Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 1/2020

Våga vara den kyrka du i Kristus är!

Inför 2019 presenterade SPT i sin första ledare (1/2019) nio önskningar för Svenska kyrkan inför det nya året. Att skriva en önskelista är enkelt, att infria önskningarna desto svårare. Ändå är det med viss nyfikenhet man kan återvända till förra årets önskningar. Vilka kan bockas av som uppfyllda? Vilka väntar ännu otåligt på att infrias? Vilka var onödiga och vilka behöver upprepas?

Det var inga märkvärdigheter som skrevs upp på önskelistan. Inte för en kyrka, inte för vare sig Svenska kyrkan eller hela Kristi kyrka. Det mesta var självklarheter, snarare handlade det om att gräva upp försvunna skatter, återfinna förlorade klenoder och vara djärv i vad det är att vara kyrka i dagens svenska samhälle, både trogen mot sitt arv och frimodig inför framtiden. Eller för att återknyta till titeln på Viktor Södergrens klassiker: Vägar vi gått och vägen fram (1945). För det är vad det handlar om. Kyrkans framtid börjar i de vägar hon gått.

Vilka skatter finns då att återfinna för att bygga och vara församling? Skatter utan vilka kyrkan förlorar sig själv och sin identitet? Skatter som borde göra kyrkan trygg i att vara kyrka i dagens samhälle? För kanske behöver vi alla som lever och arbetar i Svenska kyrkan våga räta på skämsryggarna och inte vara undfallande inför den kristofobi som följer med både den yttre och den inre sekulariseringen.

Inför det nya året bjuder därför SPT på en serie uppmuntringar utifrån fjolårets önskningar – en maning till iver, djärvhet och frihet från ängslan. Det är en frestelse att sätta upp ett vindkänsligt finger i trendluften för att känna vart det blåser. Som när en kyrkoherde på Västkusten väljer att som julgåva till personalen skänka hela beloppet till Extinction Rebellion (hur ställer sig medlemmarna i pastoratet till att medlemsavgiften används så?). Eller när en sydsvensk församling köper in Elisabeth Olssons könskorrigerade altartavla av Paradiset för att använda den som alternativ till den nuvarande. Exemplen kan mångfaldigas.

Men ta i stället ner det fingret innan det blivit värkbrutet av vinddraget och följ den grundriktning som är kyrkans. Eller för att parafrasera orden från en av vår tids mest sjungna psalmer: Våga vara den kyrka du i Kristus är ... en text vars tyngdpunkt ligger just »i Kristus» (Sv. Ps 87).
Här följer några uppmuntringar! De är inte så mycket riktade till Svenska kyrkans nationella nivå som till de lokala församlingarna eftersom de handlar om grundarbetet, om det lokala församlingslivet:

• Våga vara frimodig i att bekänna Jesus Kristus!

I motsats till våra kristna syskon från Mellanöstern så är vi inte hotade till livet för vår bekännelses skull. Det är därför inte särskilt riskfyllt att bryta den genans för Kristus, som alltför ofta lyser igenom på officiella hemsidor och twitter, i uttalanden och i förkunnelsen liksom ambivalensen inför att leda människor till en levande tro på Kristus. Det finns bland många ett odefinierat och vilset sökande efter försoningens evangelium, en viskning ur människans urdjup efter nåd.

• Våga bygga församling, uthålligt och troget!

Inte med planlösa och tillfälliga hugskott utan med en genomtänkt pastoral. Mycket av vad som i dag försöker göra en församling synlig tycks vara tillfälliga nycker snarare än att kontinuerligt bygga relationer och kontakter, snarare än stabiliteten i att samlas i församlingens hjärtpunkt – i mässan.


• Våga vila i den för mässan givna strukturen!

Liturgin berör det djupast existentiella i människans sökande. Av skuld och skam, nåd och försoning, död och liv, övergivenhet och närvaro, kärlek och gemenskap. Gudstjänstlivet måste prioriteras och förnyas, inte genom ett famlande efter nya liturgiska påhitt utan genom att förankras i allmänkyrklig tradition. Den pågående trivialiseringen av gudstjänsterna behöver ersättas av en vördnad inför det heliga och en känsla inför mysteriet, inför det outgrundliga. Kyrkan firar primärt inte gudstjänst för att få folk att komma utan för att tillbe och möta Kristus i Ordet och sakramentet.

• Våga använda stororden!

Det sägs att ord som synd och försoning, frälsning och upprättelse inte längre är begripliga, så de slängs gärna in i ett gammalt ordförråds dammiga skrymsle. Men den verklighet de uttrycker har människan intuitiv insikt i. Därför kan de användas. Stororden väntar på återbruk, för de säger något om det som inte kan sägas på annat sätt, om det outsägliga. Deras annorlundahet vittnar om det annorlunda. Deras förbryllande karaktär erinrar om mysteriet, om att vi i kyrkan träder in på helig mark. I den kristna tron anar vi mer än vad vokabulären i några twittrande rader förmår uttrycka. Verkliga sökare vill inte ha fler banaliteter utan vill att deras längtan efter allvar och helighet tas seriöst.

• Våga undervisa, våga vara apologetisk, våga stå upp till trons försvar, våga hävda bibeln som Guds levande ord!

Alltför ofta retirerar kyrkans företrädare inför sökaren till att ungefär svara: Vad tror du själv? Som kyrka måste vi svara vad kyrkan tror oavsett om det blir trott och mottaget eller ej. Kyrkans undervisning bör vara sådan att den både respekterar sökarens tvivel och är tydlig om den egna trons innehåll. I annat fall blir den inte evangeliserande, för all kyrkans undervisning syftar inte främst till att förmedla kunskap utan till att tradera kristen tro. God undervisning lyssnar med ena örat på människors frågor och med det andra på den helige Andes ledning. Den visar på Kristus, lyfter fram storordens betydelse och liturgins tidlöshet, Bibelns levande ord och aktualitet.


• Våga leva ekumeniskt!

Trots reformationsjubileets år med de fem imperativen som de luthersk-evangeliska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan undertecknade, så har inte särskilt mycket hänt. Snarare är intrycket att på många håll inom Svenska kyrkan har tendensen att misstro det katolska och allmänkyrkliga ökat. Att i kyrkomötet referera till BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist and Ministry, utgivet av Kyrkornas världsråd 1982) vinner inget gehör. Men såväl lokalt som nationellt kallas vi som Svenska kyrkan att leva ekumeniskt som en del av den stora katolska gemenskapen. En sund stolthet över den egna kyrkans särart kan vara motiverad så länge som den ses som en gåva till det gemensamma. Men särarten får inte överskugga samhörigheten med Kristi världsvida kyrka. Att som kyrka leva medveten om den tillhörigheten kan också vara ett nödvändigt hinder mot villfarelser och ett kyrkosamfunds egensinne.

