Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 3/2020

Prästens närvaro och kontinuitet

Vilken är ambitionen för pastorat och församlingar i Svenska kyrkan i dag? Formuleringarna i de mängder av församlingsinstruktioner som skrivits och skrivs ger väl delvis svar – och olika svar. Om gudstjänstlivet och diakonin, om undervisningen och missionen. Somligt av detta kan beskrivas i skiftande metoder och modeller. Annat, som kanske är viktigare än någon metod, nämns aldrig i dessa regelbundet uppdaterade instruktioner vilka fastställs av domkapitlen.

Modeller för ett levande församlings- och gudstjänstliv är oerhört väsentligt. Fungerande metoder för hur man evangeliserar, missionerar, undervisar och verkar diakonalt krävs för varje pastorat – och här har många pastorat mycket att arbeta med. Men församlingsinstruktionerna redovisar oftast mer vad man gör, än beskriver vad man är och vill göra. Utifrån de förutsättningar som gäller blir de mer verksamhetsinriktade än församlingsbyggande och Kristi-kropps-relaterade. Görande mer än varande, aktivitet mer än identitet, samhällsnyttiga mer än kristusorienterade.

Ändå, även om metoder och modeller är väsentliga, så finns andra minst lika avgörande faktorer för att bygga en levande församling och ett växande gudstjänstliv. Kyrkoordningen nämner dem inte med ett ord. Möjligen finns en antydan i 57:e kapitlet, där det heter att i pastoratets församlingsinstruktion »ska också redovisas hur de befattningar som präst som ska finnas inrättade enligt 37 kap. 18 § i huvudsak disponeras».

»Disponeras» är ett intressant ordval. Prästerna ska »disponeras» – användas, fördelas, planläggas och förfogas över för de uppgifter som ska utföras. Så som man disponerar personresurserna på vilken arbetsplats som helst, ska också präster disponeras för sådant som de kan utföra – allt från det unikt prästerliga som att döpa, viga, begrava och leda mässan till annat som att vara ungdoms- eller citypräster. Ungefär som att det alltid måste finnas någon i kassan på ICA eller som kör lokalbussen. Jobbet måste göras, men vem som gör det betyder mindre. Så är det med resurser. De disponeras.

Men en präst eller diakon, en ämbetsbärare, är inte främst en resurs. Och det är inte bara vissa arbetsuppgifter som ska utföras. Prästen är ingen utbytbar funktion för att jobbet ska bli gjort. Prästen är en person, någon att möta, som församlingsbor och gudstjänstfirare står i en relation till. Sett så är prästerlig kontinuitet, uthållighet och närvaro avgörande för församlingslivet.

Prästen är i princip alltid tjänstgörande, inte bara i gudstjänsten eller i den kyrkliga handlingen utan som person i relation till församlingsfolket. Förvirringen om prästen som tjänstgörande eller ej beror på att man bortser från att ämbetet är en character indelebilis – ett genom vigningen givet outplånligt särmärke, ett andligt brännmärke som vittnar om vem prästen tillhör och är sänd av. Häri ligger kallelsen att både leda och tjäna församlingen. Lika paradoxal som Kristi kallelse var – att samtidigt vara alla tiders konung och djupaste tjänare – är också prästens: att vara församlingens ledare likaväl som dess tjänare, den som utger sig själv för att dela församlingens liv. För detta krävs närvaro och kontinuitet, inte som med kyrkoherdarna i dagens storpastorat – distans och administration.


Den ökande funktionaliseringen av ämbetet har sina orsaker. En är avsaknaden av en katolsk ämbetssyn med prästen som repraesentatio Christi, en annan översättningen av episkopos i exempelvis Fil. 1:1. Bibel 2000 har församlingsledare medan 1917 skriver församlingsföreståndare, översättningar som anger funktionen, inte ämbetets karaktär som består när funktionen inte längre kan utföras.

En tredje orsak är synen på samspelet mellan prästen och församlingen, det ömsesidiga beroendet och fostran av varandra – herdeuppdraget att dela sitt liv med fåren, att bo i och vaka över fårfållan. När den kontinuiteten finns, växer förtroendet till prästen så att trosundervisning som rustar för det kristna livet förmedlas, bikten tillämpas, själavård utövas och liturgin och predikan lever i det lokala. Prästen är den som i sitt ämbete och i sin person ska knyta ihop allt som sker i församlingen så att den blir just församling. Allt ska hänga ihop. Från begravningen till högmässan med tacksägelsen, från dopet till barnaskapets liv i Gud, från själavårdssamtalet till samtalsgruppen, från diakoniträffen till mässan. För detta behövs prästen i sitt ämbete, prästen som en av Kristus kallad och vigd person.

Sådant beaktar man emellertid sällan i pastoratens organisationsplaner eller vid fördelningen av personella resurser som ämbetsbärarna: präster och diakoner. I stället för närvaro, kontinuitet, uthållighet och personliga relationer ser vi i de stora pastoraten motsatt utveckling. Präster flyttas mellan pastoratets olika församlingar och enheter och församlingsherdar byts ut. För att lösa vakanser åker präster runt i pastoratet för att ha dop och begravningar. Sådant skapar inga bestående kontakter och relationer. Om syftet endast är att få dopen utförda, brudparen vigda, konfirmanderna undervisade kan prästerna resa över hela stan eller ut till landsbygdsförsamlingarna. Men om man vill bygga församling fungerar det inte. Då behöver prästen stå för stabilitas loci.

Denna brist på prästerlig stabilitet och kontinuitet bottnar i flera förändringar, som kyrkan inte alltid rått över. En är att prästen i dag kan ha svårt att finna en bostad i sin tjänstgöringsförsamling. Att nämna de gamla prästgårdarna är väl närmast nostalgiskt och har ett romantiskt skimmer över sig. Även om många andra kyrkor, frikyrkor som folkkyrkor, har dem kvar så kommer vi inte dit igen. När tjänstebostäderna upphörde separerades helt enkelt många prästers bostadsort från deras församlingstjänst.

Men inte heller prästerna och diakonerna själva förstår alltid hur viktigt det är med kontinuitet, närvaro, delande av bön och gudstjänstliv med den övriga församlingen. Prästen finns där när denne »tjänstgör», predikar och celebrerar. Men inte annars, inte när man är »ledig». Eller så byter präster självmant tjänst för ofta, man vill ha en annan profiltjänst, en annan kyrka, en högre lön. Att vara tre till fyra år på ett ställe uppfattas som lång tid men för en församling är det en mycket kort tid.

