Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 23/2019

Är de frånvarande männen ett problem?

Om de frånvarande männen har det talats mycket. Om deras frånvaro i hemmet, i hemmets skötsel och i omsorgen om barnen. Vart tog papporna vägen? Undran var med rätta vanlig för några decennier sedan men är mer sällsynt i dag.

Men problemet med de frånvarande männen tycks ha flyttat till andra områden. I många av universitetens spetsutbildningar blir männen alltmer frånvarande. Av de studerande på universitetsnivå 2018 var 39 procent män, av antalet examinerade var det 36 procent. Av dem som tagit läkarexamen under de senaste tjugo åren har ca 40–44 procent varit män. Det är endast på de tekniska högskolorna som fördelningen ser annorlunda ut men också där pågår en förändring.

Även i kyrkan har i tysthet männen blivit alltmer frånvarande. Tidningen Dagen avslöjar i ett reportage (25/9 2019) hur obalanserad könsfördelningen är på de teologiska högskolorna. Om vi håller oss till Svenska kyrkans utbildningar har andelen män på Svenska kyrkans utbildningsinstitut varit 30 procent sedan 2014. På Johannelunds teologiska högskola har det under senare år skett en tydlig omfördelning så att det i dag är ca 40 procent män. Vid de senaste prästvigningarna i maj–juni 2019 prästvigdes 44 personer, varav 11 män, dvs. 25 procent.

Utan att ha exakta siffror lär det inte vara annorlunda på Svenska kyrkans övriga utbildningar. Troligare är andelen män där ännu mindre.

Förhållandet gäller inte bara i kyrkans utbildningar eller proportionerna mellan män och kvinnor i den samlade personalen utan i stort sett i alla kyrkans sammanhang. Det finns en växande obalans mellan pojkar och flickor, mellan män och kvinnor. Färre pojkar döps, färre pojkar konfirmeras, färre pojkar blir unga ledare. Samma sak i högre åldrar. I en enkät från 2017 svarar 28 procent av männen att Svenska kyrkan är relevant för dem och 17 procent att den inte är det. Motsvarande siffra för kvinnor var 32 procent respektive 12 procent. Kanske inte så stora skillnader, men ändå tydliga.

Intrycket är att i gudstjänstlivet är männen än mer i minoritet. På söndagarna är det ofta glest med män. Denna manliga reträtt sker till synes utan att orsakerna undersöks. Ibland kan man bakom förändringen ana att det hos många män finns en känsla av att inte längre passa in i det kyrkliga sammanhanget.

Frågan måste ställas: Hur har det blivit så? Det är inte en orimlig tanke att barn- och ungdomsverksamheten ofta är profilerad så att den tilltalar flickor mer än pojkar. Detta får följdverkningar upp i vuxen ålder och inför val av yrkesinriktning. Diskrepansen är märkbar redan i juniorgrupper och barnkörer, fortsätter sedan i de kyrkliga utbildningarna.

Har Svenska kyrkans forskningsinstitut börjat undersöka förhållandet och orsakerna? Problemet med de frånvarande männen är ett faktiskt problem, något som förstärks av att det inte tycks uppfattas som sådant. I den mån man någon gång berör frågan är det mycket lågmält. Det har väl gått ungefär trettio år sedan dåvarande biskopen i Lunds stift Per Olof Ahrén i en artikel i Sydsvenskan, konstaterade, ja, rentav varnade för, att prästämbetet höll på att bli ett kvinnoyrke, ett uttalande som han fick kraftig kritik för.

För många män tycks dra sig undan. Att återgå till vad som varit av en manlig dominans är inte önskvärt. Men det är inte heller önskvärt att männen uteblir.


Att debatten om manligt och kvinnligt fortsätter, både i samhället och i kyrkan, är Johanna Anderssons nyligen framlagda avhandling ett tecken på. I avhandlingen med titeln Den nödvändiga manligheten granskar hon argumenten för och emot kvinnliga präster vid kyrkomötena 1938, 1957 och 1958. I slutkapitlet kommer hon fram till att i gudstjänsten blandas manliga och kvinnliga bilder och metaforer – Kristi kropp, Kristi brud – i sådan utsträckning att frågan om kön försvinner. Kön och representation har inte med varandra att göra, enligt Andersson (Kyrkans Tidning 40/2019), en slutsats som de katolska och ortodoxa kyrkotraditionerna lär ställa sig undrande inför liksom även grupper inom den protestantiska världen.

