Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 18/2020

Optimisten, pessimisten och kyrklig centralisering

Den svenskkyrklige pessimisten, som under decennier deltagit i den söndagliga mässan, levt med i alla förändringar i organisation, liturgi och teologi, som sett församlingens präster flytta allt längre bort för att komma och gå, kunde till sist inte dölja sin förtvivlan utan klagade för sin obotlige optimist till vän: »Nu kan det inte bli värre, nu kan det väl ändå inte bli värre?» Och optimisten svarade: »Åjo, det kan det nog!»

Och så är det. Det tycks kunna bli ännu värre. Många har genomlevt de senaste decennierna i Svenska kyrkan med en alltmer pessimistisk syn. Teologiskt har hon på många sätt distanserat sig från det allmänkyrkliga, vilket märks på hemsidan där hennes teologiska grund formuleras. Det är vackert att Luther eller luthersk nämns ett tiotal gånger, men det är mindre vackert att Jesus Kristus inte ens är skuggan av sig själv utan nämns endast en gång. Det allmänkyrkliga perspektivet saknas. Ingen antydan finns om att vara en del av Kristi kyrka i världen. Trots upprepandet av Luthers namn är tendensen inte luthersk utan mer en kyrka vars katolicitet alltmer deformeras.

Är det denna avsaknad av katolsk/allmänkyrklig medvetenhet som gör att Svenska kyrkans nationella nivå fjärmat sig från att se församlingarna som den primära enheten? Kyrkans organisation speglar också hennes teologi. Bristande teologisk reflektion om vad kyrka, församling och ämbete är och hur dessa förhåller sig till den nationella nivån har lett till den organisatoriska kollaps vi i dag ser – inte på nationell nivå utan på församlingens. Men, för att tala med optimisten, det kan bli ännu värre.

Om man sätter allt på sin spets så att organisationen inte längre vilar på sin bas, då välter till sist kolossen. Det påtagliga upphävandet av församlingarnas integritet fortgår oavbrutet, nu senast med förslagen om obligatorisk överföring till nationell nivå av lönehantering och andra administrativa system. Snart återstår väl inget annat av församlingen än en stackars församlingsbo som råkar fira gudstjänst i närvaro av en tillrest präst.

Hur har det kunnat bli så här? Utvecklingen, eller snarare avvecklingen, har varit en långsam process, så långsam att de varnande rösterna kunnat nonchaleras. Som när bibelsynen förändrades från att se Bibeln som Guds Ord till att mena att bibeln innehåller såväl Guds som andras ord. Eller när kyrkomötet 1982 ändrade karaktär så att partipolitiseringen stärktes. Eller när kyrkans ämbeten devalverades till vigningstjänster. Dekonstruktionen av Svenska kyrkan som en del av Kristi kyrka har pågått länge men accelererat de senaste decennierna.

Kyrkomötesreformen 1982, skilsmässan kyrka-stat 2000 och strukturutredningens genomförande 2014 var de avgörande vändpunkterna. Inte så att själva skilsmässan hade kunnat uppskjutas. Den borde ägt rum redan när riksdagen på 1960-talet ersatte kristendomskunskapen med religionsundervisning. Då lämnade statsmakterna den gemensamma bas som förenat kyrka och stat.

Den från kyrkans sida illa förberedda separationen dröjde dock ända till sekelskiftet. Några såg att kyrkan fortfarande satt fast i de mönster och strukturer som det kommunala sambandet utgjorde. De höjde sina varnande röster. Men de som hade makten brydde sig inte. Kyrkans organisation sågs inte som en teologisk fråga utan som en praktisk ordningsfråga. Vad som påbörjats med kyrkomötesreformen 1982 förstärktes sedan ytterligare. Församlingar, pastorat och nationell nivå blev ännu mer politiskt styrda enheter, uppbyggda enligt samma principer som den borgerliga kommunen och staten.


Kyrkoordningen präglas av detta, inte minst av hur de kyrkliga valen konstruerats för att gynna de politiska partierna. Vem förvånas över att kyrkomötet och kyrkans övriga nivåer domineras av socialdemokrater, centerpartister och en växande grupp sverigedemokrater? De nya storpastoraten har medfört att de flesta besluten tas långt från församlingarna, från själva basen. Kyrkoherdarna har förvandlats till att snarare vara chefer och administratörer än pastorala andliga ledare. Organisationen har dränkt den teologiska reflektionen med det homiletiska och liturgiska ansvaret under högar av administrativa pålagor. Församlingarna har berövats sin självständighet. Med församlingarna berövade sin självständighet och beslutsrätt har det vakuum uppstått där pastorats- och nationell nivå kommit att helt dominera, nivåer som inte tillhör den kyrkliga organisationens fundament.

Den nationella nivån har tagit över. Eller som det brukar heta: det är inte fråga om centralisering utan om »gemensamt ansvarstagande». Ingen kan beskyllas för att avsiktligt ha velat förvandla kyrkan till en koncern med lokala kontor, men i praktiken är det resultatet. Centraliserade funktioner och styrning förenklar de styrande partipolitiska gruppernas dominans och vilja att dränera kyrkan på hennes kyrklighet – på att vara katolsk som en del av Kristi kyrka. Detta är förödande för Svenska kyrkans identitet. Och det tycks, som sagt, bli värre.

Om kyrkostyrelsens förslag i skrivelsen Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2021–2023 med anledning av coronapandemin (KsSkr 2020:1) genomförs betyder det ytterligare centralisering och förstärkning av koncernkaraktären. Hit hör beslut om obligatoriska gemensamma administrativa system som IT och lönecenter. Här finns visserligen möjligheter. Men även risker. Möjligheter om de nya systemen är tjänande, risker om de blir styrande. Som tjänande funktioner kan de i bästa fall minska kostnaderna, men centrala funktioner blir i praktiken alltid styrande. Då har ännu ett steg tagits mot att församlingarnas självständighet och primära enhet går förlorad. Blir det sista spiken i kistan? För vad återstår då för församlingarna?

Förslagen lär genomföras. I en demokratisk organisation som är partipolitiskt dominerad beslutas inget annat i kyrkomötet än vad som redan beslutats, inte i kyrkostyrelsen, utan i dess arbetsutskott. Och inte ens där, utan i de dominerande partiernas gruppmöten. Oavsett om kyrkomötet sedan består av 251 eller 44 ledamöter. Årets kyrkomöte saknar legitimitet att besluta om obligatorier, därtill beslut som i de nämnda frågorna inte ens bevärdigats med en remissrunda. Hur är det över huvud taget möjligt att över huvudet på pastoraten driva någonting så avgörande som obligatorisk centralisering av vissa funktioner utan att ha hört de berörda parterna?