Mycket mer behöver vågas. Lokalt och nationellt. SPT vill utifrån sina förutsättningar vara en tidskrift som inte bara sänder iväg några uppmuntringar till andra utan som också själv bidrar till att våga. Våga vara vad kyrkan är i Kristus!




SPT 26/2019

The Same Procedure as Every Year – eftertankar efter kyrkomötet

Ännu ett kyrkomöte läggs till handlingarna. Protokoll skrivs, avslagna motioner samlas på hög, fattade beslut sänds vidare till Kyrkostyrelsen för verkställande. Maskinerna mal, hjulen snurrar, pengarna rullar. Många miljarder. Men har någonting förändrats?

Intrycket från årets kyrkomöte trots dess annorlunda tematiska upplägg om undervisning är som mantrat i nyårskomedin Grevinnan och betjänten: the same procedure as last year. Grevinnan Miss Sophie lever kvar i gamla minnen, betjänten James axlar de forna middagsgästernas roller och utbringar alla skålarna. Men det är som vanligt och allting »looks very nice», som grevinnan säger.

Liksom Miss Sophies förväntningar var stora inför nyårsfirandet, så var det också inför kyrkomötet. Inte minst som det inte skulle vara the same procedure as every year. Mönstret skulle brytas, och det fanns fog för att ledamöterna skulle ta kyrkans kris, undervisningens kris, den inre sekulariseringens kris på sådant allvar att de partipolitiska positioneringarna fick vika för koncentration på sakfrågorna.

Valet av tema speglar en växande insikt om att kristendomens och Svenska kyrkans ställning allvarligt försvagats. Och visst fanns en oro över att kunskapen om kristen tro ofta är närmast obefintlig och att den religiösa analfabetismen ökar. Allt färre har språk för det existentiella och religiösa, allt färre känner den kristna trons kärnord. Inte minst ärkebiskopen formulerade detta i sin introduktionsföreläsning till kyrkomötets första session.

Ändå tycktes man värja sig för en realistisk verklighetsbeskrivning som tvingar fram nödvändiga åtgärder, som om fortfarande »everything looks very nice». I stället fick de partipolitiska skyttegravar som grävts i riksdagen sina angripare och försvarare även i kyrkomötet. Antagonismen mellan flertalet partier knutna till riksdagen och SD var uppenbar. Men i kyrkomötet hör sådant inte hemma utan hindrar i stället att sakfrågorna fördjupas, vilket även presidiet såg sig nödsakat att påpeka.

Ämnet om kyrkans undervisning lovade gott. Kyrkostyrelsens skrivelse (KsSkr 2019:5) i ärendet avslutas med en levande vision av vad som ska ha uppnåtts 2030. I korthet ska dopmedvetenheten ha stärkts, en pedagogik som främjar »trons kunskap, trons liv och den ständiga omvändelsen» ha uppnåtts, de offentliga konsekvenserna av tron och kunskapen om kristen tro ha ökat. Men vad detta betydde i praktiken var och förblev oklart.

Appeller för att undervisningen ska förbättras, kvaliteten höjas, ivern stärkas hjälper inte, när kyrkomötet samtidigt avslog de viktigaste motionerna i ämnet. Inkonsekvensen mellan ambitionen att stärka kyrkans undervisning för att nå de uppsatta målen och de beslut som fattades var uppseendeväckande, en diskrepans som få noterade. Varför störa ordningen när allting »looks very nice»?

De motioner som starkast lyfte fram huvudfrågan begravdes med eller utan krans men näst intill konsekvent – motioner som handlade om en erfarenhetsbank för vuxenkonfirmation, ny katekes, församlingarnas arbete med dopet, alphagrupper, hur kristen tro ska presenteras på Svenska kyrkans webbplats och forskning om prästers undervisning om kristologin.

Däremot bifölls en motion om att »studera klimatfrågor och naturens rättigheter». Flera motioner tog mer fasta på hållbarhetsfrågornas plats i undervisningen än på hur vi talar om Jesus Kristus. Det sekundära blev det primära. Det behöver inte vara fel, men evangelium är det inte. Det kan rentav vara motiverat, men evangelium är det ändå inte, inte det livsavgörande som kristen tro i grunden handlar om.

Tydligast blev detta i debatten om Alphagrupper, den i särklass längsta med 43 inlägg. En politiserad debatt som mer handlade om det i samhället korrekta än om vittnesbördet om Jesus, troheten mot bibeln och kyrkans grundläggande dokument enligt Kyrkoordningen. Tendensen att lägga tonvikten på tidstypiska frågor som värdegrund, samkönade äktenskap, hållbarhet var påtaglig, frågor som knappast är de mest avgörande och unika i kyrkans trosundervisning.
Det föreslagna ämnet för nästa tematiska kyrkomöte 2021, »Kyrkan i det offentliga rummet», är angeläget. Kyrkan måste vara med i samhällsdebatten, driva opinionsbildning och visa att religion är en ofrånkomlig del av det gemensamma rummet. Fast ämnesvalet visar på samma förskjutning från det primära till det sekundära. En av motionerna föreslog i stället ämnet Jesus Kristus, ett fokus på fides quae, på trons innehåll. Innan opinionsbildningens fasad sätts upp måste rimligen stommen vara rest.

Kyrkomötets ambition kom således till stor del på skam. Viljan fanns att stärka kyrkans undervisning, men de konkreta nedslagen i de beslut som togs var begränsade. Det är olyckligt att de två kanske mest grundläggande frågorna förblev oberörda och obesvarade: Vad ska kyrkan främst undervisa om? Och hur ska kyrkan på bästa sätt undervisa? För just i de frågorna – vad och hur – ligger vägen framåt.

Biskopsmötet publicerade nyligen en sorts kanon över de viktigaste psalmerna och bibeltexterna som allmänheten bör känna till. När den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom 1994 i boken The Western Canon publicerade en lista på 26 skönlitterära författare som han ansåg som oundgängliga för att förstå litteraturen, så utsattes den för omfattande kritik. Urvalet var smalt och tveksamt (bl.a. saknades Dostojevskij) men han uppnådde sitt mål, att själva saken diskuterades. På samma sätt kan biskoparnas lista kritiseras, men i stort är urvalet väl motiverat. Fast tendensen att etik och moral dominerar över nåd och försoning finns som så ofta i kyrkans förkunnelse också där. Så finns Gyllene regeln med men inte Lilla Bibeln, lag mer än evangelium, vad Jesus lär mer än vem Jesus är, vad god etik är mer än nåden genom Kristi försoning. Ändå, här finns en god ansats till vad kyrkan ska undervisa om. Eller snarare: Vem kyrkan ska vittna om.