Annat kan kyrkan påverka desto mer. De större pastoraten styrs i dag för mycket av administrativ personal, av dem som inte är verksamhetens utförare utan dess organisatörer. Men dessa saknar ofta pastoral kunskap, omsorg om församlingarna, om de enskilda människorna. Avståndet är för stort. Här behövs ett annat tänkande i pastoraten. Prioritera kontinuiteten, prioritera stabiliteten, prioritera troheten, närvaron och uthålligheten. Det lönar sig. Om man vill bygga församling och inte bara utföra de kyrkliga servicefunktionerna.




SPT 2/2021

Inför en ny bibelöversättning

I begynnelsen war oordhet, och oordhet war när gudhi, och gudh war oordhet, thet samma war i begynnelsen när gudhi, genom thet äro all ting giord, och thy för utan är intit giordt, thet giordt är.

Den 15 augusti 1526 på »dyra wårfrudag», firningsdagen för Jungfru Marias upptagande till himlen, trycktes den första översättningen av hela Nya testamentet till svenska. Sverige var då fortfarande formellt katolskt. Översättningsarbetet hade pågått en längre tid genom att ordnar och domkapitel fick översätta olika bibelböcker medan den slutliga sammanställningen gjordes av Olaus Petri, som så kom att förbindas med översättningsarbetet.

Tanken på att översätta Bibeln till folkspråk var alltså inte ny. Första gången en svensk bibel nämns är i en inventarieförteckning tillhörande kung Magnus Eriksson, »en stor volym bibel på svenska». Riktigt vad notisen syftar på vet man dock inte. Den tidigaste kända översättningen till svenska av en bok i Nya testamentet, är Apostla Gerningar, från omkring 1380. Under andra delen av 1400-talet översatte birgittinermunken Jöns Budde de gammaltestamentliga böcker som bär de kvinnliga huvudpersonernas namn – Ruts, Judits och Esters böcker – och därtill Mackabéerböckerna. Redan då förstod denne birgittinermunk att lyfta fram Bibelns kvinnor.
Från NT 1526 och hela Bibeln 1541 till 1917 års översättning gick nästan 400 år (versionerna från 1618 och 1703 var endast revideringar av den första). Sedan gick det bara 64 år till NT81. Och nu, 40 år senare, görs genom Svenska Bibelsällskapet (SBS) ännu en nyöversättning. Anders Alberius, tidigare generalsekreterare för SBS, har pläderat för att en ny översättning av NT ska vara färdig till 500-årsjubileet av NT 1526 (SPT 23/2020).

SBS nuvarande generalsekreterare Anders Göranzon och översättningsdirektorn Mikael Winninge gav ett väl motiverat svar (SPT 26/2020). Ändå finns oklarheter, inte minst vad gäller de övergripande principerna för översättningsarbetet.

Att vana bibelläsare i NT81 och Bibel 2000 kunde sakna en del invanda formuleringar eller tycka att språket blivit för vardagligt, förvånade väl inte. Nyformuleringen av Herrens bön var nog det som fick flest att reagera, inte minst när den användes i gudstjänsten. Förvirringen blev stor. I en del församlingar behöll man 1917 års version, i andra använde man en revidering av 1981 års ordalydelse. Men ingen kyrka har i dag NT81:s version i liturgin.

Men den mest långtgående kritiken mot Bibel 2000 gällde Gamla testamentet. Översättarna valde där att inte tolka texter i ljuset av Nya testamentet. Den romersk-katolska kyrkan i Sverige använder därför i liturgin en lätt reviderad text av 1917 års översättning av GT.

Att vi i dag har en delvis konfessionsöverskridande bibelöversättning är en stor tillgång. Inför en ny översättning måste det därför vara en prioritering att alla kyrkor och samfund ska kunna enas om att använda den i liturgin och tros- och bibelundervisningen. Varje översättning är en tolkning, därför är ekumenisk enighet viktig i översättningsarbetet. Bland huvudmännen för Bibelsällskapet finns alla fyra kyrkofamiljerna representerade. Rimligen borde det leda till en översättning som kan godtas för liturgiskt bruk av alla.


Ingen översättning görs i ett vakuum. Till de bibliska texternas rikedom hör att de, när de läses på originalspråken, ibland kan vara mångtydiga, vilket är svårt att få fram i en översättning. Det är då lika mycket ett vägval att välja bort en kristocentrisk läsning som att öppna för den.

Utgångspunkten kan då inte vara att försöka få fram en förment »neutral översättning», en ambition som för Bibel 2000 kom att resultera i ett antal omskrivningar. Guds Ande som svävade över vattnet i bibelns första kapitel blev till en gudsvind. I Psaltaren 22 hade Jesu händer och fötter skrumpnat i stället för att vara genomborrade. Och Jesaja fick tala om den unga kvinnan i stället för om jungfrun. För att nu nämna några få exempel.

Alla dessa översättningsvarianter är möjliga, men när mönstret, som i Bibel 2000, blev att den kristologiska läsningen omintetgjordes, blev resultatet otillfredsställande. För en av staten sanktionerad översättning kan det möjligen få vara så men inte för kyrkan. Därför känns det fundamentalt fel när SBS (och kyrkostyrelsen, som behandlade frågan 2016) tycks ha lämnat ungefär samma direktiv som staten.

Kyrkan läser hela Bibeln i ljuset av Jesus och möter honom i varje bok. »Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han [Jesus] för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.»De nytestamentliga skrifterna skrevs för att brukas när församlingen möttes. I liturgin och i kyrkans sammanhang har Bibeln sin främsta plats. Det är där vi gemensamt uttrycker »Så lyder Herrens ord» eller »Så lyder det heliga evangeliet». Det är främst för kyrkans gemensamma firande en översättning behövs, men självklart också för den enskildes läsning.

I förordet till »Katolsk studiebibel, Nya testamentet ur Bibel 2000 med katolska kommentarer» skriver biskop Anders Arborelius: »Det är i första hand för att lära känna Jesus bättre som vi skall läsa Bibeln. Det är hans mysterium som kan anas från Bibelns första blad till dess sista. Han är själva Ordet […].» Det är till detta som varje bibelöversättning syftar. För att tala med Luther är Kristus Bibelns kärna och stjärna. I ljuset av honom får Bibelns texter sin sanna mening.

Ändå är det inte självklart vilka principer som ska gälla för en ny översättning. Att språket ska vara rimligt enkelt och tidsenligt är väl det mest givna. Men hur ska man förstå vad Göranzon/Winninge beskriver som att »en målsättning av ett annat slag är en uttalad strävan efter inkluderande språk»? Liknande direktiv fanns även med för den nya kyrkohandboken, vilket kom att påverka resultatet. Men en bibelöversättning får inte präglas av teologiska trender – inte ens om det gäller genusaspekter.