Att påstå att församlingarna i dag utgör Svenska kyrkans bas är orwellskt nyspråk. Visserligen pågår där viss verksamhet och gudstjänster firas. Men i varje annan mening är församlingarna som självständiga enheter upphävda. I storpastoraten finns de kvar till namnet men inte till gagnet. Ändå anger kyrkoordningen att församlingen är den primära enheten inom kyrkan – och kanske är det därför som församlingarna ännu existerar till namnet.


SPT 17/2020


Det för kyrkan normerande

»Om man talar om Svenska kyrkans trosuppfattning, då är Bibeln viktigare än kyrkomötena, speciellt som det har varit fram och tillbaka. För ett eller annat decennium sedan så tyckte alla ungefär som den här prästen.»

Den 18 maj fattade Svenska kyrkans Överklagandenämnd (ÖN) sitt beslut i frågan om den EFS-präst som av domkapitlet i Luleå stift dömdes att förlora rätten att utöva prästämbetet. (Dnr ÖN 2020/03). Domkapitlets beslut grundade sig på vad prästen sagt i en konfirmandgrupp om samkönade relationer och hbtq-frågor samt evolutionsteorin. Såväl domkapitlets som ÖN:s beslut har redan flitigt uppmärksammats i media och även i SPT. Men ärendet behöver kommenteras ytterligare.

ÖN, som är Svenska kyrkans högsta juridiska instans och vars beslut inte kan överklagas, kom fram till att domkapitlets beslut ska upphävas. ÖN motiverar sig bl.a. så: »Det finns tydlig normhierarki inom Svenska kyrkans rättsordning. Kyrkorätten är underställd Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Bekännelsen är den överordnade rättskällan i Svenska kyrkan. Kyrkoordningen ska bara tillämpas i den del som den inte strider mot de överordnade rättskällorna.»

Det inledande citatet är ett uttalande av ÖN:s ordförande Johan Munck och borde inte uppfattas som överraskande eller kontroversiellt. Ändå har det, liksom slutsatsen att domkapitlets beslut ska upphävas, väckt häftiga reaktioner från visst kyrkopolitiskt håll.

Nämnden fortsätter: »Mot bakgrund av förarbetena får man dra slutsatsen att Kyrkomötesbeslutet från 2005 har en annan innebörd än domkapitlet ger det och ger uttryck för att det råder en läropluralitet i synen på samkönade äktenskap och relationer.»

För Luleå stifts domkapitel och biskop är sannolikt ÖN:s skrivning generande pinsam. Prästens advokat, Andreas Stenkar Karlgren, ger i debattartiklar i Dagen (5/6 och 17/6) en bild av stiftets reaktion på beslutet och dess bristfälliga medhantering. Han menar att det för en jurist är »hårresande att få insyn i domkapitlets agerande».

I Dagen den 18 juni ger företrädare för kyrkomötets olika nomineringsgrupper sin syn på beslutet. Socialdemokraternas gruppledare »får inte ihop deras [ÖN:s] slutsatser med diskrimineringsgrunderna.» Han kan tänka sig »att motionera i frågan för att Överklagandenämndens beslut inte ska upprepas i framtiden».

Öppen kyrkas företrädare ser det som ett »systemfel» att ett beslut av »det högsta beslutande organet» (Domkapitlet) kan »omkullkastas av annan instans inom samma organisation» och menar att »kyrkomötet bör ha tolkningsföreträde i förhållande till Överklagandenämnden».

Vänsterns gruppledare vill »motverka en bibelsyn som Överklagandenämnden ger uttryck för».

Borgerligt alternativ anser att »uttalandet från Överklagandenämndens ordförande Johan Munck – att Bibeln är överställd kyrkomötesbeslut – blir konstigt».

Miljöpartisternas representant anser att »det är dags att agera» men då menar hon uppenbarligen inte en större lyhördhet för nämndens sätt att resonera.

Den enda grupp som enligt Dagen är positiv till ÖN:s beslut är Frimodig kyrka.

Vad Borgerligt alternativ uppfattar som konstigt i uttalandet från nämndens ordförande framgår inte tydligt. Kanske menar deras företrädare att Bibeln och kyrkomötets beslut aldrig stått i motsättning till varandra. Öppen kyrkas uttalande är direkt uppseendeväckande. I motsats till vad som gäller i civila sammanhang tycks de mena att ett beslut i första instans aldrig ska kunna överklagas. Men en sådan ordning skulle bli katastrofal ur rättssäkerhetssynpunkt, eftersom bedömningarna ofta varierar mellan olika domkapitel. Inte heller är det självklart att den som anmälts till ett domkapitel får juridiskt stöd.

Nu väljer Öppen kyrka att tala om ett systemfel när Domkapitlets beslut underkänns. En sådan hållning innebär att nuvarande ordning med en kyrkorätt baserad på Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära hamnar i farozonen samt att Svenska kyrkans organisatoriska struktur borde ogiltigförklaras. Ytterst skulle det betyda att Svenska kyrkans Unique Selling Point (se ledare nr 16/2020) är den aktuella politiska viljan, inte att hon är en kyrka som vilar på evangeliet. En följd av inkarnationen är att kyrkan framträder på en specifik plats och i en specifik tid, med en organisation som bygger på en rättssäkerhet, för att genom ord och handling förmedla det eviga och sanna.


Socialdemokraternas uttalande överraskar inte. Deras avsikt tycks vara att genom nya beslut i kyrkomötet förhindra liknande utgång i överklagandeärenden i framtiden. Mönstret känns igen. Mer anmärkningsvärt är Vänsterns uttalande. Man vill »motverka en bibelsyn som Överklagandenämnden ger uttryck för». Orden låter som hämtade från en politisk uppgörelse med någon av Svenska kyrkans många väckelserörelser. Men här är det nämnden och inte minst dess ordförande som får klä skott. Men Johan Munck, ÖN:s ordförande, är ingen företrädare för någon av dessa rörelser.

Munck är en till synes något ovanlig kyrkotillhörig som inte sällan synts i Kummelby kyrkas gudstjänster men som före invalet i nämnden inför den förra mandatperioden knappast varit känd i vidare kyrkliga kretsar. Men i civila sammanhang har han inte minst varit ordförande i Högsta Domstolen (2007–2010), men även ordförande i bl.a. Statens musiksamlingar, Granskningsnämnden för radio och TV, Centrala etikprövningsnämnden samt varit utgivare av lagboken (Sveriges Rikes Lag). Hans juridiska kompetens och opartiskhet kan inte ifrågasättas. En mer meriterad ordförande lär nämnden aldrig kunna få. Man kan utgå från att formuleringarna i ÖN:s beslut är genomtänkta och välgrundade.