Att besvara frågan hur är svårare men desto mer angelägen. Det skulle behövas en metodbank, en sammanställning av goda modeller för undervisningen. Alphagrupper, vuxenkatekumenat, grundkurser i kristen tro, dramatiseringar, pilgrimsvandringar, förkunnelsemetodik, för att nämna något. Att hänskjuta detta till pastoraten eller möjligen stiften är att göra det lätt för sig. Här borde kyrkomötet ha tagit initiativ för att lyfta fram en mångfald av undervisningsmodeller, vilka kanske också kunde bidra till att trötta församlingar fick en omstart.
Kyrkomötet 2019 har potential att göra skillnad för kyrkans undervisning, men risken är stor att det blir en torso. De konkreta besluten om åtgärder uteblev. Det bestående intrycket av kyrkomötet kan enkelt sammanfattas: Ingenting är som det varit men allt ska vara som det är. För fortfarande tycks man agera som om allting »looks very nice».




SPT 25/2019

Skolan och Bibeln

När den första Bibeln på svenska kom ut (Nya testamentet 1526 och i sin helhet 1541) på ärkebiskop Laurentius Petris initiativ blev den också det dokument som formade det gemensamma svenska skriftspråket. Ärkebiskopen själv stod förmodligen till största delen för översättningsarbetet. Han skapade grammatik, stavning och till och med bokstäver som står sig än idag. När Sveriges förstaklassare får lära sig å, ä och ö är det tack vare ärkebiskopens översättningsarbete av Bibeln för 500 år sedan.

Universitet och lärosäten växte fram kring domkyrkorna, och några hundra år senare skulle kyrkan leda arbetet med den framväxande folkskolan. Kyrkan har format den svenska skolan och Bibeln det svenska språket. Kyrkan och Bibeln har i sekler präglat kultur och samhälle och är en omistlig del av vårt arv. Man kan tycka vad man vill om det men inte blunda för verkligheten.

När skolverket på punkt efter punkt förminskar sådant som har med religion i allmänhet och kristendom i synnerhet att göra begår man ett stort misstag. Förslaget att Bibeln plockas bort ur läroplanen bekräftar ett mönster som vi sett under lång tid. Anna Westerholm, chef för läroplansavdelningen på Skolverket, försäkrar att det inte innebär att Bibeln kommer att försvinna utan att man »med vårt förslag i stället förstärker undervisningen kring religiösa urkunder» (Expressen 23/10 2019). Som svar på en direkt fråga menar hon att Bibeln har sin givna plats i undervisningen (Dagen 29/10 2019). Men varför skriver man i så fall inte in detta i läroplanen? Bibelns texter måste rimligen ha en högre dignitet för barnen i Sverige än texter ur Koranen och Bhagavad-Gita. Andra heliga texter kan inte ersätta Bibeln, som i det svenska samhället har en religiös och kulturell särställning.

Joel Halldorf skriver att »svenska elever råkar finnas i en verklighet som inte präglas av religiösa urkunder i allmänhet utan av just Bibeln. Det är inte en åsikt eller värdering utan ett faktum. Bibeln genomsyrar allt från stor litteratur, till sagor och populärmusik. Vi kan tycka vad vi vill om lämpligheten i det, men Skolverkets uppgift är inte att lägga verkligheten till rätta utan att förbereda eleverna för den» (Expressen 24/10 2019).

När statsminister Stefan Löfven under en frågestund i riksdagen den 24/10 fick frågan om det rimliga i att plocka bort Bibeln ur läroplanen, blev svaret intetsägande: »Jag tror inte att jag i det här läget ska gå in och diskutera kursplaner, vi har en myndighet som gör det.»

Diskussionen om Bibelns plats i läroplanen visar, liksom förslaget att stryka antiken ur historieundervisningen, hur man i formandet av skolan och framtidens samhälle undervärderar våra rötter för att fokusera på senaste nytt. Men när yta, effektivitet och teknisk utveckling värderas högt är de existentiella, historiska och kulturella värdena än viktigare. Osäkerheten att tala om existentiella och religiösa frågor som i dag finns i skolan håller inte. Religionskunskapen kan inte reduceras till en historisk exposé.

Att skolan ska vara sekulär, politiskt och religiöst neutral, är självklart, men samhället i sig är aldrig neutralt, utan där skiftar snabbt värderingar och livsåskådningar. För att förstå en komplex tillvaro behöver varje elev därför verktyg. Lika viktigt som att lära sig källkritik är att reflektera kring existentiella frågor. Då behövs även insikt i Bibelns värld och om hur den påverkat den västerländska kulturen in i vår egen tid.


Hur ska då kyrkan förhålla sig till att bibelundervisningen fasas ut ur skolan? Grundläggande kunskap om de bibliska texterna är förstås en fördel, men risken är att skolan främst talar om Bibeln som kulturdokument och inte så sällan gör det i pejorativa ordalag. Men liksom ett kyrkorum blir levande när det firas gudstjänst och inte bara ett vackert och musealt rum, så förstås Bibeln främst genom bön och predikan.

Ända sedan Bibeln började bli var människas egendom har den riskerat att ställas mot kyrkan, något som reformationen och de olika väckelserörelserna kom att förstärka. När alla kunde läsa Bibeln, blev det underförstått att var och en också kunde göra sin egen tolkning. Den enskilde kom att förfoga över Guds ord så att det inte bara blev personligt utan privat och formades efter eget huvud – och inte sällan av rena villfarelser. Privat läsning riskerade att överordnas Bibelns plats i gudstjänstens liturgiska sammanhang. Utan bön och gudstjänstgemenskap tenderar Bibeln att mer ses som historiska texter än som Guds levande tilltal.

Skolorna själva är osäkra på hur de ska utforma undervisningen om Bibeln. Läroplanen måste därför vara tydlig om att bibelkunskap är omistlig för vad eleverna ska få med sig i livet. Här har varje församling en utmaning och en möjlighet, att inom läroplanens ram lära ut Bibeln och och så förmedla glädjen, värderingarna, livskunskapen och tron i bibelordet – och en aning om att Bibeln är Guds levande ord. Bibeläventyret är ett exempel på ett pedagogiskt material för mellanstadiet. Julspel och andra bibeldramatiseringar kan också visa vad Bibel och levande tro är. Dock krävs en genomtänkt strategi så att det inte bara blir en kul teaterföreställning.

I år är det 100 år sedan katekesen togs bort från skolundervisningen, en i sig intressant parallell. Fram till 1919 gavs eleverna en mall för hur Bibeln skulle förstås genom att Luthers Lilla katekes var påbjuden som lärobok. I förklaringarna till de tre trosartiklarna gavs en samlad syn på skapelsen, frälsningen och livet i kyrkan. Den nya undervisningsplanen för rikets folkskolor, utgiven den 31 oktober 1919, lade tonvikten på Jesu bergspredikan. Eleverna skulle ges »religiösa och sedliga intryck och lärdomar ... så att de på detta sätt erhålla en mera samlad ... bild av den kristna tros- och livsåskådningen». I läroplanen angavs särskilt att »undervisningen skall hållas fri från abstrakta, systematiserande utredningar och definitioner».