Trots osäkerheten kring direktiven och det komplexa med att få en bra balans mellan trohet mot grundtexten och ett idiomatiskt språk, så är det glädjande att bibelarbetet pågår. Men låt det ta sin tid. En ny översättning är inte akut. Den gamla NT81 är trots allt inte så gammal. Romaner skrivna för fyrtio år sedan är fortfarande fullt läsbara utan några språkliga justeringar ...

Översättningar till folkspråken har pågått sedan ett par årtusenden. Det började med att GT översattes till grekiska – det som blev Septuaginta – och fortsatte med biblar på arameiska, koptiska, syriska, latin och på i stort sett varje levande språk. I dag lär det finnas biblar eller bibeldelar på mer än 4000 språk. För denna världens mest lästa bok är också den viktigaste boken av alla – Guds levande ord. Ytterligare en översättning till svenska kan förhoppningsvis bidra till att den räcks till ännu en generation.




SPT 1/2021

Valstrategi eller evangelisationskampanj?

2021? Att inför en ny årgång av SPT filosofera över tidens gång är frestande. Att teologiskt reflektera över det nya året som ett nådens år är lockande. Men sådant tillhör krönikor och betraktelser. Likaså att ovissheten inför ett nytt oanvänt år är total.

Fast ändå inte. Somligt är inplanerat. Också i kyrkan. Då avses inte här den söndagliga mässan, dagens bönerytm eller ens den stora apokalypsen och Kristi återkomst utan att Svenska kyrkans organisatoriska liv är indelat i fyraårsperioder. Vart fjärde år infaller det demokratiska kyrkovalet till kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. 2021 är ett sådant år, då alla förtroendevalda ska omprövas. De många grupperingarna, varav flertalet är partipolitiska, ska utsättas för folkets röst. Om nu ca 15 procent av kyrkans medlemmar kan kallas för folkets röst.

Med samma regelbundna fyraårsintervall oroar det låga deltagarantalet. Än en gång krävs därför en omfattande informationskampanj. Kyrkovalet måste synas, höras, informeras om, inbjudas till. Att det sedan lika regelbundet leder till att ännu fler utträder är en oönskad bieffekt, vilken man får bortse från. Kyrkovalsår är ju även utträdesår. Varför rösta när jag ändå inte bryr mig? Varför vara med i Svenska kyrkan, när jag ändå varken tror eller deltar i några aktiviteter? Så tänker många och drar sina slutsatser.

Självklart måste detta motverkas. Det gångna kyrkomötet fick därför en presentation av hur valkampanjen ska drivas. Det var imponerande och idéerna flödade. Informationsmaterial planeras, strategier skissas och kyrkans profil ska framhävas.

Om kyrkans främsta profilperson, Herren Jesus Kristus, sades dock ingenting. Kanske är Han inte särskilt intressant i sammanhanget. Inte heller nämndes gudstjänstlivet, psalmskatten eller de traditioner som burit genom seklerna, utan kyrkan behöver ett nytt och oväntat ansikte, en omprofilering, en fokusering på något nytt och annorlunda.

Ambitionen är att 96 procent av de röstberättigade ska känna till valet, en siffra lika hög som hur många som vet hur svenska flaggan ser ut. Detta ska ske genom att öka kunskapen om vad kyrkan gör, »kommunicera en kyrka som är relevant och bidrar till samhällsnyttan».

I mediastrategin ingår att använda stora offentliga kanaler, en »kombination av kanaler för att täcka hela Sverige och alla åldrar» och »olika mediaplattformar för att nå människor på olika sätt». »Samordning av insatser centralt, regionalt och lokalt» ska göras. Av presentationen på kyrkomötet att döma så är den viktigaste devisen: »Vad vill Du att kyrkan ska göra för dig?»
Att kyrkan överlevt genom tvåtusen år beror knappast på att hon vart fjärde år ställt frågan till den breda allmänheten om vad den önskar av kyrkan. För evangeliet handlar inte om att infria människors önskelista till kyrkan, inte heller om vilken »samhällsnytta» hon gör. Det var inte därför som Gud blev människa genom sin Son Jesus Kristus. Syftet var ett annat – även om resultatet varit både samhällsnyttigt och samhällsbärande genom två millenier.

Inte heller har kyrkan överlevt genom att ständigt betona det nya och föränderliga, utan hon har vilat på det en gång för alla givna glädjebudskapet om Jesus Kristus. Men som det tydligen tänks i kyrkokansliets korridorer så räcker det inte. Om man ska få gemene kyrkomedlem att rösta krävs något annat.


Låt oss vara tydliga! Det är utomordentligt goda strategier som tagits fram. Men i fel syfte. Att informera röstberättigade om det förestående valet är viktigt, men att informera om kyrkans Herre Jesus Kristus är viktigare. Men för den sakens skull har ännu inga rikstäckande kampanjstrategier tagits fram.

Om det hade funnits samma iver, samma planering, samma ekonomiska satsningar för att med en »kombination av kanaler för att täcka hela Sverige och alla åldrar» vittna om kristen tro så hade mycket kunnat hända. Om »olika mediaplattformar för att nå människor på olika sätt» och en »samordning av insatser centralt, regionalt och lokalt» hade ordnats utifrån kyrkans djupaste identitet hade det kunnat vara början till en återevangelisering, en kallelse till kristen tro för hela folket.

Det finns en märklig obalans mellan hur mycket man satsar på att informera om kyrkovalet och hur lite som görs för att missionera och evangelisera. Det finns inga strategier, inget kampanjmaterial som berättar: »Detta har Jesus Kristus gjort för dig!» Svenska kyrkans ledning och dess kyrkomöte bör snarast besluta om sådana kampanjer. Över hela landet, på alla mediaplattformar och i alla kanaler.

En kyrka som till sina medlemmar måste ställa frågan »Vad vill Du att kyrkan ska göra för dig?» är en vilsen kyrka. Många som i vårt samhälle blivit religiösa analfabeter hungrar och törstar efter det de saknar ord och tolkningsramar för. De vet helt enkelt inte vad de vill att kyrkan ska göra för dem, mer än möjligen att hon bör vara »samhällsnyttig».

David Thurfjell kallar det svenska folket för »granskogsfolket». Då avses vare sig rumpnissar eller skogsrån utan det folk som fått en arketypisk prägling av skogen, av den aning om det oanade som den kan väcka. Fast naturen har alltid bistått med metaforer för det outsägliga. Folk som sedan årtusenden bott i andra landskapstyper har präglats av dem – av öknen, stäppen, havet, kusten, bergen, tundran, snövidderna. I en mening är alla folk naturfolk och Bibeln är full av naturmetaforer. Man tager vad man haver, och har man inga referensramar för vad kristen tro är så blir naturen den svenska folkreligionen.