Nämnden och dess ordförande kan luta sig tryggt mot Kyrkoordningens första kapitel, 1§: »Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter.»
Irritationen hos några kyrkopolitiska grupper över att Bibelns ord ska ha tolkningsföreträde förvånar knappast. De vill gärna se sig själva som politiska organ vars uppfattningar ska vara normerande för kyrkan. När då ÖN vågar hävda att kyrkans bekännelse är överordnad partipolitiken och den aktuella mediaopinionen, så kräver man att bibelförståelsen måste korrigeras så att den passar samtiden.

Men kyrkans valda företrädare borde vara sådana Jesu lärjungar, som i sin glädje prisar Gud för alla hans storverk, såväl enligt Bibeln som i dag. I stället tycks de vilja tysta den kyrkligt juridiska sakkunskapen med Högsta domstolens tidigare ordförande när denna betonar att kyrkans mest grundläggande dokument har högre dignitet än kyrkomötet, kyrkoordningen och »andra av Svenska kyrkan antagna dokument» (som samma kyrkopolitiska grupper en gång tagit fram). Men skulle de få sin vilja igenom kanske stenarna börjar ropa.


SPT 16/2020

När församlingarna ställer om

År 2005 presenterades studien The Spiritual Revolution som byggde på forskarna Paul Heelas och Linda Woodhead Mbes studium av människors sökande och utövande av tro och andlighet. Resultatet av deras forskning visade på en förskjutning från en mer traditionell utövning av religion till ett mer subjektivt och individuellt bejakande av andlighet. Heelas och Woodhead Mbe såg denna förskjutning som en följd av sociologiska förändringar i samhället som kunde förklaras genom begreppet »den subjektiva vändningen» – en vändning som påverkat såväl det politiska engagemanget som utövandet av religion, eftersom människor har allt svårare att godta givna roller, auktoriteter eller ordningar.

Fokus har i stället lagts på det individuella och subjektiva. Människors sökande efter andlighet handlar mer om att vända sig inåt för att söka svar i sig själva. Trots detta menade Heelas och Woodhead Mbe att den subjektiva vändningen visar att de kyrkor/församlingar, som ha en mer traditionell karaktär, troligen klarar sig bäst i framtiden. Den traditionellt religiösa framtoningen innebär bl.a. att förkunnelsen tydligt betonar det kristna budskapet, vilket även måste ligga till grund för församlingens verksamhet. De kyrkor som däremot tonar ned skillnaden mellan Gud och människa, där förkunnelsen mer präglas av rådande samhällsfrågor och betoningen läggs på etik och moral, riskerar att få det svårare att klara sig.

Studiens resultat är i högsta grad aktuellt i rådande situation, då Sverige och hela världen drabbats av Corona-pandemin. Resultaten kan jämföras med de förändringar som utifrån Folkhälsomyndighetens rekommendationer gjorts i församlingarna och som påverkat gudstjänster, mässor och övrig församlingsverksamhet. Devisen från nationell-, stifts- och församlingsnivå har varit: Vi ställer inte in, vi ställer om – en devis som markerar något fundamentalt för förståelsen av gudstjänstlivet som församlingsverksamhet. Svenska kyrkans tro och liv bygger ytterst på något som inte är förhandlingsbart eller som kan pausas under en tid för att sedan återupptas när tiden är mogen.

Firandet av gudstjänst, bedrivandet av undervisning samt utövandet av diakoni och mission är uppdrag som församlingarna dagligen har att förvalta och utöva utifrån Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Bekännelsen är alltså inte något som är historia utan den påverkar och formar församlingarnas verksamhet i dag. Kyrkans bekännelse kan, hur otroligt det än låter, därför även förstås i ljuset av marknaden och som ett företags varumärke. I dag talas ofta om att varje företag behöver sin egen USP (unique selling point), något som gör företaget intressant på marknaden och lockar investerare att satsa.

Kyrkan är inte ett företag. Men hon har en USP! Hon har den i sin bekännelse: evangeliet om Jesus Kristus. Därför är Svenska kyrkans uppdrag att genom församlingarna i ord och handling ständigt förmedla och synliggöra evangeliet. Den franske jesuiten Henri de Lubacs ord gör detta tydligt: »Om Kristus är Guds sakrament, är Kyrkan för oss Kristi sakrament. Hon har till uppgift att representera honom, att göra honom i sanning närvarande.»

Svenska kyrkans USP, grundad i teologin, är fundamental också i denna tid då församlingarna måste tänka om och tänka nytt. Det nya måste ske utifrån en teologisk reflektion över vad som är Svenska kyrkans och den världsvida Kyrkans uppdrag och väsen. För att parafrasera uttrycket, »i nöden prövas vännen», så kan man säga att i nöden prövas Kyrkans USP – och just nu är vi i en nödens tid. Annars finns det en risk att församlingarna med en stor portion välvilja vill göra allt för att just »vår» församling ska synas på sociala medier och slå sig fram i det redan trånga utrymmet som finns för att höras och synas. Följden kan bli att det skapas ny verksamhet som vare sig är teologiskt genomtänkt eller utgår från vad som är Kyrkans väsen och funktion utifrån hennes bekännelse.

När församlingens uppgift är vag och odefinierad riskerar vi att få en teologisk ut-rationalisering där andra värden och mål än Svenska kyrkans egna betonas och prioriteras. Är då mångfalden i uttryckssätt för gudstjänster och övrig verksamhet verkligen ett mål i sig för Svenska kyrkan? Det är en fråga som såväl den lokala som den nationella ledningen behöver fundera över.

Om mångfalden är det viktiga i Svenska kyrkans arbete, vilken är då den omistliga traditionen, bekännelsen och tron i Svenska kyrkan som ska komma till uttryck genom hennes gudstjänster och grundläggande uppgift? Om själva mötet med människor är det grundläggande värdet för Svenska kyrkan, vad händer då med uppdraget att vittna om evangeliet? Utan evangeliets vittnesbörd blir aldrig så många möten någonting annat än sociala sammankomster. Men kyrkan vill mer och är mer.