En annan argumenträcka som Andersson pekar på är den om kyrkans feminisering. Inte heller där kommer hon fram till något slutgiltigt svar, vilket kanske inte kan ges i en akademisk avhandling.

Frågan om manligt och kvinnligt är ett område som väcker många känslor och bestämda uppfattningar. Många kallar sig feminister, även om det inte finns någon samstämmighet om begreppets innebörd. Inte sällan finns i debatten en underton av att män är förtryckare och upprätthållare av en könsmaktsordning formad av manlig överhöghet och patriarkala mönster.
När det nu tycks vara så att männen i kyrkan blir färre och färre, måste frågan ställas om det är något i den kyrkliga självbilden, i gestaltningen av det goda och glada evangeliet, som förändrats i en sådan riktning de senaste, låt oss säga femtio åren, att män inte känner sig hemma. Så varför drar sig männen undan mer än kvinnor? Vad är det som brister i kyrkans sätt att gestalta evangeliet?

Ulla Carin Holm tycks ha varit smått profetisk när hon i sin avhandling Hennes verk skall prisa henne (1982) visade att de kvinnliga prästerna läste Bibeln mindre och hade svårt att acceptera den traditionella kristendomen, som de fann maskulin. Om det i liturgin, förkunnelsen och församlingslivet har varit en utveckling där manliga begrepp och ett manligt förhållningssätt blivit alltmer ifrågasatta, så är det också en naturlig följd att männen blir alltmer frånvarande. För att få balans i båda könens deltagande krävs en balans i kyrkans uttrycksformer.

I en tid av förvirring kring vad det är att vara man och kvinna kan det därför behövas en genomtänkt teologisk antropologi. Utgångspunkten finns i skapelseberättelsens konstaterande att »Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem».

Redan denna korta beskrivning öppnar för teologiska överväganden. Vari består Guds avbild i människan? Är mannen och kvinnan var för sig Guds avbild, eller utgör man och kvinna tillsammans avbildligheten? Återspeglar människans tvåsamhet något av Guds treenighet? En gemenskapens enhet utan vilken vare sig mannen eller kvinnan kan förstå sig själva? En svensk teolog, Folke T. Olofsson, har myntat uttrycket trust the basic design, en uppmaning att lita på den grundläggande utformning Gud gett människan.

Frågan om de frånvarande männen är större och mer komplex än som kan beskrivas i en kort ledartext. Men den får inte hamna på undantag. Så var det tyvärr med den motion vid kyrkomötet 2017 som lyfte ämnet. Utskottet avvisade motionärens förslag om en genomlysning av hela frågeställningen med följd att ingenting hände. Gud vill dock att både män och kvinnor ska bli frälsta. Och kyrkan som är redskap för Guds vilja borde inte hindra denna Guds avsikt, vare sig för män eller för kvinnor.




SPT 22/2019

När stenarna ropar – om klimathotet och skapelsen

Att som kristen leva i relation till Skaparen förpliktar henne till att leva i vördnad för Skaparens skapelse, för det kosmos som är Guds verk. Vad Gud gör är gott, vad människan gör får inte föröda utan ska förvalta detta goda. Redan i skapelseberättelsen fastställs grunderna för människans relation till djur och natur, till skapelsens helhet, allt ställs under förvaltarskapets ansvar. Människan äger inte upphovsrätten utan den är Guds. Därför är skapelsen vi lever i djupast sett sakramental, ty där anar vi Gud, handen bakom verket.

När nu Svenska kyrkans biskopar publicerar Ett biskopsbrev om klimatet är utgångspunkten människans ansvar för skapelsen medan hennes relation till Skaparen och det sakramentala perspektivet inte är lika tydligt. Så kan de första meningarna i en bok säga mycket. Medan biskopsbrevet i förordet återger en 37-årig it-entreprenörs och småbarnsfars reaktion på brevet –»Texten talar om klimatfrågan på ett sätt som inte gjorts innan, och den gör det med en precision och ett anslag som är imponerande» – så väljer ett annat kyrkligt brev, Påve Franciskus encyklika angående omsorgen om vårt gemensamma hem (Laudato si’), att citera den helige Franciskus: »’Laudato si’ mi’ Signore’ – ’Lovad vare du min Herre’. Med orden ur denna vackra hymn påminner oss den helige Franciskus om att vårt gemensamma hem är som en syster med vilken vi delar vårt liv och en vacker moder som öppnar sina armar för att omfamna oss.» Här möter skapelsen inte som ett materiellt hem utan som en kärleksfull relation, en skillnad som är avgörande.