Vad vi ser i dag är således inget nytt. Men vad var och är orsak och verkan? När katekesen togs bort var detta en följd av samhällsförändringar och en redan påbörjad sekularisering, samtidigt som åtgärden ytterligare förstärkte förändringen. Så är det också med Bibelns ställning i skolan i dag. Att den ifrågasätts speglar djupa och pågående förändringar i samhället med ökad oförståelse för det religiösa, för historia och kultur och för att varje tid står i kontinuitet med gångna tider. Men som historien visar – det är naturligare för människan att vara religiös än att inte vara det. Om Bibeln tas bort utarmas vårt samhälle så att vi alltmer saknar tolkningsramar för vår existentiella oro och våra livsfrågor. Vi blir, som ofta påpekats, religiösa analfabeter, samtidigt som den religiösa längtan är kvar.




SPT 24/2019

Sekterismens eller Kristi världsvida kyrka? – Ett vägval.

Hur smal eller bred vill Svenska kyrkan vara? Vill hon vara en kyrka även för dem som inte självklart anammar de senaste decenniernas teologiska förskjutningar i sådant som synen på Bibeln, traditionen, ämbetet, samlevnads- och andra frågor? Vill hon främst associeras med Kristi världsvida kyrka eller med det svenska samhällets aktuella värderingar som inte minst finner vägen in i kyrkan genom det partipolitiska systemet?

Även om nämnda frågeställningar inte direkt berörs i det avgörande som Svenska kyrkans överklagandenämnd (14/10 2019) fattat vid prövningen av Rune Imbergs överklagan av Göteborgs domkapitels beslut (17/1 2019) att obehörigförklara denne att utöva kyrkans vigningstjänst, så gäller det indirekt dessa. Då är det glädjande att Överklagandenämnden upphävde domkapitlets beslut och så visade, att Svenska kyrkan har utrymme även för dem som står i andra traditioner än dagens svenskkyrkliga mainstream-uppfattningar.

Bakom Göteborgs domkapitels beslut att avkraga Imberg låg en skrivelse från denne i april 2018 där han förklarat sig beredd att underställa sig biskopens tillsyn i administrativa frågor men inte kunde se henne som sin andliga ledare. Enligt Imberg ska skrivelsen ses som ett försök till en dialog med stiftet och biskop Susanne Rappmann om Svenska kyrkans relation till präster som likt honom inte bejakar präst- och biskopsvigda kvinnor. Den sammantagna bedömning, som Överklagandenämnden gör, är »att det inte är klarlagt att Rune Imberg i handling har brutit mot sina vigningslöften. Domkapitlets beslut ska därför upphävas» (ett mer omfattande referat av nämndens skrivning finns under Pressklipp och Noterat i detta nummer av SPT).

Nämndens beslut har väckt reaktioner. Imberg själv noterar att beslutet bekräftar att han inte brutit mot sina prästlöften och efterlyser det som hans brev var ett uttryck för, nämligen att öppna för samtal mellan Svenska kyrkans ledning och representanter för skilda kyrkliga väckelserörelser. Hans juridiska ombud framhåller att beskedet från Överklagandenämnden ger signaler om hur präster och minoritetsgrupper ska hanteras: »Svenska kyrkan måste inse att sådana här sorgliga konsekvenser som det kan bli med den situation som vi haft i 60 år inte kan lösas i domkapitlen med rättsliga processer som kostar tid, pengar och energi. Vi måste ha en mer systematisk och konstruktiv lösning och tänka om» (Kyrkans tidning 43/2019).

Kyrkostyrelsens förste vice ordförande, Wanja Lundby-Wedin (S), menar enligt KT att det är »väldigt anmärkningsvärt att en präst i Svenska kyrkan inte respekterar den episkopala ordningen som är grunden för vår kyrka. […] Vi kan inte ha präster som öppet motarbetar en ordning som gällt i mer än sextio år». Därför kommer hon »att verka för att kyrkoordningen blir tydligare i det avseendet», för, som hon säger, »det handlar om människosyn och värdegrund».
Ytterligare tre röster ur kyrkostyrelsen kommer till tals. Så menar Daniel Tisell (C), styrelsens andre vice ordförande, att kyrkoordningen behöver »tydliggöras» på den här punkten medan Frimodig kyrkas ledamot visar på en vidare problematik: »Svenska kyrkans dilemma är att inte kunna rymma en stor bredd av inriktningar som exempelvis Church of England gör. Svenska kyrkan är en avgränsad kyrka som uttrycker sin identitet som Svenska kyrkan snarare än som en del av Kristi världsvida kyrka.»


Av- och påkragningen av Imberg handlar således om mer principiella frågor än enbart ämbetsfrågan – dels om Svenska kyrkan som en del av Kristi världsvida kyrka med teologisk bredd, dels om hennes egentliga värdegrund.

Talet om värdegrund är främmande för kyrkan. Som företeelse är det ett modeord och uttryck för famlande efter djupare värden, när kristen etik gått förlorad. Eller som Annika Borg uttryckt det i en krönika, att »som substitut för Gud fungerar det dåligt» (Axess 8/2018). Associationerna går till ideologisk fostran för att tvinga fram rättning i ledet, rätt sorts tänkande och tyckande. Lundby Wedins utsaga bekräftar det intrycket, en utsaga som är i linje med vad prosten och ordföranden i det kyrkopolitiska rådet i Värmlands socialdemokratiska partidistrikt, Gunnar Lindberg, skrev 1984 i ett brev till partiexpeditionen »att alla förändringar inom kyrkan och förhållandet till staten måste ske med socialdemokratiska värderingar som grund». Citatet är hämtat från Klas Hanssons nyligen publicerade utredning, Kyrkomöte och partipolitik (2019), där denne konstaterar, att partiernas strävan är att »kyrkan ska utvecklas i en riktning som stämmer med partiets egna värderingar och det blir riktningsgivande för partiernas företrädare. Partierna sökte inte och söker inte i dag att konkret förena sina värderingar med den kyrkliga trostraditionen».

Paulus skriver att »ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus» (1 Kor. 3:11). I stället för på en partipolitisk värdegrund vilar kyrkans tradition, hennes katolicitet och evangeliets vittnesbörd på den grunden. Enligt Kyrkoordningen finns den i de grundläggande bekännelsedokument som varje beslut och hela kyrkans liv ska vila på. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära får aldrig enkelt beslutas av de förtroendevalda, inte ens om dessa skulle vara eniga till 100 procent, utan måste vara grundad i den heliga Skrift och förenlig med Kyrkans tradition i alla tider.