Därför måste Svenska kyrkan ha evangelisationskampanjer. Lokalt och nationellt. Svenska kyrkan måste förstås informera om kyrkovalet. Men det är pinsamt att fokus i kyrkans nationella kampanjer ligger på det val som återkommer vart fjärde år och inte på det som är kyrkans kärnbudskap sedan tvåtusen år. Den gemensamma satsning som görs från Kyrkans hus i Uppsala och som kostar miljoner handlar om valdeltagande, inte om att berätta om Kristus och det vi gör i kyrkan på söndagen – firar mässa.

Är det en alltför from förhoppning att dra lärdomar av valstrategierna för en framtida evangelisationssatsning? För den behövs. Strategierna finns men i annat syfte, nu gäller det att göra Jesus Kristus känd och bekänd.

Joel Halldorfs senaste bok heter gud:jakten. Just så, i skogen pågår inte bara älgjakt och i stan pryljakt utan även en annan mer odefinierad jakt. Jakten efter Gud, sökandet. Då måste kyrkan svara: Sök här och du ska finna ... Det finns ett granskogsfolk som sig självt ovetande längtar efter att bli ett Kristusfolk.

Det är dags för Svenska kyrkan att avge ett nyårslöfte: Innan året 2021 är slut ska 96 procent av Sveriges befolkning veta vem Jesus Kristus är och vad Han gjort för oss alla.




SPT 26/2020

Människosynen och inkarnationens nödvändighet

Det finns en naiv syn på människan. Och en oförmåga och ovilja i dagens samhälle att samtala om den. Kanske därför att vi har svårt att samtidigt ha två perspektiv, dels att hävda människans okränkbara värde och värdighet utan att väja för hennes kluvenhet – dels att hon har en oanad potential såväl till det goda, till att bli ett helgon, som till det onda, till att bli en smådjävul.

Den kristna människosynen håller ihop dessa egenskaper. Den tvekar varken om att människan är Guds avbild eller om att hon är fallen. En oreflekterad människosyn som kopplar ihop människans värdighet med hennes moraliska, intellektuella eller produktiva värde, värjer sig för att inse hur djupt fallen hon är. Men människovärdet är inte beroende av människosynen. Även den mest destruktiva människa, den gängkriminelle, våldsutövaren eller den oanpassade har samma i Gud rotade värde som den skötsamma, meriterade och framgångsrika. Där är ingen skillnad.

Därför behöver vi tala om människosynen, om människan som god. Och ond. En naiv syn på människan som god riskerar att ge utrymme för hennes destruktivitet. Då sätts inte gränserna, och hennes karaktär danas inte. Hon får inte redskap för att hennes samvete ska kunna växa, utan auktoritär och auktoritet riskerar att förväxlas. Det är sunt att avvisa ett auktoritärt samhälle, men ett samhälle utan auktoriteter är också osunt. Auktoriteter behövs – i skolan, politiken, vården och rättsväsendet. Kyrkan, som bekänner den som är alla auktoriteters auktoritet, den treenige Guden, vet detta.

Inte är detta ett muntert sätt att inleda en julledare på. Evangelisten Markus gör det bättre: »Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son». Ändå är det julens jubelton som aktualiserar människosynen. Inkarnationens realitet och nödvändighet blottar människan som beroende av läkning, försoning, frälsning.

Det har gått några sekler sedan den franske matematikern och mystikern Blaise Pascal (1632–1662) skrev i sina Tankar, att inkarnationens under visar »hur djupt människans elände är genom att ange hur stort läkemedel som behövdes för henne».

Gud blev inte människa genom sin Son Jesus Kristus för att allt stod väl till. Sådant talade de falska profeterna om. Tvärtom kom Gud för att det inte stod – och inte står – väl till. »Människans elände» är bakgrundsmotivet till inkarnationen. Och då inte bara det elände som är hennes lidande, utsatthet och dödlighet, utan det som väller fram ur henne själv. Kristen tro har ett ord för detta: synd – ett marginaliserat begrepp i dagens kultur.

Att uppfatta människan som syndare ses som en negativ människosyn. Men det är en realistisk syn, som visar på hennes värdighet och identitet som medveten och moralisk varelse. Människan är ensam om att ha ett samvete för att kunna skilja mellan det moraliskt goda och det onda. Och handla därefter.

Om detta måste vi tala i dagens samhälle. Att tiga om vad en människa är kapabel till riskerar att få svåra konsekvenser. Litteraturen vet detta. Där möter den komplexa människan. Hennes mörker utforskas ständigt som i Oscar Wildes Dorian Grays porträtt (1890) eller Jonathan Littells De välvilliga (2006). Gustave Flaubert beskrev människans inre mörker som »hjärtats latrin». I Mörkrets hjärta beskrev Joseph Conrad hur en man under onormala omständigheter i Afrikas inre kastar av sig sin normala moral med dess tabun och gränser.

Men även filmindustrin vet. Sällan skildrar filmen mänskliga relationer som okomplicerade, fridfulla och idylliska. Andra intryck dominerar. Ändå överträffar verkligheten dikten, vilket soldaterna i USA:s 45:e division Thunderbird chockades av när de 1945 som första vittnen kom till Dachau.

Trots dessa vittnesbörd tigs det om människans kluvenhet. Inte heller dras nödvändiga konsekvenser för att sätta gränser och ge det uppväxande släktet redskap att hantera sina svåra sidor. För att säga det på ett annat sätt: Om inte samvetet tränas till att vilja det goda, så måste samhället ersätta det med någonting annat. Som övervakningskameror, identitetskontroller, avancerade lås- och kontrollsystem. Freud insåg, att utan gränser avslöjas människan »som en vild best, för vilken skonandet av det egna släktet är främmande».

Vad hindrar vårt samhälle från att dra konsekvenserna av dessa insikter. Är det Rousseau som övervintrat? Att all påverkan på ett barn är negativ? Att det nyfödda barnet är en tabula rasa, ett oskrivet neutralt blad som den vuxna generationen besudlar? I kölvattnet kom behaviorismen med dess negativa attityd till den mest självklara anknytningen av alla, den mellan barnet och dess föräldrar. Genom makarna Myrdal kom behaviorismen att prägla svensk familjepolitik under många decennier.

Media förmedlar bilden av en värld där lögnen älskas mer än sanningen, där hatet växer, motsättningarna djupnar och tillvaron tycks brista i fogarna. Den bilden är sann men den är inte hela sanningen. Det finns även motbilder av växande solidaritet och kamp för den goda världen. Men intrycket att vi är på väg mot en mörkare tid i mänsklighetens historia dominerar. En försummad människosyn bidrar till utvecklingen, att vi glömt att människan är incurvatus in se – inkrökt i sig själv.