Det är påtagligt att det skett en förskjutning från evangelium till lag, ja, rent av en förväxling. Lagen – aktivismen, samhällsengagemanget, det korrekta i de tidstypiska frågorna – tenderar att beskrivas som evangelium. Just det som studien The Spiritual Revolution varnade för. När moral och etik, samhällsfrågor och politiska ställningstaganden dominerar känner inte andliga sökare att de kan finna svar i kyrkans tro. Om inte Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ligger till grund för hur hon förstår sitt uppdrag i och för världen så har den teologiska utrationaliseringen blivit ett faktum. Hon är då inte längre det hon är – Kristi kyrka, ett rum och en plats för sökande, tillbedjan och gudsmöte.

The Spiritual Revolution betonar att kyrkan måste värna det som är unikt för henne, hennes USP – just det som inte går att hitta på andra håll i samhället. Kyrkoordningens klargörande, att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ska gestaltas i hennes gudstjänst och liv, behöver därför följas även i denna tid, då församlingarna tvingas tänka om och tänka nytt. Kyrkans liv är oupplösligt förenat med hennes uppdrag. Det blir på så sätt ett uttryck för relationen mellan att göra och att vara, samtidigt som det berör förståelsen av församlingarnas uppgift utifrån hennes USP.

Situationen under senare tid har krävt nytänkande. Men i varje omprövning och strävan efter nya sätt att vara kyrka är den teologiska reflektionen helt avgörande. För det viktiga är inte att kyrkan får vara med, utan att hon är med som bärare av evangeliet – med sin alldeles egna USP. Eller för att citera Einar Billing: »Men glädjeämnet, det måste starkt betonas, är ju icke, får icke vara detta, att kyrkan på något sätt får vara med, utan att den får vara med där med sitt stora glädjeämne» (Den svenska folkkyrkan 2 uppl. 1963).




SPT 14-15/2020

En värdig död?
Fråga ställd i pandemitider

Det här är en riskabel ledare. Ett försök att beröra det oberörbara, att skriva om döden just så motsägelsefullt som det kristna förhållningssättet till döden är. Att inget kristet hopp är sådant att vi ska längta efter eller söka döden. Och att varje kristet hopp är sådant att när de anhöriga säger om den döende att »allt hopp är ute», så vet kyrkan något annat, att hoppet inte alls är ute, att det är nu som hoppet förankrat i Kristus infrias.

Gamla svartvita filmer avslutades ofta med en sista bildruta: »The End». Fast biobesökarna undrade förstås ändå vad som hände sedan. Levde de verkligen lyckliga i alla sina dagar? Samma nyfikna förväntan får vi stå med inför själva döden: Men sedan då ... ?

Det här paradoxala förhållningssättet inför döden behöver vi erinra oss i tider av pest och farsoter, av krig och svält, som nu, när vi under några månaders tid fått dagliga rapporter om hur många som dött i Covid-19. Aldrig tidigare har det hänt att media i exakta tal angett »dagens dödssiffra». Men döden skördar varje dag oavsett pandemi eller ej. I Sverige handlar det normalt om ca 300/dag, 2 100/vecka, 8 400/månad.

Dödligheten har inte ökat under coronatiden. Den är och förblir 100 procent. Däremot förkortas mångas liv, de flestas med några månader. En stor majoritet av dem som mänskligt sett dör en för tidig död återfinns av naturliga skäl på våra vårdhem. Så även normala år då kräksjuka eller vanlig influensa vid flera tillfällen under senare år orsakat högre dödstal än den pågående pandemin.

Av Socialstyrelsens lägesrapport »Vård och omsorg om äldre» från mars 2019 (!) framgår att »sex månader efter flytt till ett särskilt boende har 28 procent av männen och 19 procent av kvinnorna avlidit, och efter ett år har andelen ökat till 41 procent av männen och 29 procent av kvinnorna». Andelen som avlider inom ett år efter flytt till särskilt boende har kontinuerligt ökat, om än svagt, under den senaste tioårsperioden. Av rapporten framgår också att »av de som bodde på särskilt boende 2017 är 78 procent 80 år och äldre».

Döden är å ena sidan ett ofrånkomligt objektivt faktum. Å andra sidan är vårt förhållande till döden ofta djupt personligt. Var och en har sin erfarenhet av döendets skiftande mönster, av sorgen, av den brutala eller fridsamma döden. Ändå, trots att den är oundviklig, har något förändrats i vår tids förhållande till döden – som om den alltid förefaller vara utan hopp.

Här göms två problem. Det ena är att vår västerländska kultur fått ett annat förhållningssätt till döden än för något sekel sedan. Döden tycks alltmer ses som onaturlig, så onaturlig att när den väl inträffar vill man inte bara ha en orsak utan också en ansvarig. Men en gång sågs den som så naturlig att det utvecklades en särskild dödskonst, ars moriendi.

Och det andra – att i vår tid tycks vördnaden för den åldrade och den döende alltmer ha krackelerat. Pandemin har indirekt visat de stora bristerna inom äldreomsorgen i Sverige. Helst talar man om resursbristen, om knapp ekonomi, låga löner och för lite personal.

Svårare är att tala om ett större problem – attityden, förhållningssättet, inställningen till människans och i synnerhet de äldres värdighet. För när även äldreomsorg och sjukvård präglas av mätbarhetens och effektivitetens tyranni, återspeglar det brister i synen på människan, på hennes värdighet och samhällets förhållningssätt till äldre.

Vårdpersonalen på våra sjukhus och vårdhem är värd beundran och respekt. Den kämpar intill utmattning. Problemen finns sällan hos utförarna, däremot hos beslutsfattarna, som befinner sig högt ovanför vårdgolvet och långt från dem som behöver vården och hjälpen.

Pär Nuders famösa tal i december 2004 är ett uttryck för detta. Även om det kritiserades så tolkade det ändå en samhällsattityd: »Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda – det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem.» Sverige är ett av de länder i världen som värderar de åldersrika lägst, dessa som ändå snart ska dö. Så blir det när synen på människan bygger på hennes produktivitet och inte på hennes värdighet grundad i att hon är Guds avbild.

Det är inte ovärdigt att dö. Men en människa kan dö ovärdigt. Genom att hon inte får den vård och omsorg, den respekt och aktning som svarar mot hennes mänskliga värdighet. Moder Teresa fann sin kallelse i att ta sig an döende som låg på trottoarerna i Calcutta för att ge dem en värdig död. Omgivningen var oförstående, den döende skulle ju ändå dö. Men Moder Teresa såg i den döende en Guds avbild, såg hennes mänskliga värdighet.