Under åtskilliga decennier har varje öppning till ett fördjupat samtal i den fråga som överklagandenämndens beslut avser, följts av en än kraftigare motrörelse. Att döma av de partipolitiska representanternas uttalanden riskerar det att bli så även denna gång. Men om Svenska kyrkan fortsätter att marginalisera somliga grupper, vars teologiska förhållningssätt är förenligt med de stora kyrkogemenskaperna, så marginaliserar hon på sikt sig själv från det allmänkyrkliga. Hon blir då alltmer en särartskyrka, som betonar sin identitet på bekostnad av det katolska/allmänkyrkliga arvet. Den vägen är sekterismens väg, inte enhetens och ekumenikens.

En öppnare och mer kärleksfull väg vore att låta hela den kyrkliga bredden få leva. Church of England, som rymmer lika skilda synsätt som Svenska kyrkan, har visat att det går att finna former för fortsatt samexistens. Svenska kyrkan finner sin identitet endast som en del i Kristi världsvida kyrka, inte genom att avgränsa sig från det gemensamma. Detta medför alltid, hur svårt det än låter, ett mått av underordning, att det katolska, d.v.s. Kristi kyrka, överordnas nationella och provinsiella beslut. En nationellt avgränsad, partipolitiskt styrd, dominerad och kontrollerad kyrka är fullständigt främmande för Kyrkans väsen: en enda, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk.




SPT 23/2019

Är de frånvarande männen ett problem?

Om de frånvarande männen har det talats mycket. Om deras frånvaro i hemmet, i hemmets skötsel och i omsorgen om barnen. Vart tog papporna vägen? Undran var med rätta vanlig för några decennier sedan men är mer sällsynt i dag.

Men problemet med de frånvarande männen tycks ha flyttat till andra områden. I många av universitetens spetsutbildningar blir männen alltmer frånvarande. Av de studerande på universitetsnivå 2018 var 39 procent män, av antalet examinerade var det 36 procent. Av dem som tagit läkarexamen under de senaste tjugo åren har ca 40–44 procent varit män. Det är endast på de tekniska högskolorna som fördelningen ser annorlunda ut men också där pågår en förändring.

Även i kyrkan har i tysthet männen blivit alltmer frånvarande. Tidningen Dagen avslöjar i ett reportage (25/9 2019) hur obalanserad könsfördelningen är på de teologiska högskolorna. Om vi håller oss till Svenska kyrkans utbildningar har andelen män på Svenska kyrkans utbildningsinstitut varit 30 procent sedan 2014. På Johannelunds teologiska högskola har det under senare år skett en tydlig omfördelning så att det i dag är ca 40 procent män. Vid de senaste prästvigningarna i maj–juni 2019 prästvigdes 44 personer, varav 11 män, dvs. 25 procent.

Utan att ha exakta siffror lär det inte vara annorlunda på Svenska kyrkans övriga utbildningar. Troligare är andelen män där ännu mindre.

Förhållandet gäller inte bara i kyrkans utbildningar eller proportionerna mellan män och kvinnor i den samlade personalen utan i stort sett i alla kyrkans sammanhang. Det finns en växande obalans mellan pojkar och flickor, mellan män och kvinnor. Färre pojkar döps, färre pojkar konfirmeras, färre pojkar blir unga ledare. Samma sak i högre åldrar. I en enkät från 2017 svarar 28 procent av männen att Svenska kyrkan är relevant för dem och 17 procent att den inte är det. Motsvarande siffra för kvinnor var 32 procent respektive 12 procent. Kanske inte så stora skillnader, men ändå tydliga.

Intrycket är att i gudstjänstlivet är männen än mer i minoritet. På söndagarna är det ofta glest med män. Denna manliga reträtt sker till synes utan att orsakerna undersöks. Ibland kan man bakom förändringen ana att det hos många män finns en känsla av att inte längre passa in i det kyrkliga sammanhanget.

Frågan måste ställas: Hur har det blivit så? Det är inte en orimlig tanke att barn- och ungdomsverksamheten ofta är profilerad så att den tilltalar flickor mer än pojkar. Detta får följdverkningar upp i vuxen ålder och inför val av yrkesinriktning. Diskrepansen är märkbar redan i juniorgrupper och barnkörer, fortsätter sedan i de kyrkliga utbildningarna.

Har Svenska kyrkans forskningsinstitut börjat undersöka förhållandet och orsakerna? Problemet med de frånvarande männen är ett faktiskt problem, något som förstärks av att det inte tycks uppfattas som sådant. I den mån man någon gång berör frågan är det mycket lågmält. Det har väl gått ungefär trettio år sedan dåvarande biskopen i Lunds stift Per Olof Ahrén i en artikel i Sydsvenskan, konstaterade, ja, rentav varnade för, att prästämbetet höll på att bli ett kvinnoyrke, ett uttalande som han fick kraftig kritik för.

För många män tycks dra sig undan. Att återgå till vad som varit av en manlig dominans är inte önskvärt. Men det är inte heller önskvärt att männen uteblir.


Att debatten om manligt och kvinnligt fortsätter, både i samhället och i kyrkan, är Johanna Anderssons nyligen framlagda avhandling ett tecken på. I avhandlingen med titeln Den nödvändiga manligheten granskar hon argumenten för och emot kvinnliga präster vid kyrkomötena 1938, 1957 och 1958. I slutkapitlet kommer hon fram till att i gudstjänsten blandas manliga och kvinnliga bilder och metaforer – Kristi kropp, Kristi brud – i sådan utsträckning att frågan om kön försvinner. Kön och representation har inte med varandra att göra, enligt Andersson (Kyrkans Tidning 40/2019), en slutsats som de katolska och ortodoxa kyrkotraditionerna lär ställa sig undrande inför liksom även grupper inom den protestantiska världen.

En annan argumenträcka som Andersson pekar på är den om kyrkans feminisering. Inte heller där kommer hon fram till något slutgiltigt svar, vilket kanske inte kan ges i en akademisk avhandling.

Frågan om manligt och kvinnligt är ett område som väcker många känslor och bestämda uppfattningar. Många kallar sig feminister, även om det inte finns någon samstämmighet om begreppets innebörd. Inte sällan finns i debatten en underton av att män är förtryckare och upprätthållare av en könsmaktsordning formad av manlig överhöghet och patriarkala mönster.
När det nu tycks vara så att männen i kyrkan blir färre och färre, måste frågan ställas om det är något i den kyrkliga självbilden, i gestaltningen av det goda och glada evangeliet, som förändrats i en sådan riktning de senaste, låt oss säga femtio åren, att män inte känner sig hemma. Så varför drar sig männen undan mer än kvinnor? Vad är det som brister i kyrkans sätt att gestalta evangeliet?