Biskopsbrevets teologiska anslag är att »Gud älskar världen och vill dess räddning (Johannesevangeliet 3:16–17). I detta Guds kärleksprojekt har vi människor en särskild roll som vi kan axla med Jesus som förebild och Anden som kraft.» Biskoparna utgår från förundran över skapelsen men påminner också om Jesu ord: »Hycklare, jordens och himlens utseende kan ni tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det?» Därefter beskrivs forskningsläget, såväl orsakerna till klimatkrisen som nödvändiga åtgärder för »det är inte för sent». Även om vi aldrig kommer »att kunna förverkliga den fullkomliga världen, Guds rike», har vi genom Jesus en »vision av Guds rike som ger oss anledning att bygga en värld som förverkligar så mycket som möjligt av denna vision».

Brevet avslutas med ett antal utmaningar riktade till alla, från hela Svenska kyrkan till beslutsfattare och myndigheter, företag och organisationer, FN:s medlemsstater och kyrkoledare i hela världen. Det är bara att instämma, även om budskapet till den enskilde kan kännas lite platt. Och så de traditionella men motiverade förmaningarna – minska utsläpp genom att ändra res- och matvanor, se över sparande, boende och konsumtion. Ibland skulle man önska att mer av det komplexa i vilka val som den enskilde kan göra berördes. Att val som får positiva effekter i det ena fallet, kan få negativa i det andra – så som det är med exempelvis elbilar, tygkassar och vegetarisk kost. Förvirringen blir stor när larmen duggar tätt utan att alla aspekter blivit genomlysta.

It-entreprenörens entusiastiska omdöme känns inte riktigt motiverat. Biskopsbrevet är utmärkt men säger kanske inte mer än det förväntade – att klimatutmaningarna och fördelningen av jordens resurser är allvarliga frågor och att mänskligheten måste ompröva sitt sätt att bruka och vårda jorden.


Påvens encyklika Laudato si’ förmedlar något som biskopsbrevet inte riktigt lyckas med. Inledningsvis beskrivs de förödande förändringar som drabbar vårt gemensamma hem, jorden. Det är svårt att inte beröras. Redan på 300-talet skrev biskop Ambrosius: »Jorden skall brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.»

I kapitlet om »Skapelsens evangelium» läser vi om »de bibliska berättelsernas visdom», ställs inför universums mysterium och möter Jesu blick. Efter en genomgång av den ekologiska krisens mänskliga rötter skissas en helhet för att sedan visa på utmaningarna: »Framför allt är det vi människor som behöver förändras. Vi saknar medvetenhet om vårt gemensamma ursprung, om vår ömsesidiga tillhörighet och om en framtid som skall delas av alla.»
Om biskopsbrevet bör läsas så är encyklikan snarast ett måste. I den finns ett källflöde att hämta inspiration ifrån.

Varken omsorg om skapelsen eller missbruket av den är nytt i historien. Garret Hardin, ekolog och filosof, publicerade i Science 1968 den berömda essän The Tragedy of the Commons, där »commons» avser varje gemensam och oreglerad resurs som vi har tillgång till – haven, floderna, atmosfären, vägarna, torgen eller bara kontorets gemensamma mikro. Inom miljövetenskapen står det för hur den enskildes intresse gör att det gemensamma överutnyttjas, vilket i vår tid förstärks av den ökande individualismen.