Om detta måste kyrkan tala. Hon behöver försvara människans värde och värdighet utan att förneka hennes destruktiva sida. Hon, om någon, har ansvaret att förmedla en realistisk syn på människan. Kanske värjer sig kyrkan då hon så ofta anklagats för att skuldbelägga. Men kyrkan skuldbelägger inte. Skuld, som en följd av synden, tillhör de existentiella livsvillkoren. Enligt Chesterton är kyrkans enda empiriskt bevisbara dogm den om människans original sin – arvssynd.

Synd handlar om vår relation till Gud och förstås i bibeln som en destruktiv makt, en direkt aversion mot och upprorisk frigörelse från Gud. Den förbjudna frukten, den skyddande gränsen för att människan inte skulle missbruka sin frihet, åtråddes. Men den var och är förbjuden därför att den är dödlig, inte därför att Gud är ogin.

Detta är inkarnationens bakgrund. Jesus Kristus föddes inte in i en idyll, hur idylliskt det än kan vara kring ett nyfött barn. Vid krubban liksom vid varje barnsäng anar människan såväl sin sårbarhet som ansvaret för varandra. För Gud föddes in i en värld, där människan är sin egen varg. Tydligare kan det inte bli än under julnattens efterspel, då Herodes lät döda alla småpojkar i Betlehem.

Inkarnationen var och är livsnödvändig för oss. Att det folk som vandrar i mörkret får se ett stort ljus – ett ljus som inte är människan själv, inte hennes tekniska briljans, inte hennes förmåga att utforska tillvaron – utan det ljus som är Guds egen Son, Jesus Kristus. Det ljuset lyser inte av världen utan för världen och i världen.




SPT 25/2020

Medarbetarskap – ett arbete med kyrkans identitet som grund

Enligt Augsburgska bekännelsens artikel VII är Kyrkan de heligas gemenskap i vilken ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. I inledningen till kyrkoordningen deklareras att Svenska kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Avgörande för Svenska kyrkans identitet är hennes uppdrag att vara ett redskap för Kristi handlande i och för världen. Denna förståelse och definition av kyrkans identitet och kyrkornas enhet bekräftas även av Borgåöverenskommelsen.

Som flera ledare och artiklar i SPT har konstaterat har Svenska kyrkan under de senaste decennierna kommit att präglas av det omgivande samhället. Orsaken är en ängslig och aningslös anpassning och att kyrkan är partipolitiskt styrd. För partierna, inte minst för de dominerande socialdemokraterna, är ett sekulärt partiprogram viktigare än kyrkans identitet och särart. Kyrkomötet speglar helt enkelt riksdagen. Och biskoparna väljs av en elektorskår vars lekmän är starkt bundna till partigrupper.

Denna inre sekularisering har bidragit till teologisk utarmning och utrationalisering – att andra värden än kyrkans egna blir centrala så att god ekonomi och folklighet blir primära mål. Vad vi sett är i viss mån en avidentifiering av Svenska kyrkan som kyrka. Även organisatoriskt har hon blivit alltmer sekulariserad. Organisationsmodeller som är främmande för kyrkan påverkar ansvarsfördelningen liksom hur hon styrs och leds. Att tala om henne som ett statligt salighetsverk är lika relevant i dag som på Arthur Engbergs tid.

Men det är inte enbart chefer, ledare och förtroendevalda som påverkat och påverkats av den inre sekulariseringens vindar. Även många anställda har del i utvecklingen. Svenska kyrkan och hennes församlingar har blivit som vilken arbetsplats som helst. Därför är det inte förvånande att anställda kräver att anställningsvillkoren och församlingsarbetet ska se ut som i den kommunala och statliga sektorn. Anställda som höjt sina röster i frågor om scheman, löneläge och arbetsuppgifter har dessutom stöttats av de fackliga organisationerna som manat till kamp mot arbetsgivaren.

Att Svenska kyrkan, som en del av Kristi katolska kyrka, inte är som vilken organisation eller arbetsgivare som helst tycks inte i högre grad påverka vare sig anställda eller fackliga företrädare. Men kyrkan är inte till för de anställda utan de anställda är till för kyrkan. Vad som kan tyckas vara för de anställdas bästa i fråga om arbetstidsscheman och lönelägen är kanske inte till kyrkans och församlingens bästa.

Exemplen på präster som kräver att slippa helgarbete, som endast deltar i den söndagliga mässan om den räknas som arbetstid, som ser prästtjänsten som vilket jobb som helst, är oroande många. Eller som när nyligen en hög facklig företrädare, som även är kyrkoherde, menade att prästernas arbetssituation är att likna vid slavarbete. Och då avsågs inte prästens kallelse att vara Kristi tjänare ...

Orsakerna till denna utveckling är flera. En är den ökade individualiseringen i samhället, att man vill leva så oberoende av andra som möjligt. För kyrkan har det medfört att det blivit svårare att bygga upp och bevara den kollektiva identitet som medarbetarskapet i kyrkan förutsätter.


En annan orsak är de fackliga påtryckningarna för att tillämpa den individuella och differentierade lönesättningen. Risken blir att anställda mer ser sig som »individuella egenföretagare» än som medarbetare med ett gemensamt ansvar för församlingens och kyrkans bästa. När anställd personal mer värnar sina individuella rättigheter och krav på arbetsgivaren än det kollektiva uppdraget, så handlar det inte längre enbart om arbetsmiljöfrågor utan också om avsteg från kyrkans bekännelse och församlingens bibliska förankring. Inte heller får kraven på självförverkligande och egen tillfredsställelse i uppgifterna bli så höga att de inte kan uppfyllas. Sådant kan skapa motsättningar i personalgruppen, orsaka besvikelser och känslor av att vara instängd med små utvecklingsmöjligheter.

Därför måste det betonas att vigningstjänsten tillsammans med övriga medarbetare har sin identitet i kyrkans gemensamma uppdrag – att i ord och handling förmedla evangeliet. Även om de fyra profilyrkena – präst, diakon, musiker och församlingspedagog – har ett särskilt ansvar för den grundläggande uppgiften, så delar vaktmästare, husmor, barnledare och övriga samma kallelse att vittna om Kristus.

Präst och diakon har avlagt vigningslöften om trohet mot kyrkans tro, bekännelse och lära, medan övriga medarbetare har att verka utifrån kyrkans uppdrag och det egna dopet. Prästen och diakonen är bärare av ett ämbete som tillhör Kristus. Det är inget som den vigde själv väljer eller som är avsett att göra karriär på. Ämbetet bygger på Kristi kallelse. Det ska bejakas av kyrkan och bekräftas av biskopen genom vigningen. Som medarbetare verkar man inte för sina egna intressen. Man väljer och vrakar inte bland uppgifterna i församlingstjänsten.