Det är inte ovärdigt att dö. Utan det ovärdiga ligger i att inte se på och möta den döende med värdighet och känna igen att även den mest demenssjuka har en värdighet förankrad i detta att hon är – människa. Hennes värdighet följer henne genom liv och död, den följer henne ned i graven eller in i kremeringen. Instinkten och intuitionen vet detta.

Om detta måste kyrkan tala i pandemitider. Hon måste våga tala om det radikalt annorlunda förhållningssätt som vi kristna har inför människans värdighet – både i livet och inför döden. Att dö är inte det värsta som kan hända en människa. Där har vi ett jublande hopp i Kristus. Även sjuk- och äldrevården behöver handla utifrån paradoxen – att göra allt för en människas överlevnad och timliga väl. Och ändå acceptera döden när den väl blir oundviklig. Sedan är det den kristna tron som vet att sådan är Guds kärlek att Gud vill också en människas eviga väl.

Paulus formulerar dilemmat i Filipperbrevet: »Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning ...» (Fil. 1:21). Paulus hade säkert kännedom om de tillfällen då Jesus uppväckte döda. Han gjorde det aldrig för den dödes skull – utan för de sörjandes och efterlevandes skull. Så var det vid Lasaros grav, så var det utanför Nains port. Detta är också Pauli poäng i Filipperbrevet, då han fortsätter: »... Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus ... Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron» (1:22–25).

I Den svenska tidegärden, utgiven första gången 1944 av Arthur Adell och Knut Peters, inleddes completoriet med orden: »Bedjen om Guds välsignelse. En stilla natt och en salig hädanfärd förläne oss av nåd den Allsmäktige». Varje kväll påmindes den bedjande om sin dödlighet men som en överlåtelse och i förtröstan. Då kan man väl även som en och annan präst har gjort få be tillsammans med den som av ålder eller sjukdom känt att hon levt färdigt, att hon ska få somna in i frid. Ty Kristus är livet – både i liv och i död.

Se även ledaren i nr 10/2020!




SPT 13/2020

Meningen med livet?

Att tala eller ställa frågor om meningen med livet kan väcka nyfikenhet, även om en del anser att det hör till den personliga och privata sfären. Men även om frågorna är svåra och obekväma måste de ställas och samtalet föras. En som belyst ämnet är komikern tillika språk- och folklivsforskaren Fredrik Lindström, när han medverkade i programmet Vinter i P1 på juldagen. Han konstaterade där att för många fokuseras livet till stora delar runt dem själva och blir som ett projekt, där man är sin egen projektledare. Målet och meningen med livet är att vara lycklig och framgångsrik. Själv är man ensam ansvarig för hur livet blir i slutändan. Tron på en personlig och definierad gud är, enligt Lindström, ointressant för dessa. Istället handlar det om att tro på sig själv och se till att de egna livsmålen uppfylls.

Lindströms konstaterande kan tyckas vara oroväckande men är egentligen inget nytt under solen. Hasse Alfredson sade det redan för 50 år sedan, då genom pastor Jansson i sketchen Ringaren: »Livet är som en påse, det blir tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.»

Kyrkan, som Kristi kropp och bärare av uppdraget att förkunna evangeliet, har en viktig uppgift i att bjuda in till samtal kring meningsfrågan. Att vägleda människor i sökandet efter svar är ett av hennes uppdrag. Men det måste ske i respekt och lyhördhet för den andre, så att det inte blir som det stod skrivet med stora röda bokstäver på dörren till en offentlig toalett: JESUS ÄR SVARET! Bredvid hade någon med mindre bokstäver skrivit: Men vad är frågan?

Frågan med de små bokstäverna visar, att den som skrivit påståendet med stora bokstäver missat grunden för all kommunikation – att lyssna in människors frågor. Detta manar till eftertanke kring relationen mellan människors frågor och den kristna trons svar. Missas detta samspel riskerar kyrkan att svara på frågor som ingen egentligen ställt. Då slår hon in öppna dörrar. Samtidigt, om kyrkan inte svarar på de frågor som människor faktiskt ställer, så uppfattas hon och den kristna tron som ointressant och meningslös.

Att frågan om meningen med livet i allra högsta grad är aktuell vittnar en artikel i Kyrkans Tidning om (nr 14/2020). Artikeln refererar en undersökning där 501 personer i åldrarna 40–85 år fått svara på frågor rörande meningen med livet. Svaren låg i sin tur till grund för att sex forskare, som var för sig tog sin utgångspunkt från bl.a. etiken, religionssociologin och teologin, skrev en antologi med just namnet Livets mening.

Ett av kapitlen visar att många av de tillfrågade förstod meningen med livet utifrån en subjektiv värdering med individualistiskt perspektiv, dvs. att det är ens personliga och privata livsmål eller ens egna prestationer som ger livet mening och betydelse. KT presenterade undersökningen med rubriken »Nära och kära är viktigare än Gud och plikten», en rubrik som förvisso delvis speglar resultatet av undersökningen utan att vara någon djupare analys av den. I antologin framkommer nämligen att de flesta besvarat frågorna utifrån perspektivet vad som är meningen i livet men inte med livet. Det som är viktigt i livet är just det som kunde uppfattas som en form av delmål eller uppfyllande av egna önskningar som att bilda familj, ha ett arbete man trivs med, finnas i en god gemenskap och kunna resa. Alltså liknande svar som Lindström presenterade i sitt vintertal. Men när det handlar om förståelsen av meningen med livet blir svaren betydligt mer diffusa och vacklande.


En intressant fråga blir därför hur Svenska kyrkans ledning tar till sig det resultat som presenterades i undersökningen. Kan det väcka någon form av självrannsakan och reflektion över det graverande allvaret? Undersökningen, liksom Lindströms vintertal, pekar båda mot att det är hög tid för att den kristna trons svar på frågan om såväl meningen med som i varje människas liv förmedlas tydligare.

Till sin hjälp har Svenska kyrkans ledning Kyrkoordningen och den s.k. syftesparagrafen, där Svenska kyrkans uppdrag och församlingarnas grundläggande uppgift formuleras klart: »människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.» Ett svar på frågan om meningen med och i människans liv skulle då kunna vara: Att varje människa är skapad till Guds avbild och kallad till att tro på och att finna tillit hos Kristus. Att hon ska leva i och finna sin kallelse i en nära och livgivande gemenskap, att tillsammans med sina medmänniskor sträva efter och arbeta för att Guds vilja ska bli känd och efterlevd och att skapelsens återupprättas intill den dag då Kristus kommer åter.