Hardins teori bekräftas av Jared Diamond, professor i geografi vid University of California, som i Undergång – civilisationernas uppgång eller fall (2005) analyserar orsakerna till att kulturer som Påskön, Pitcairnöarna, mayafolket och många andra kollapsade. Övertygande visar han att det var följder av människoskapad miljöförstöring. Vad han kallar landskapsglömska eller smygande normalitet – förändringar så långsamma att ingen minns hur det en gång varit – gjorde att processen kunde fortgå. Alltså, när de sista träden på Påskön skövlades fanns ingen kvar, som mindes att ön varit skogklädd. Men Diamond pekar också på, att man kanske inte insåg eller ens ville åtgärda problemen. Eller, än värre, att det var i några priviligierade gruppers egoistiska intresse att inte solidariskt lösa dem.

I dag har vi den kunskap som förstår klimatförändringarnas orsaker, dess följder och möjliga lösningar. Nu måste världens makthavare fatta svåra och inte alltid populära beslut likaväl som att den enskilde behöver ompröva sin livsstil. Kunskapen om växthusgasernas effekt har funnits i mer än ett sekel, konsekvenserna ser vi idag. Åtgärderna för att rädda framtiden åt våra barnbarn brådskar.

Kyrkans tillförsikt i denna omprövning vilar i, som encyklikan skriver, inkarnationens mystik: Vetskapen att allt skapat når sin upphöjelse i eukaristin, att Gud blev människa och utgav sig själv som bröd för människorna. Där finns universums levande centrum från vilket kärlek och outsinligt liv flödar över.

Miljöförstöring är med Johan A. Stenbergs ord i en ledare i Signum (6/2019) »en form av helgerån». Kanske är den avgörande bristen i människans relation till skapelsen förlusten av vördnaden för det heliga. Då ser hon i skapelsen, denna Guds gåva, bara en rättighet och inte en skyldighet. Men när tillbedjan upphör, när lovsången tystnar, då måste stenarna ropa. Och i dag ropar stenarna.




SPT 21/2019

ACT Svenska kyrkan och missionen

Upptakts- och inspirationsdagarna för ACT Svenska kyrkan i Uppsala i början av september blev en imponerande och på många sätt fascinerande manifestation. Entusiasmen var stor, viljan stark och drivkraften att tillsammans förändra världen påtaglig. Det nya namnet etablerades och vann gehör. Det är bra, ACT Svenska kyrkan är som namn enkelt, slagfärdigt och tydligt. Efter fadäserna med att slopa de etablerade namnen Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission har en nystart behövts.

Temat för dagarna var Göra skillnad. Och dagarna gjorde skillnad. De blev nästan som ett väckelsemöte, en tro på och ett engagemang för ACT:s möjligheter att göra skillnad i världen och bland dem som lever i svåra omständigheter.

Programmet inför dagarna visade på en stor bredd i de prioriteringar som ACT vill göra. Fokus låg på att tillsammans göra skillnad, att tillsammans förändra traditionella mönster av maktförhållanden och patriarkala strukturer och motverka våld och övergrepp mot kvinnor. För detta krävs insatser bland kvinnor och män men också att samhällsstrukturerna måste förändras. Ett av seminarierna handlade därför om påverkansstrategier och Svenska kyrkan som påverkansaktör. Andra seminarier lyfte fram destruktiva mansroller eller hur kvinnor marginaliseras. I princip var ingenting i programmet onödigt utan i ambitionen att göra skillnad var varje inslag väsentligt.

Ändå finns ett kvarstående men inför programmet och ACT:s satsningar. För ibland handlar det inte bara om vad som sägs eller vilka ämnen som tas upp, utan också om vad som inte sägs och vad som saknas. Och ibland kan det saknade vara det mest omistliga.

Vid seminariet om »kvinnor i bibeln och aktivism» ställdes frågan om nutida kvinnliga förebilder. Ett namn som nämndes var Ingrid le Roux. Att något reflektera över hennes gärning i Sydafrika så som det framkommit, dels i en biografi (Verbum 2017), dels när hon sommarpratade i årets »Sommar i P1», får vara en hjälp till att fundera över vad som saknades.

Att kalla Ingrid Le Roux för »den sista missionären» utsänd av Svenska kyrkan är något hon säkert skulle värja sig mot. Hon kom inte till Sydafrika som utsänd av SKM utan genom sitt äktenskap med den sydafrikanske medborgaren Pieter le Roux. Hon ville som läkare göra skillnad för kåkstädernas invånare, där ett arbete som först kom att kallas för »Mentormammor» växte fram. Det handlar om att kvinnor, som har stort lokalt förtroende och förutsättningar att gå in i en ledarroll, uppsöker och samlar andra kvinnor för att hjälpa dem att i en ofta mycket utsatt situation ta sitt ansvar som mammor, laga mer näringsriktig mat och ta hand om sina barn på ett mer omsorgsfullt sätt. Efter hand lär de sig att inte se sig själva som maktlösa offer. De kan även få stöd till utbildning som en väg till försörjning.