Kyrkans uppdrag handlar om att förvalta det som hennes Herre har givit henne, inte om att skapa nya och moderna sätt att locka människor till hennes lokaler. I fokus är evangeliet om Jesus Kristus inte den enskilde sökaren, detta för att sökaren ska finna – Kristus. Om församlingsverksamheten fokuseras på sökare blir det viktigare att modernisera kyrkan och hennes budskap än att lita på att evangeliet om Jesus har bärkraft i varje tid.

Varje medarbetare och förtroendevald måste ha klart för sig att Svenska kyrkans identitet utgår från den kristologi och kristna bekännelse som delas av hela den allmänneliga och apostoliska kyrkan. Svenska kyrkan får inte vara isolerad från övriga kyrkor. De beslut som fattas av hennes ledning måste inte vara förenliga med de partipolitiska gruppernas program. De ska inte vara plagiat av riksdagens beslut eller spegla samhällets förväntningar och opinionstrender utan i stället stå i gemenskap med hela Kristi kyrka överallt och i alla tider.

Detta påverkar såväl kyrkans organisation som medarbetarnas arbetsuppgifter. För när termer som relevans och måluppfyllelse blir avgörande i verksamhetsplaneringar och prioriteringar som görs, har såväl Svenska kyrkans identitet som församlingens specifika uppdrag ändrats i grunden. En tvingande fråga blir: Var har församlingens medarbetare sitt fokus? Är det på att forma den kyrkliga verksamheten så att människor får möjlighet att möta Jesus? Eller är det på att vara ett religiöst alternativ till den kommunala verksamheten, en religiös allmänning där Kristus hamnat i marginalen? Aristoteles hade rätt när han konstaterade: Vi blir vad vi regelbundet gör.




SPT 24/2020

Prästroll i förändring

Den franske trappistmunken Dom Chautard (1858–1935) skrev: »En helig präst skapar en brinnande församling. En brinnande präst skapar en from församling. En from präst skapar en hygglig församling. En hygglig präst skapar en gudlös församling.» En biktspegel så god som någon för varje präst. Det är lätt att hamna i snällhetens dike och i välvilja bygga en fungerande församling som inte brinner av Kristus, utan i bästa fall av hygglighet och fromhet men i sämsta fall brinner av allt som inte har med Gud att göra.

I svensk nutidskyrklighet bör den kloke abbotens biktspegel få en renässans. En präst som inte möter sin församling skapar ingen församling alls utan på sin höjd spridda uppskattande ord från ströbesökare. En präst som inte längre arbetar i församlingstjänst utan försvunnit in i organisationen, bytt altare och predikstol mot skrivbord och sammanträden, förvandlar församlingen till en verksamhet och kyrkan till en koncern.

Kyrkohistorien lär oss att inomkyrklig väckelse börjar med prästväckelse. Med präster som regelbundet återvänder till och förnyar sina prästlöften, som inte själva valt sitt jobb, utan blivit kallade av Gud. Erfarenheten visar att det inte sällan har skett under överraskning och motstånd. Väckelsen börjar med präster som vet att prästämbetet är ett tjänande i en kyrka som byggs underifrån. Just därför prioriteras inte karriären – prästtjänsten är tjänsten att tjäna, att i Kristi tjänst tjäna i en församling. Kanske kallas man till ledande uppgifter i kyrkan, men det ändrar inte synen på vad kyrkan är, hur hon byggs och vari prästuppdraget består.

Svenska kyrkans identitet som folkkyrka har haft som förutsättning att en majoritet varit medlemmar, vilket gett stora möjligheter till omfattande kontaktnät. In i våra dagar har kyrkan varit en så naturlig del av samhället att ett ömsesidigt samarbete varit självklart mellan kyrka och skola, kyrka och sjukvård, kyrka och kommuner, arbetsplatser och föreningsliv. Prästen och diakonen har varit välkända personer i det lokala samhället, vilket gett dem ingångar i de flesta sammanhang.

Vid kriser har kyrkan varit samlingsplatsen, vid livets stora högtider har präst och kyrka funnits där med teologiskt och mänskligt genomtänkta ritualer. I övergångarna mellan den mänskliga livscykelns olika faser har kyrkan haft Riterna, med bekräftelsen och den gudomliga välsignelsen. Allt detta har gjort att Svenska kyrkan dels tagit det för givet, dels riskerat att förfalla till att låta sig nöjas med denna rituella närvaro bland folket. Men övergångsriterna fick sitt djup genom att kyrkan var mer än en ceremoniell aktör, mer än att hon stod för glans och högtid – hon förmedlade det sakramentala in i det vanliga livets skeenden.

Den självbilden, som ofta varit närmast självgod, blir problematisk när endast drygt halva befolkningen tillhör folkkyrkan – när Svenska kyrkan riskerar att bli en folkkyrka utan folk. Utan att det riktigt observeras av kyrkans ledande organ marginaliseras hon alltmer. Och vad man inte ser som problem vidtar man inga åtgärder för att förändra.

Men Svenska kyrkans marginalisering pågår för fullt, vilket kräver motåtgärder. Hon måste på ett nytt sätt, medvetet och strategiskt, arbeta för att vara med, synas och ta plats, inte bara nationellt utan även lokalt. Men mycket av det som sker vittnar om mot satsen. Bara för någon prästgeneration sedan bodde prästen i församlingen och var en självklar del av lokalsamhället med allt från midsommarfirande till hembygdsfester och lokalderbyn. Prästen var en lokalt närvarande symbolperson för det heliga mitt i världen, en påminnelse om Guds verklighet.


I dag har prästtjänsten blivit ett arbete bland andra. Prästen kan bo var som helst för att befinna sig på församlingsexpeditionen eller i kyrkan sina fyrtio veckotimmar. I stora pastorat kan man effektivisera hanteringen av dop, vigslar och begravningar. En kanslist bokar och meddelar den schemalagda prästen om önskad tid. Då behöver det inte vara församlingsprästen, så även om dopet eller vigseln blir personlig och bra, så sker det utanför församlingslivet. Det saknas kontakt och kontinuitet. Prästen har på så sätt blivit en funktion, inte en person, och representerar inget annat än den tjänst som utförts.