För att förverkliga detta behöver människor få hjälp med att (åter)finna tron på Kristus. Svenska kyrkan på nationell nivå liksom de enskilda församlingarna måste därför i högre utsträckning våga stå upp för den kristna tron och vara frimodiga i bekännelsen till Kristus som kyrkans Herre. Detta gäller såväl på officiella hemsidor och twitter som i uttalanden i media och i förkunnelsen. Men det handlar även om att församlingarna värnar och vårdar undervisningen för alla åldrar och kanske framförallt att man våga praktisera ad Fontes – till källorna. 

Undervisningen måste vara kristuscentrerad, fokuseras på bibelberättelserna och bidra till den kristna trons fördjupning. Som Gunnar Rosendal skriver i Den apostoliska tron: »Kristus är källan, där vi finna den uppenbarade kunskapen om Gud.» För detta finns fungerande undervisningsmaterial för Alphakurser och vuxenkatekumenat.
Den pågående satsningen på undervisning behöver vara tydlig om grunden i kyrkans tro, bekännelse och lära och ta sin utgångspunkt i det missionsuppdrag som getts åt kyrkan av Herren själv.

Att få vara del i en lärande gemenskap skulle kanske kunna locka dem som Lindström kallar »individualisterna». Erbjudandet att vara med i en gemenskap skulle kunna vara något att bygga vidare på i mötet med dem som säger sig vara ointresserade av att tro på Gud. Lindström menar ju som Martin Buber att ett jag blir vi i relation till ett du. Om vi inte lever i samspel med andra utvecklas vi inte. För att vara sig själv måste man stå i relation till andra. I vår strävan efter att vara oss själva måste vi påverkas av andra.

När kyrkan inbjuder människor att vara med i en gemenskap, som tillsammans läser och brottas med bibelordet, blir det som för lärjungarna, vilka på vägen till Emmaus fick följe av Herren själv. Att ta del av undervisning och gemenskap kan öppna för insikten om vad som är den sanna meningen med och i livet. Som Sv. Ps. 646:3–5 formulerar det: Ge mig tjänst och ansvar, låt mig till glädje bli … Upplys mig, helige Ande, så att jag kan förstå … Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig!




SPT 12/2020

Kyrka och gudstjänst i coronatider

I krissituationer har Svenska kyrkan en självklar och viktig roll i samhället. Så också denna gång när en oförutsedd pandemi sprids över världen. Men i dag är förutsättningarna helt andra. Kyrkan brukar vara platsen som öppnar upp och samlar folk i kyrkor och församlingshem, så avgörande för liturgin och diakonin. I kriser är den fysiska gemenskapen viktig, men den här gången är den fysiska kontakten själva problemet.

Kyrkans diakonala arbete har fått ställa om på många håll. Grupper och besök är bara begränsat möjliga, men behoven av kontakt har ökat. Inte bara de äldre utan många andra drabbas i spåren av Covid-19. Många permitteras och förlorar sina arbeten, timanställda, deltidsarbetande och vikarier får ofta gå först. Ekonomiskt utsatta barnfamiljer kan få det ännu svårare, och när ungdomar ska sköta studier hemifrån ökar risken för familjekonflikter. De som lider av psykisk ohälsa och är suicidbenägna kommer att påverkas under lång tid framöver. Allt detta blir också synligt i våra församlingar där präster, diakoner och andra medarbetare är viktiga medmänniskor.

I början av pandemin kunde gudstjänstlivet i stort sett fortgå som tidigare, men situationen förändrades och det otänkbara blev verklighet. Kyrkan borde kanske inte fira gudstjänst? Beslutet om att kyrkor ska stängas eller inte ligger på pastoratsnivå hos kyrkoherden. Biskoparna gav råd och råden blev väldigt olika. Några förordade inställda gudstjänster, andra önskade fortsatt gudstjänstfirande. Villrådigheten fortplantade sig ner i organisationen. Varje pastorat fann sina egna lösningar, vilket varit förvirrande och motsägelsefullt. Medan det ena pastoratet valde att ställa in gudstjänsterna valde det andra att fira gudstjänst som vanligt. Osäkerheten har varit påtaglig och besluten kan uppfattas som godtyckliga.

I diskussionen kring gudstjänstfirande eller ej har fokus nästan enbart hamnat på de mellanmänskliga aspekterna. Slutsatserna har blivit att när människor inte kan träffas p.g.a. smittorisk bör vi inte fira gudstjänst, eller så filmas gudstjänsten så att man kan titta på den i sin ensamhet. Gemenskapen och mötet mellan människor är viktigt för kyrkan, men det krävs mer än gemenskap för att vara kyrka. I Confessio Augustana VII står det att »kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas».

Utan gudstjänst med evangelium och sakramentsförvaltning finns alltså ingen kyrka. Därför är det problematiskt när församlingar upphör att fira gudstjänst. Ett alternativ till att pausa gudstjänstlivet borde kunna vara att gudstjänster och mässor firas med några få som representerar hela församlingen. Inte med nödvändighet för att sända on-line utan för att fortsatt vara kyrka på den lokala orten. Församlingen, inte i första hand de enskilda, möter sin frälsare i gemenskap med Kristi kyrka i himlen och på jorden.

Under veckorna som gått har kyrkan tvingats reflektera kring såväl teologi som kommunikation, om hur vi kan fira gudstjänst och mässa. Många teologiska diskussioner riskerar att bli teoretiska stridsfrågor, men här har ärendet varit högst konkret och målinriktat. Olika teologiska tankar och ståndpunkter har kunnat brytas mot varandra utan behov av att duellera och vinna diskussionen. I stället har det funnits en gemensam längtan efter att än mer förstå vad nattvard är och hur den ska hanteras, en önskan om att kunna skapa gudtjänstgemenskap i tider som praktiskt gör det svårt.


Bland de många lösningar som olika församlingar valt kan några iakttagelser göras. Redan i förra numrets ledare (SPT 11/2020) reflekterade vi över frågan om gudstjänster on-line, en fråga som kräver ytterligare bearbetning. För som redan konstaterats fungerar webbformatet väl när det gäller Ordets gudstjänst. Bibelläsning, predikan och psalmsång fungerar digitalt. Bilder, musik och kamerateknik kan förstärka och göra att förkunnelsen kan nå ännu längre än i det vanliga gudstjänstsammanhanget. När församlingar arbetar vidare med egna filmproduktioner bör därför fokus ligga på undervisning och mission i text, bild och ton.