Ulla Carin Holm tycks ha varit smått profetisk när hon i sin avhandling Hennes verk skall prisa henne (1982) visade att de kvinnliga prästerna läste Bibeln mindre och hade svårt att acceptera den traditionella kristendomen, som de fann maskulin. Om det i liturgin, förkunnelsen och församlingslivet har varit en utveckling där manliga begrepp och ett manligt förhållningssätt blivit alltmer ifrågasatta, så är det också en naturlig följd att männen blir alltmer frånvarande. För att få balans i båda könens deltagande krävs en balans i kyrkans uttrycksformer.

I en tid av förvirring kring vad det är att vara man och kvinna kan det därför behövas en genomtänkt teologisk antropologi. Utgångspunkten finns i skapelseberättelsens konstaterande att »Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem».

Redan denna korta beskrivning öppnar för teologiska överväganden. Vari består Guds avbild i människan? Är mannen och kvinnan var för sig Guds avbild, eller utgör man och kvinna tillsammans avbildligheten? Återspeglar människans tvåsamhet något av Guds treenighet? En gemenskapens enhet utan vilken vare sig mannen eller kvinnan kan förstå sig själva? En svensk teolog, Folke T. Olofsson, har myntat uttrycket trust the basic design, en uppmaning att lita på den grundläggande utformning Gud gett människan.

Frågan om de frånvarande männen är större och mer komplex än som kan beskrivas i en kort ledartext. Men den får inte hamna på undantag. Så var det tyvärr med den motion vid kyrkomötet 2017 som lyfte ämnet. Utskottet avvisade motionärens förslag om en genomlysning av hela frågeställningen med följd att ingenting hände. Gud vill dock att både män och kvinnor ska bli frälsta. Och kyrkan som är redskap för Guds vilja borde inte hindra denna Guds avsikt, vare sig för män eller för kvinnor.




SPT 22/2019

När stenarna ropar – om klimathotet och skapelsen

Att som kristen leva i relation till Skaparen förpliktar henne till att leva i vördnad för Skaparens skapelse, för det kosmos som är Guds verk. Vad Gud gör är gott, vad människan gör får inte föröda utan ska förvalta detta goda. Redan i skapelseberättelsen fastställs grunderna för människans relation till djur och natur, till skapelsens helhet, allt ställs under förvaltarskapets ansvar. Människan äger inte upphovsrätten utan den är Guds. Därför är skapelsen vi lever i djupast sett sakramental, ty där anar vi Gud, handen bakom verket.

När nu Svenska kyrkans biskopar publicerar Ett biskopsbrev om klimatet är utgångspunkten människans ansvar för skapelsen medan hennes relation till Skaparen och det sakramentala perspektivet inte är lika tydligt. Så kan de första meningarna i en bok säga mycket. Medan biskopsbrevet i förordet återger en 37-årig it-entreprenörs och småbarnsfars reaktion på brevet –»Texten talar om klimatfrågan på ett sätt som inte gjorts innan, och den gör det med en precision och ett anslag som är imponerande» – så väljer ett annat kyrkligt brev, Påve Franciskus encyklika angående omsorgen om vårt gemensamma hem (Laudato si’), att citera den helige Franciskus: »’Laudato si’ mi’ Signore’ – ’Lovad vare du min Herre’. Med orden ur denna vackra hymn påminner oss den helige Franciskus om att vårt gemensamma hem är som en syster med vilken vi delar vårt liv och en vacker moder som öppnar sina armar för att omfamna oss.» Här möter skapelsen inte som ett materiellt hem utan som en kärleksfull relation, en skillnad som är avgörande.

Biskopsbrevets teologiska anslag är att »Gud älskar världen och vill dess räddning (Johannesevangeliet 3:16–17). I detta Guds kärleksprojekt har vi människor en särskild roll som vi kan axla med Jesus som förebild och Anden som kraft.» Biskoparna utgår från förundran över skapelsen men påminner också om Jesu ord: »Hycklare, jordens och himlens utseende kan ni tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det?» Därefter beskrivs forskningsläget, såväl orsakerna till klimatkrisen som nödvändiga åtgärder för »det är inte för sent». Även om vi aldrig kommer »att kunna förverkliga den fullkomliga världen, Guds rike», har vi genom Jesus en »vision av Guds rike som ger oss anledning att bygga en värld som förverkligar så mycket som möjligt av denna vision».

Brevet avslutas med ett antal utmaningar riktade till alla, från hela Svenska kyrkan till beslutsfattare och myndigheter, företag och organisationer, FN:s medlemsstater och kyrkoledare i hela världen. Det är bara att instämma, även om budskapet till den enskilde kan kännas lite platt. Och så de traditionella men motiverade förmaningarna – minska utsläpp genom att ändra res- och matvanor, se över sparande, boende och konsumtion. Ibland skulle man önska att mer av det komplexa i vilka val som den enskilde kan göra berördes. Att val som får positiva effekter i det ena fallet, kan få negativa i det andra – så som det är med exempelvis elbilar, tygkassar och vegetarisk kost. Förvirringen blir stor när larmen duggar tätt utan att alla aspekter blivit genomlysta.

It-entreprenörens entusiastiska omdöme känns inte riktigt motiverat. Biskopsbrevet är utmärkt men säger kanske inte mer än det förväntade – att klimatutmaningarna och fördelningen av jordens resurser är allvarliga frågor och att mänskligheten måste ompröva sitt sätt att bruka och vårda jorden.


Påvens encyklika Laudato si’ förmedlar något som biskopsbrevet inte riktigt lyckas med. Inledningsvis beskrivs de förödande förändringar som drabbar vårt gemensamma hem, jorden. Det är svårt att inte beröras. Redan på 300-talet skrev biskop Ambrosius: »Jorden skall brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.»

I kapitlet om »Skapelsens evangelium» läser vi om »de bibliska berättelsernas visdom», ställs inför universums mysterium och möter Jesu blick. Efter en genomgång av den ekologiska krisens mänskliga rötter skissas en helhet för att sedan visa på utmaningarna: »Framför allt är det vi människor som behöver förändras. Vi saknar medvetenhet om vårt gemensamma ursprung, om vår ömsesidiga tillhörighet och om en framtid som skall delas av alla.»
Om biskopsbrevet bör läsas så är encyklikan snarast ett måste. I den finns ett källflöde att hämta inspiration ifrån.

Varken omsorg om skapelsen eller missbruket av den är nytt i historien. Garret Hardin, ekolog och filosof, publicerade i Science 1968 den berömda essän The Tragedy of the Commons, där »commons» avser varje gemensam och oreglerad resurs som vi har tillgång till – haven, floderna, atmosfären, vägarna, torgen eller bara kontorets gemensamma mikro. Inom miljövetenskapen står det för hur den enskildes intresse gör att det gemensamma överutnyttjas, vilket i vår tid förstärks av den ökande individualismen.