I SPT nr 14/15 2020 belystes Svenska kyrkans statistik för gudstjänstlivet. Men förändringen är lika tydlig när det gäller förrättningar. Med nedslag vart tionde år får vi följande tabell:
År antal    
            dop       konfirmander vigslar     begravningar
1970   88 568   80 820           35 543    77 825
1980   74 161   ca 78 000       22 423    85 079
1990   88 971   63 477           27 420    87 701
2000   65 832   45 673           24 386    81 839
2010   62 122   35 796           20 337    73 162
2019   45 772   26 051           14 146    61 764

Antalet dop har halverats de senaste 50 åren, men det är under de senaste tio åren som hälften av halveringen skett. Konfirmandantalet har reducerats med 68 procent jämnt fördelat under hela perioden. Antalet vigslar har minskat med 60 procent och då som mest under de senaste tjugo åren. Begravningarna låg länge ganska konstant men av den totala minskningen på 21 procent var 16 procent under de senaste tio åren – säkert en följd av att medlemsantalet sjunkit även i högre åldrar.

Sammantaget har antalet dop, vigslar och begravningar minskat från drygt 200 000 år 1970 till drygt 120 000 år 2019, samtidigt som antalet konfirmander sjunkit från drygt 80 000 till drygt 26 000, dvs. från ca 5 300 till ca 1 700 konfirmandgrupper (räknat på 15 konfirmander/grupp).

Mycket av den tid som präster för femtio år sedan lade på förrättningar och konfirmander bör därför i dag vara frigjord för annat. Så vad fylls den tiden av? Det givna svaret borde vara att präster ägnar sig åt någon form av missionsarbete, men av detta ser vi mycket lite. Strategier för hur prästen och församlingen aktivt kan arbeta för att möta dem som tidigare självklart räknade med kyrkan saknas. Det arbetet borde ha högsta prioritet på Svenska kyrkans alla nivåer. Och än mer av varje enskild präst.

Att vara präst är mer än att fullgöra sina ålagda uppgifter och timmar. Prästen ska inte bara förvalta vad vi redan har utan också förmera det. Kyrkan byggs alltid underifrån och genom relationer. Kyrkan är ansikten, inte organisation. Församlingen är gemenskap, inte lösryckta tjänster som kan beställas via en telefonväxel.

I en kyrka som alltmer liknar en toppstyrd koncern för kyrkliga tjänster behövs en gräsrotsväckelse. Den måste börja med präster som vill mer, som älskar kyrkan, som lever med sin församling i vardag och helg, som är beredda att stanna så länge i sin församling att förtroenden kan växa, som ser församlingens behov och bär sina församlingsbor i bön. Präster för vilka kyrkan inte främst är en arbetsplats utan Kristi kropp i världen. Präster som inte är präster för sin egen skull utan för Kristi kyrkas skull.




SPT 23/2020


Konstitutionell kris


För att få perspektiv på vad som händer i Härnösands stift när stiftsstyrelsen uppmanar biskopen att avgå, kan man gå till den lag om Svenska kyrkan som riksdagen antog före skilsmässan kyrka-stat. Där står i andra paragrafen att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka som bedriver sin verksamhet »i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete». I Härnösand har uppenbarligen denna samverkan kollapsat, vilket blivit möjligt av flera principiellt viktiga orsaker.

En är att under de senaste decennierna har balansen mellan den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete sakta förskjutits, så att ämbetsbärarna alltmer kommit att ses som anställda tjänstemän. Av protokollet från Härnösands stiftsstyrelse framgår att skälet till att avsluta biskopens anställning är att stiftsstyrelsen saknar förtroende för biskopen. Med andra ord, biskopen uppfattas som underställd stiftsstyrelsen, som då kan avskeda biskopen enligt regelverket såväl arbetsrättsligt som demokratiskt. Utdrag från stiftsstyrelsens protokoll finns under Pressklipp i detta nummer av SPT.

Demokrati är folkmakt, att folket genom valda representanter bestämmer och fattar beslut. Som det heter i grundlagen: »all offentlig makt utgår av folket». Ett beslut av valda representanter är således rätt i kraft av att folkmajoriteten står bakom det och kan därmed inte överklagas. (bortsett från några få överklaganden till Europadomstolen). Folkviljan är suverän. Men vad som är en god ordning i stat och kommun får komplicerade konsekvenser i kyrkan. Där finns inte bara demokrati utan också kyrkans tro och bekännelse.

Förskjutningen i balansen mellan förtroendevalda och ämbetsbärare har pågått under lång tid. Avgörande var kyrkomötesreformen 1982. Innan dess hade kyrkomötet 96 ledamöter varav 39 var biskopar och präster medan 57 var lekmän. Biskoparna var självskrivna, prästerna valdes av stiftens präster och lekmännen av elektorer. Det nya kyrkomötet kom att få 251 ledamöter, där varken biskopar eller präster är självskrivna. Till en början kunde biskoparna väljas till ledamöter men i dag är de inte valbara utan har endast närvaroplikt och yttranderätt.

Förskjutningen kan man även se i språkbruket. Under det gamla kyrkomötets tid talade man om den dubbla ansvarslinjen – biskopar och präster hade sitt specifika ansvarsområde medan lekmännen hade sitt. Den dubbla ansvarslinjen kom att ersättas av den gemensamma ansvarslinjen. Att ämbetsbärare och lekmän har gemensamt ansvar är å ena sidan självklart, å andra sidan markerade uttrycket den dubbla ansvarslinjen att de båda gruppernas ansvar inte var identiska utan komplementära. Inte minst gällde detta ämbetets ansvar för läran. I Kyrkans tidning (nr 41/2020) prövar Jonas Eek en ny formulering – »gemensamt uppdrag med olika ansvar» – för att finna en väg framåt.

Ämbetsbärarnas avgörande uppdrag har här att göra med att kyrkans tro, bekännelse och lära aldrig kan prövas i en omröstning. Kyrkomötets majoritet, hur stor den än är, kan inte ändra på vare sig trosbekännelse eller bibel. Även om den offentliga makten enligt svensk lag utgår från folket, så är kyrkan bunden av sin bekännelse, vilken i Kyrkoordningen (KO) preciseras till Bibeln, trosbekännelserna och bekännelseskrifterna. Ingen folkmajoritet kan ändra på detta. Då upphör kyrkan att vara Kristi kyrka för att likt socialdemokraternas Tro och solidaritet bli en allmänreligiös organisation. En sådan tendens syns allt tydligare.