Men andra delar av gudstjänsten gör sig inte lika enkelt via en skärm – gemenskapen, heligheten, och inte minst eukaristin. Här har SPT tidigare lyft fram vad som kallas andlig kommunion. Även om dagens krissituation verkar ny är den inte unik i kyrkans historia, utan vi möter därför de bästa lösningarna i kyrkans erfarenhet. Några okontroversiella och fungerande sätt som ingår i allmänkyrklig praxis kan lyftas fram:

1. Enskild kommunion i biktens form. När församlingen har så kallad Öppen kyrka istället för gudstjänst finns möjlighet att förutom enskild andakt i kyrkorummet även ta emot nattvard av präst i sakristian. Stunden består av enskild bön om förlåtelse, avlösning, utdelande av det konsekrerade brödet, välsignelsen.

2. Förlängd kommunion. Om mässan firas med högst det rekommenderade antalet deltagare, kan andra komma till kyrkan efter gudstjänsten för att ta emot nattvarden. Nattvardsgåvorna står kvar på altaret och prästen är kvar för att betjäna dem som kommer. I exempelvis S:t Ansgar i Uppsala livesänds mässan så att man kan delta via datorn för att därefter ta sig till kyrkan för enskild kommunion.

3. Nattvarden delas ut i hemmet. Präst eller diakon kommer med hostian från mässan i kyrkan. För att undvika smittspridning kan brödet eventuellt lämnas under bön och välsignande vid dörren på lagom distans mellan personerna.

4. I stället för att minska antalet mässor firar man fler för att så sprida deltagarna över fler tillfällen.

Alla dessa alternativ är möjliga eftersom Kristus inte är delad utan Hans fullhet ryms i såväl enbart brödet som vinet. Likaså består Kristi närvaro i nattvardsgåvorna även när mässan avslutats. Därför behöver inte instiftelseorden läsas på nytt för varje kommunikant. Genom dessa modeller utgör mässan också den största gemenskapen. Mässan står till sitt väsen utanför tid och rum. Även den enskilda kommunionen firas således i gemenskap med hela den världsvida kyrkan i alla tider.

Den gemensamma bönen har också funnit former som kanske inte är nya, men som blivit än mer tydliga. På sociala medier har bönegrupper skapats där stort och smått har delats. Med en gemensam bönetid går det att forma en samhörighet trots stora fysiska avstånd. Kanske kan församlingens förbön till och med stärkas och tidebönen få en renässans. Och de som annars inte skulle våga be högt kan i sociala medier skriva sitt böneämne.

Dagens situation utmanar kyrkans sätt att vara kyrka. Kristider kan också betyda omprövning och nya möjligheter. Somlig verksamhet som krävt stora resurser har nog mått bra av att pausas – kanske till och med för gott. Och kyrkan har tvingats fokusera på sin mest avgörande handling – att fira mässa, Men nu på såväl gamla som nya arenor.




SPT 11/2020

Mässa on-line? Mässa på riktigt?

Förändrar covid-19 världen? Förändrar den kyrkan? Eller är människors behov av att normalisera sin tillvaro så stark att vi inom några år får se en återgång till vad som varit? Ingenting går att förutse. Vi saknar facit. Somliga menar att världen och kyrkan aldrig kommer att bli som tidigare, andra att pandemins effekter på vardagslivet på sikt blir ganska begränsade.

En sak är att pandemin har höjt krismedvetandet så att det förhoppningsvis finns en större beredskap inför framtida kriser. För trots att det är oförutsägbart när de kommer, så är det förutsägbart att de kommer. Som med själva döden. Alla vet att, ingen vet när.

Alla sammanhang som normalt samlar lite större skaror har förbjudits. Här påverkas också kyrkan. Bortsett från förföljelsetider har det nog aldrig tidigare i kyrkans historia rått förbud mot att fira gudstjänst med en närvarande församling, då kyrkportarna slagits igen och prästen fått celebrera i ensamhet men i gemenskap med den himmelska skaran.

I den nu akuta situationen har inte så få församlingar varit initiativrika. Det dröjde inte många veckor innan gudstjänster började sändas på webben. Kyrkportarna är stängda men gudstjänsterna firas. Som tillfällig lösning i en speciell situation är detta utmärkt. Svårare är att bedöma hur kyrkan ska förhålla sig om gudstjänsterna on-line mer eller mindre permanentas och normaliseras. Här finns inget enkelt svar.

Att sända gudstjänster på teve och webben är ingen nyhet utan har funnits lika länge som digitala medier. Men de har då sänts från en kyrka med en närvarande församling. Tittarna har varit tjuvkikare som iakttagit vad andra deltagit i. Den fysiska närvaron i rummet har emellertid varit det normala. Så är det inte nu. Undantaget har för tillfället blivit regel.

En del ser webbsändningarna och den uppmärksamhet som de rönt som en gudagåva. Kyrkan når ut. Människor som aldrig tidigare firat gudstjänst sitter plötsligt och tittar. Nyfiket söker man på nätet, tittar in i rummet, lyssnar på delar av en predikan. Huruvida det är nyhetens behag eller ett genuint intresse, där en annars anonym religiositet får sin möjlighet, är svårt att avgöra.

Att aktivt gå till kyrkan för att delta i en gudstjänst är för många en för stark bekännelsehandling medan deltagandet i en gudstjänst on-line bevarar anonymiteten. Det är inte konstigare än att man surfar förbi andra inslag på nätet, youtubeklipp med kända idrottsögonblick, filmsnuttar, konserter eller annat. Då kan man likaväl surfa förbi några webbgudstjänster för att fascineras eller förfäras.

Om de som sökt en webbgudstjänst följt den i sin helhet eller bara under någon minut går inte att enkelt utläsa av statistiken. Antalet klick är dock fler än de som vanligtvis samlas till den söndagliga mässan i kyrkorummet. Framtida undersökningar får visa om intresset är en följd av nyhetens behag eller ett andligt behov. Eller av rädsla – när människor förlorar den mest elementära kontrollen över sina liv har man i alla tider vänt sig till Gud. Kyrkan fått tjänstgöra som kristidernas akutmottagning. Kanske speglar intresset också en förväntan att gudstjänsterna ska firas även om man själv aldrig deltar, en sorts ställföreträdande funktion. Inställda gudstjänster gör krisens allvar övertydlig.


Ur teologisk synvinkel föreligger en skillnad mellan olika kyrkor. För de evangelikala kyrkorna med deras betoning på vittnesbörd och förkunnelse, på musik och starka karismatiska estradörpredikanter är det här ganska normalt. Fokuseringen på ordets förkunnelse med tillhörande attribut gör frågan om vilket medium man använder mindre viktig. Bara man når ut, ordet bärs fram, evangeliet sprids med vinden. Men faran är att kyrkorna fungerar som Entertainment Churches anpassade till scenen med underhållning och ett budskap präglat av enkla one-liners.

