enhetens ämbete, ett för stift och kyrka sammanhållande ämbete för att främja den enhet som rymmer mångfald och bredd – inte enformighet och konformitet.

Att biskopen har ett ledarskap för stiftets teologiska inriktning och i relation till samhället är en sak. En annan är att biskopen i realiteten sällan varit andlig ledare för enskilda ämbetsbärare och för kyrkfolk. Dels är det praktiskt omöjligt, dels är andligt ledarskap inte självklart knutet till ett biskopsämbete. Andligt ledarskap kräver förtroende, något som ingen ledare kan kräva utan att först ha visat sig vara förtroende värd.

Så det har varit andra än biskoparna som fått förtroendet som andliga ledare – sådana som Schartau, Rosenius och Laestadius, Halldorf och Stinissen. Samma sak gäller den romersk-katolska kyrkan där flertalet andliga ledare genom historien återfunnits utanför biskopskollegiet.

Om biskoparna ska kunna framträda som andliga ledare krävs något mer än vad vi ser i dag. Då måste de frigöra sig från partipolitikernas ledband. De måste lämna den nationella isolationismen och självgodheten. De ska värna de kyrkligt förtryckta. De ska underordna sig evangeliets suveränitet och Jesu befallningar. De behöver våga ta plats som andliga ledare och brobyggare för hela kyrkan och av hela sitt hjärta söka enheten i Kristi kyrka. Endast så kan de vinna aktning.

Enhet och försoning skapas inte genom tillrättavisning, rättning i ledet och exkludering utan genom omsorg. Då kan också på sikt bristerna i »vigningssakramentet» med Guds hjälp tas bort.




SPT 6/2020

Biskoparna om nattvarden

Så har det då kommit, det länge aviserade biskopsbrevet om nattvarden: Fira nattvard, med underrubriken Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Det är det tionde brevet från biskoparna sedan år 2000. Tidigare har man tagit upp kyrkliga ämnen som dop, begravning och diakoni men också aktuella frågor som klimatet och HIV.

Brevens status är oklar. De kan väl närmast ses som biskoparnas yttranden i aktuella ämnen viktiga att lyssna till utan att vara regelböcker, som i detalj måste följas. I Kyrkans tidning (7/2) påpekar ärkebiskopen att brevet är ett redskap för samtal om nattvardens betydelse, dess rötter och traditioner kring hur den firas. Ärkebiskopen välkomnar fler bidrag till samtalet, och redan har åtskilligt skrivits om brevet, somligt kritiskt, annat mer positivt. I detta nummer vill även SPT ge sitt bidrag.

Biskopsbrevet har tagit intryck av 1900-talets ekumeniska framsteg till vilka inte minst räknas BEM-dokumentet från 1982 (Baptism, Eucharist and Ministry). Biskoparna ansluter sig till det som där sägs om nattvarden som tacksägelse till Fadern, eukaristi, åminnelse av Sonen, anamnes, nedkallandet av den helige Ande, epikles, de troendes gemenskap, communio, och nattvarden som en Gudsrikets måltid.

Brevets bästa sidor är just de som handlar om nattvardens motiv. »Åminnelsen eller anamnesen ... gör Jesu Kristi offer, som fullbordats en gång för alla, närvarande på ett sätt som låter dåtid och nutid sammanfalla», skriver biskoparna och citerar nattvardsbön 5: Se till hans fullkomliga och eviga offer med vilket du har försonat världen med dig själv.

Biskoparna konstaterar »att Kristi offer på korset görs sakramentalt närvarande i nattvarden», en syn på nattvardens sakrament, som bottnar i evangelisk-luthersk tradition och som är ekumeniskt öppen. Till den liturgiska förnyelsens insikter hör att liturgins tempus är presens: Gud förlåter, Jesus är närvarande, brödet och vinet är Kristi kropp och blod. Med sin skrivning bekräftar biskopsbrevet detta presens oc