Enligt sin bekännelse och som det heter i KO har Svenska kyrkan en episkopal struktur. Varje stift ska ledas av en biskop, vars uppgifter KO kortfattat anger som att vara ordförande i domkapitlet, viga präster och diakoner, utöva främjande och tillsyn och vara ett enhetens tecken i stiftet. Men i arbetet med KO 2000 brast man uppenbarligen i hur förhållandet mellan demokratisk organisation och kyrkans ämbete skulle se ut. Själva anställningssituationen för ämbetsbärarna har visat sig vara orimlig. Stiftsstyrelsen kan som arbetsgivare åt sin biskop avsätta denne och kyrkorådet kan av samma skäl köpa ut sin kyrkoherde. Här är den kanske viktigaste orsaken till dagens obalans mellan ämbete och förtroendevalda. Att sedan främst socialdemokraterna och centern haft en motvilja mot biskopligt och prästerligt inflytande i de beslutande organen har ytterligare förstärkt obalansen.

Händelserna i Härnösand har gjort dessa brister i KO synliga. En partipolitisk majoritet, en ordförande eller vice ordförande, vilka saknar teologisk och ecklesiologisk kompetens, har ändå befogenheten att avskeda en misshaglig ämbetsbärare. En biskop måste man ha, men om man inte vill ha den man har så kan man avsätta denne.

Att detta är en konstitutionell kris är uppenbart. Kyrkans episkopala struktur är hotad. Biskopar, präster och diakoner är genom sin vigning förpliktade till kyrkans bekännelse och har ett särskilt ansvar för att kyrkan är trogen sin tro och bekännelse. De förtroendevalda är förpliktade främst till sitt partis program men också till att främja gudstjänstliv, undervisning, diakoni och mission. Uttryckt på ett annat sätt: i det demokratiska styrelseskicket utgår all offentlig makt från folket, medan i kyrkan utgår all makt från Jesus Kristus.

Situationens allvar framgår av att biskopsmötet uttalat att det som skett »står i konflikt med ecklesiologiska och demokratiska principer som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.» Med andra ord: stiftsstyrelsens beslut står i konflikt med Svenska kyrkans bekännelse. Men, och det är en del av problemet, biskopsmötet har ingen sanktionsmöjlighet gentemot stiftsstyrelsen. En biskop kan avsättas, men inte en stiftsstyrelse.

Situationen i Härnösand visar att det krävs en grundlig översyn av KO:s bestämmelser om ämbetet, dess plats och uppgifter. Då handlar det inte bara om frågor som vem som anställer eller kan avskeda utan främst om en grundläggande reflektion över biskopens, prästens och diakonens ämbeten. I de ekumeniska samtal som förts under 1900-talet finns mycket att hämta.

Ett utmärkt exempel är BEM-dokumentet från 1982, avsnittet om ämbetet (p. 29): »Biskopar förkunnar Ordet, presiderar vid sakramentsförvaltningen och övervakar ordningen på ett sådant sätt, att de fungerar som representativa pastorala ämbetsbärare med ansvar för uppsikt, tillsyn, kontinuitet och enhet i kyrkan. De har pastoral tillsyn över det område, vartill de kallats. De tjänar apostolicitet och enhet i kyrkans undervisning, gudstjänst och sakramentala liv. De utövar ansvarigt ledarskap för kyrkans mission. De förbinder den kristna gemenskapen i sitt eget område med den vidare kyrkan och den universella kyrkan med sin egen gemenskap. I gemenskap med presbyterer och diakoner och hela församlingen är de ansvariga för den rätta förmedlingen av ämbetsmässig auktoritet i kyrkan».



 

SPT 22/2020

Yttrandefrihet, åsiktskorridor och samtalsklimat


Under året har frågan lyfts på ledar- och debattsidor om vad som får sägas i det offentliga rummet. Bränsle gavs under våren då en universitetslektor i Uppsala anmäldes av fyra studenter för att hon i ett försök att redogöra för en sökväg i arkiv använt det onämnbara »n-ordet».

Trots yttrandefriheten har korridoren för vad som offentligt får sägas blivit trängre. Avgörande är ofta inte vad avsändaren menar utan hur någon uppfattar det som sägs. Att en enda person skulle kunna ta illa vid sig kan räcka för anmälan och åtgärder. I sin ideologiska form har kampen kommit att ses som en kamp mot demoniska krafter som genomsyrar allt. Offerrollen helgonförklaras. Striden får religiöst fundamentalistiska drag.

I en ledare med liberalt förtecken liknas denna »besatthet av renhet i offentligheten» vid en modern väckelserörelse. Det blir svårt att värja sig. Den offentliga avbönen väntar bakom hörnet. Men inför all moralism behöver vi påminna oss Jesu ord om de vitkalkade gravarna och kung Davids bön i Psaltaren 51: »Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta.»

Moralistisk ideologi har sina övervakande åsiktskontrollanter som angriper varje övertramp. Inte så få som blivit anmälda till sina arbetsgivare har blivit avskedade, omplacerade, tvingats göra avbön eller drabbats av andra konsekvenser. Själva vetskapen om vad misshagliga uppfattningar, ord eller formuleringar kan kosta riskerar att leda till en sådan rädsla och självcensur att man inte vågar säga sin åsikt eller ens förklara hur man tänker. Det är så repression fungerar, vilket väl också är avsikten. Få har som J. K. Rowling råd att stå emot drevet och hävda sin uppfattning att kön inte bara är en subjektiv bestämning. I ett sådant läge tänker de flesta på sin anställning och ekonomi.

Det är inte svårt att se samma företeelse i Svenska kyrkan. Går det att utan att drabbas av marginalisering offentligt hävda som jesuitprästen Thomas Idergard (Facebook 17/9) att »aborter inte är liktydigt med demokrati, att det inte finns någon ’rätt’ att byta kön för att man känner för det, att äktenskapet, också i juridisk och filosofisk mening, består av två parter varav en man och en kvinna, att Pride inte symboliserar ’allmän kärlek’, att RFSU står för en extrem och skadlig moral som måste hållas borta från skolornas undervisning, att aktiv dödshjälp ska fortsätta vara förbjudet i vården osv.»? Domkapitlets behandling av EFS-prästen i Luleå stift sitter kvar i minnet.

Gamla tiders kättarjakt fördöms i dag med rätta. Men frågan är om inte kättarstämpeln fått nya former i vår tid. Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare för evangeliska alliansen (SEA), ställer saken på sin spets i SvD den 17/9. Likriktningen i samhällsdebatten har, menar han, med svenskarnas syn på religionsfrihet att göra. Det är uppenbart att Sverige i ett internationellt sammanhang sticker ut. Endast något mer än halva befolkningen anser att religionsfrihet är mycket viktigt. Rudenstrand ställer frågan »om inte de återkommande kraven på trygga rum, ideologisk likriktning och deplattformering inom delar av samhället indikerar en demokratisyn på glid».

Läget påminner om »äldre tiders kättarjakt, minus våldsmonopolet». Sverige fick lagstadgad religionsfrih