Hardins teori bekräftas av Jared Diamond, professor i geografi vid University of California, som i Undergång – civilisationernas uppgång eller fall (2005) analyserar orsakerna till att kulturer som Påskön, Pitcairnöarna, mayafolket och många andra kollapsade. Övertygande visar han att det var följder av människoskapad miljöförstöring. Vad han kallar landskapsglömska eller smygande normalitet – förändringar så långsamma att ingen minns hur det en gång varit – gjorde att processen kunde fortgå. Alltså, när de sista träden på Påskön skövlades fanns ingen kvar, som mindes att ön varit skogklädd. Men Diamond pekar också på, att man kanske inte insåg eller ens ville åtgärda problemen. Eller, än värre, att det var i några priviligierade gruppers egoistiska intresse att inte solidariskt lösa dem.

I dag har vi den kunskap som förstår klimatförändringarnas orsaker, dess följder och möjliga lösningar. Nu måste världens makthavare fatta svåra och inte alltid populära beslut likaväl som att den enskilde behöver ompröva sin livsstil. Kunskapen om växthusgasernas effekt har funnits i mer än ett sekel, konsekvenserna ser vi idag. Åtgärderna för att rädda framtiden åt våra barnbarn brådskar.

Kyrkans tillförsikt i denna omprövning vilar i, som encyklikan skriver, inkarnationens mystik: Vetskapen att allt skapat når sin upphöjelse i eukaristin, att Gud blev människa och utgav sig själv som bröd för människorna. Där finns universums levande centrum från vilket kärlek och outsinligt liv flödar över.

Miljöförstöring är med Johan A. Stenbergs ord i en ledare i Signum (6/2019) »en form av helgerån». Kanske är den avgörande bristen i människans relation till skapelsen förlusten av vördnaden för det heliga. Då ser hon i skapelsen, denna Guds gåva, bara en rättighet och inte en skyldighet. Men när tillbedjan upphör, när lovsången tystnar, då måste stenarna ropa. Och i dag ropar stenarna.




SPT 21/2019

ACT Svenska kyrkan och missionen

Upptakts- och inspirationsdagarna för ACT Svenska kyrkan i Uppsala i början av september blev en imponerande och på många sätt fascinerande manifestation. Entusiasmen var stor, viljan stark och drivkraften att tillsammans förändra världen påtaglig. Det nya namnet etablerades och vann gehör. Det är bra, ACT Svenska kyrkan är som namn enkelt, slagfärdigt och tydligt. Efter fadäserna med att slopa de etablerade namnen Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission har en nystart behövts.

Temat för dagarna var Göra skillnad. Och dagarna gjorde skillnad. De blev nästan som ett väckelsemöte, en tro på och ett engagemang för ACT:s möjligheter att göra skillnad i världen och bland dem som lever i svåra omständigheter.

Programmet inför dagarna visade på en stor bredd i de prioriteringar som ACT vill göra. Fokus låg på att tillsammans göra skillnad, att tillsammans förändra traditionella mönster av maktförhållanden och patriarkala strukturer och motverka våld och övergrepp mot kvinnor. För detta krävs insatser bland kvinnor och män men också att samhällsstrukturerna måste förändras. Ett av seminarierna handlade därför om påverkansstrategier och Svenska kyrkan som påverkansaktör. Andra seminarier lyfte fram destruktiva mansroller eller hur kvinnor marginaliseras. I princip var ingenting i programmet onödigt utan i ambitionen att göra skillnad var varje inslag väsentligt.

Ändå finns ett kvarstående men inför programmet och ACT:s satsningar. För ibland handlar det inte bara om vad som sägs eller vilka ämnen som tas upp, utan också om vad som inte sägs och vad som saknas. Och ibland kan det saknade vara det mest omistliga.

Vid seminariet om »kvinnor i bibeln och aktivism» ställdes frågan om nutida kvinnliga förebilder. Ett namn som nämndes var Ingrid le Roux. Att något reflektera över hennes gärning i Sydafrika så som det framkommit, dels i en biografi (Verbum 2017), dels när hon sommarpratade i årets »Sommar i P1», får vara en hjälp till att fundera över vad som saknades.

Att kalla Ingrid Le Roux för »den sista missionären» utsänd av Svenska kyrkan är något hon säkert skulle värja sig mot. Hon kom inte till Sydafrika som utsänd av SKM utan genom sitt äktenskap med den sydafrikanske medborgaren Pieter le Roux. Hon ville som läkare göra skillnad för kåkstädernas invånare, där ett arbete som först kom att kallas för »Mentormammor» växte fram. Det handlar om att kvinnor, som har stort lokalt förtroende och förutsättningar att gå in i en ledarroll, uppsöker och samlar andra kvinnor för att hjälpa dem att i en ofta mycket utsatt situation ta sitt ansvar som mammor, laga mer näringsriktig mat och ta hand om sina barn på ett mer omsorgsfullt sätt. Efter hand lär de sig att inte se sig själva som maktlösa offer. De kan även få stöd till utbildning som en väg till försörjning.

Påfallande för detta sociala arbete är den kristna trons självklara plats. Den månatliga träffen för mentormammor präglas av deltagarnas varma väckelsetro. När kvinnorna får frågan var de får sin kraft ifrån är svaret självklart: I den kristna tron, oavsett om det är i någon av de evangeliska frikyrkorna, i den anglikanska eller katolska kyrkans församlingar.


Efter många års ofta mycket riskfyllt arbete i bl.a. kåkstaden Crossroads i Kapstadens utkant fick Ingrid frågan om att bli anställd av Svenska kyrkans Mission. Hon såg detta som ett uttryck för kyrkans kallelse till tjänst och tackade ja, inte för att få en koppling till kyrkan som organisation utan för att få en anknytning till den trosgemenskapen. För henne har mässan varit en fast punkt varje vecka och en självklar kraftkälla. Den sociala tjänsten har bottnat i den kristna tron, i hennes erfarenhet av »närvaron av en absolut levande Kristus».

Kan detta sätt att arbeta för missionen i Svenska kyrkans tjänst få en fortsättning? Kan ACT vara en organisation för detta? Det är ofrånkomligt att ett omistligt perspektiv gått förlorat genom den ensidiga inomvärldsliga fokuseringen i linje med Svenska Missionsrådets strategiska verksamhetsinriktning, »att Guds rike gestaltas i världen. Detta innebär en värld befriad från fattigdom och förtryckande strukturer, där människor kan påverka sin egen situation och där Guds skapelse förvaltas med ansvar inför kommande generationer».