För de kyrkor där sakramentsförvaltningen är lika väsentlig som förkunnelsen är det mer komplext. Enligt Augsburgska bekännelsen finns kyrkan där ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Ordet brukas och bordet dukas i en fullödig mässa. I en webbsänd mässa förkunnas Ordet, om detta råder ingen tvekan. Bibelordet klingar, evangelium förmedlas och predikan ljuder i princip oavsett var lyssnaren befinner sig. Men sakramentet förmedlas inte, Kristi kropp och blod kommuniceras inte till deltagarna på andra sidan datorskärmen eller Ipaden.

Frågan är inte helt ny. För en del år sedan fanns en diskussion om konsekration skedde, när prästen i en tevesänd gudstjänst uppmanade tittarna att ta fram bröd och vin och så delta i nattvarden. Eller är det möjligt för en präst att via mobilen konsekrera för en sjukkommunion? För en symbolistisk nattvardssyn är detta förmodligen mindre kontroversiellt, men för en katolsk är det främmande. Följdfrågorna blir många: Var går då gränsen för vad som konsekreras? Vad sker med brödet och vinet i skafferiet? Förflyttas sakramentets realitet till intentionen och mottagandet?

Inom den romersk-katolska kyrkan finns begreppet andlig kommunion (se Kommentarer, SPT 8/2020), communio spiritualis. Troende, som inte kan ta emot sakramentets fullhet på grund av ålder, sjukdom, förföljelse eller för stort avstånd till en kyrka, kan ändå göra det andligen. Troskongregationen fastslog 1983 att »genom sin längtan efter Sakramentet förenar den troende sig med kyrkan fastän hon till det yttre skild från henne, ändå innerligt och verkligt och därför mottar Sakramentets frukter» (Signum, mars 2020). Coronakrisen har aktualiserat denna praxis, som förutsätter ett reellt hinder, inte lättja eller nonchalans. När hindret är undanröjt står kallelsen kvar att delta i mässan i kyrkan.

Konsekration och kommunion förutsätter fysisk närvaro. Konsekrationen kan inte digitaliseras, inte heller kommunionen, även om vi kan tala om »andlig kommunion». Här måste kyrkan vara tydlig. Det måste råda trygghet i vad sakramentet är, en sakramental säkerhet. Kristi kropp och blod är fysisk närvaro, inte digital.

Det gäller också församlingen som gemenskap. Allt större skaror samlas på uteserveringar för att mötas, äta och dricka gott – gemenskap kan helt enkelt inte digitaliseras utan är fysiska möten. Kyrkans idé är en närvarande gemenskap som enskilda delar med varandra. Teatern med skådespelare och publik bärs inte av gemenskap som avgörande idé, men församlingen som församling upphör om den inte också samlas i det gemensamma rummet, i kyrkan. Där finns ingen publik, bara deltagare, bara gudstjänstfirare.

Gudstjänster on-line är ett välsignat alternativ i en extrem situation. Men de är surrogat, inte äkta vara. Det vore ett misstag om kyrkan eller församlingar, när situationen normaliserats, likställer tittandet på en webbsänd gudstjänst med att vara närvarande i kyrkorummet. Real reality är fortfarande verkligare än webb reality.

SPT 10/2020

Så länge det finns hopp finns det liv

Astrid Lindgren vet att berätta om kristider i Emil i Lönneberga, när festen och hoten blir grannar. För när Emil var i Vimmerby hände det stora saker. Det var dagen för både marknaden och den stora kometen. Skulle det bli en nästa dag eller skulle kometen träffa jorden? Skulle undergången drabba Småland? Med psykologisk klarsyn noterar Astrid Lindgren: »När folk är rädda och glada på samma gång för de mer oväsen än vanligt, därför var det liv och kolifejs värre ute på gatorna …»

Vad som skedde på Vimmerby marknad sker idag globalt, för när vi är rädda och glada på samma gång krävs det mer oväsen, mer liv och kolifejs, mer njutning och fler trivialiteter som skingrar oron. Om vi saknar hopp tvingas vi suga märgen ur de döda benen redan nu.

Efter många år med kolifejs så dominerar i dag rädslan över hoppet, stiltjen över en stark förlig vind. Glädjen och gemenskapen har satts i karantän i väntan på att släppas loss. Men på väg dit? Vem vågar sia om morgondagen? Och i vad mån behöver kyrkan vara en profetisk röst, en besinningens röst? Är det så enkelt som att mer allmänt prata om människors behov av hopp? Eller passa på att fördöma kapitalismen? Materialismen? Klimatmarodörerna? Den usla beredskapen och bristen på skyddsutrustning? Det är inte nog att som statsminister Per Albin Hansson dagarna före Andra världskrigets utbrott hävda, att »vår beredskap är god» om den inte är god. Och det var den inte då, inte heller i dag.

Att sia om framtiden låter sig inte göras. Visserligen skulle kyrkan kunna luta sig mot de gammaltestamentliga profeternas professionalitet för att hävda en tolkningsrätt om framtiden. Sådana tongångar dyker också upp lite varstans, oftast med förhoppning om global besinning om vart världen är på väg. Goda framtidsscenarier och undergångstankar blandas lätt på ett förvirrande sätt i kris- och orostider. Somliga ser möjligheterna att själva profitera på det svåra – så som det varit i krigstider. Andra ser med ödmjukhet och medmänsklighet på vad som sker och på dem som drabbas.

I kölvattnet av virusspridningen har det skett en förskjutning från de växande kraven på rättigheter för allt fler grupper till en fråga om den enskildes ansvar och skyldigheter. När alla ska ha rätt till sina speciella rättigheter upphör det meningsfulla med dem, det blir till sist bara en allmän allemansrätt. Covid-19 påminner oss om att det inte främst är rättigheter som får människor att växa utan ansvaret. Karaktären danas inte i medvinden utan i motvinden. Som någon påpekat: »Utan friktion faller människan fritt.» Av Paulus lär vi oss att det är när vi bär »varandras bördor» som vi uppfyller Kristi lag. Förebilden är Kristus själv. Det är vars och ens ansvar och skyldighet att hindra covid-19 från att spridas och att handla i omsorg om andra och om dem som tillhör riskgrupperna.

Inte blir det lättare att försöka se in i framtidens dimmor a