Visserligen möter ACT i vår tid andra situationer än vad Svenska Kyrkans Mission en gång gjorde. På de flesta håll där ACT nu verkar finns redan etablerade kyrkogemenskaper, många av dem mycket stora och några större än Svenska kyrkan. Men fortfarande gäller att sändningen till att som kyrka verka diakonalt och socialt på andra platser i världen utgår från Jesus Kristus. Om denne lyser med sin frånvaro i program, i texter, i samtal och debatter så uppstår ett vakuum – ett vakuum som fylls med någonting annat, med ett inomvärldsligt påverkansarbete mer än egentlig evangelisation.

I inledningsanförandena av ACT:s chef Erik Lysén respektive ärkebiskop Antje Jackelén fanns Jesus Kristus och själva korset tydligt med. Det var en härlig ansats. Men vad hände sedan? Sedan tycks detta ha försvunnit ut i kulisserna, då det blev lika tyst om denna yttersta motivering för ACT:s arbete som i programfoldern.

En enkel sökning i ACT-dagarnas program ger syn för sägen. Ord som Gud, Jesus, Kristus, mission, evangelisation, diakoni finns inte i programmet. Däremot jämställdhet (7ggr), gender och kön (3 ggr vardera), norm som i normativ och normbrytande (5 ggr). Medan mission och evangelisation tycks ha blivit fulord så markeras desto mer »påverkansstrategi» och ACT som påverkansaktör. Och vad som närmast är att likna vid programmets trosbekännelse lyder: »... ACT Svenska kyrkan! Vi som är intresserade och engagerade för en rättvis värld. Vi som tror på alla människors lika värde och vill vara med och göra skillnad! Vi samlas för att dela erfarenheter, historia, lära oss mer och inspireras.» Att det finns en beröringsskräck inför kyrkan i ett sekulärt samhälle är oroande. Men det är än mer oroande att det inom kyrkan ibland tycks finnas en skämskultur över Jesus Kristus.

Var finns de missionärer som i dag kan knyta samman kropp, själ och ande i sitt arbete? Så som Gudina Tumsa, som var generalsekreterare för Mekane Yesuskyrkan och som blev martyr för sin kristna tro, formulerade det: »Evangeliet om Jesus Kristus är Guds kraft att rädda var och en som tror på det. Det är den kraft som räddar från evig fördömelse, från ekonomisk exploatering, från politiskt förtryck etc. ... Det är de Goda Nyheterna för den syndfulla människan, den enda kraft som kan rädda mänskligheten från dess synd. Det är för mäktigt för att äventyras av något samhällssystem. Det är en alltför kär skatt för att ges upp.»
Så, kära ACT, ge inte upp den skatten!




SPT 20/2019

Inomkyrklig sekularisering

Den kyrkliga verkligheten i dagens Sverige är minst sagt mångtydig. Kyrka och religion har trängts undan från offentliga arenor, samtidigt som det finns en rädsla för religiös extremism. I samhällsdebatten tas inte sällan ämnen med religiös anknytning upp. Att journalister, krönikörer och ledarskribenter ofta saknar allmänt religiösa och mer specifikt kristna referensramar är uppenbart, även om undantag finns. Sekulariseringen sätter sina spår pådriven av en uttalad ideologisk sekularism, för vilken separationen mellan kyrkan och staten inte är nog utan religionen i sig ska också marginaliseras i samhället. Privat får man ha vilken tro som helst, men inte offentligt. Lärare, pedagoger och andra offentliganställda löper risk att bli anmälda om de t.ex. i ett klassrum ger uttryck för en annan tro än skepticism eller ateism.

Men i dag handlar det inte bara om ett alltmer sekulariserat samhälle. I dag berör det kyrkan själv och i vilken utsträckning också kyrkor och samfund påverkats av sekulariseringen. Nyligen gav Umeå universitet ut en bok med bidrag från en grupp akademiker med titeln inomkyrklig sekularisering. Redan titeln är svar nog. Frågan ställs inte och rubriken sätts inte, om inte konstaterandet redan har gjorts. Det finns en inomkyrklig sekularisering som en långsam men påtaglig utveckling.

Kyrkorna – och då inte minst Svenska kyrkan utifrån hennes storlek – borde vara starka och självklara motkrafter mot sekulariseringen, men även i dem har sekulariseringen fått fäste. Mot bakgrund av de teorier om inomkyrklig sekularisering som redovisas i de olika bidragen framträder utvecklingen tydligt, en utveckling som många varnat för. Det gör skillnad om kyrkans (läs Svenska kyrkans) förändring utgår från någon sekulär organisationsmodell som exempelvis NPM, New Public Management, eller från en ecklesiologisk reflektion. Och det gör skillnad om förändringarna drivs av ekonomer och administratörer mer än av teologer och ämbetsbärare utifrån den episkopala linjen. Likaså gör det skillnad om tros- och lärofrågor avgörs av en vart fjärde år utbytbar skara partipolitiska förtroendevalda än om det sker i en bred ekumenisk och global samverkan.

Inomkyrklig sekularisering ser förstås ut på olika sätt. Två av bokens bidrag är här av särskilt intresse. Karin Johannesson, nytillträdd biskop i Uppsala stift, refererar till den kanadensiske filosofen Charles Taylors tes om att i västvärlden pågår ett perspektivskifte, en subjektiv vändning i dess tänkande. Allt mindre tilltro sätts till yttre auktoriteter som heliga skrifter, en gemensam moral eller ideologiska övertygelser. I stället vill var och en vara sin egen auktoritet och följa den väg som känns rätt för henne. Den enskildes tycke och smak blir så normerande att det präglar både utbildning och det offentliga samtalet. Taylor, och med honom Johannesson, menar att denna subjektiva vändning verkar sekulariserande på kyrkan och förändrar henne mer än reformationens paradigmskifte.

Professor Sven-Erik Brodd visar i sitt bidrag hur pragmatismen kommit att prägla kyrkan mer än teologins bestämning av att kyrkan är – en, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk. Kännetecknen ska inte bara prägla läran, liturgin och förkunnelsen utan även hur kyrkan är organiserad. Det ecklesiologiska tänkandet gäller hela kyrkan, från församlingens gudstjänstliv till hennes organisatoriska uppbyggnad. Brodd ser det som ett tecken på inre sekularisering när beslut om ekonomi och organisation tas utan teologisk reflektion i en partipolitiskt styrd kyrka.


Det har gått några decennier sedan Bultmanns avmytologisering var en modeteologi. I dag handlar det inte ens längre om avmytologisering utan om en avteologisering. Och inte så sällan även om en påmytologisering, att de bibliska händelserna och Jesu historia förpassas till mytologins värld. Kyrkans inre sekularisering går därför rakt in i själva hjärtpunkten: Gudstjänsten – Ordet och sakramenten, liturgin och förkunne