Påfallande för detta sociala arbete är den kristna trons självklara plats. Den månatliga träffen för mentormammor präglas av deltagarnas varma väckelsetro. När kvinnorna får frågan var de får sin kraft ifrån är svaret självklart: I den kristna tron, oavsett om det är i någon av de evangeliska frikyrkorna, i den anglikanska eller katolska kyrkans församlingar.


Efter många års ofta mycket riskfyllt arbete i bl.a. kåkstaden Crossroads i Kapstadens utkant fick Ingrid frågan om att bli anställd av Svenska kyrkans Mission. Hon såg detta som ett uttryck för kyrkans kallelse till tjänst och tackade ja, inte för att få en koppling till kyrkan som organisation utan för att få en anknytning till den trosgemenskapen. För henne har mässan varit en fast punkt varje vecka och en självklar kraftkälla. Den sociala tjänsten har bottnat i den kristna tron, i hennes erfarenhet av »närvaron av en absolut levande Kristus».

Kan detta sätt att arbeta för missionen i Svenska kyrkans tjänst få en fortsättning? Kan ACT vara en organisation för detta? Det är ofrånkomligt att ett omistligt perspektiv gått förlorat genom den ensidiga inomvärldsliga fokuseringen i linje med Svenska Missionsrådets strategiska verksamhetsinriktning, »att Guds rike gestaltas i världen. Detta innebär en värld befriad från fattigdom och förtryckande strukturer, där människor kan påverka sin egen situation och där Guds skapelse förvaltas med ansvar inför kommande generationer».

Visserligen möter ACT i vår tid andra situationer än vad Svenska Kyrkans Mission en gång gjorde. På de flesta håll där ACT nu verkar finns redan etablerade kyrkogemenskaper, många av dem mycket stora och några större än Svenska kyrkan. Men fortfarande gäller att sändningen till att som kyrka verka diakonalt och socialt på andra platser i världen utgår från Jesus Kristus. Om denne lyser med sin frånvaro i program, i texter, i samtal och debatter så uppstår ett vakuum – ett vakuum som fylls med någonting annat, med ett inomvärldsligt påverkansarbete mer än egentlig evangelisation.

I inledningsanförandena av ACT:s chef Erik Lysén respektive ärkebiskop Antje Jackelén fanns Jesus Kristus och själva korset tydligt med. Det var en härlig ansats. Men vad hände sedan? Sedan tycks detta ha försvunnit ut i kulisserna, då det blev lika tyst om denna yttersta motivering för ACT:s arbete som i programfoldern.

En enkel sökning i ACT-dagarnas program ger syn för sägen. Ord som Gud, Jesus, Kristus, mission, evangelisation, diakoni finns inte i programmet. Däremot jämställdhet (7ggr), gender och kön (3 ggr vardera), norm som i normativ och normbrytande (5 ggr). Medan mission och evangelisation tycks ha blivit fulord så markeras desto mer »påverkansstrategi» och ACT som påverkansaktör. Och vad som närmast är att likna vid programmets trosbekännelse lyder: »... ACT Svenska kyrkan! Vi som är intresserade och engagerade för en rättvis värld. Vi som tror på alla människors lika värde och vill vara med och göra skillnad! Vi samlas för att dela erfarenheter, historia, lära oss mer och inspireras.» Att det finns en beröringsskräck inför kyrkan i ett sekulärt samhälle är oroande. Men det är än mer oroande att det inom kyrkan ibland tycks finnas en skämskultur över Jesus Kristus.

Var finns de missionärer som i dag kan knyta samman kropp, själ och ande i sitt arbete? Så som Gudina Tumsa, som var generalsekreterare för Mekane Yesuskyrkan och som blev martyr för sin kristna tro, formulerade det: »Evangeliet om Jesus Kristus är Guds kraft att rädda var och en som tror på det. Det är den kraft som räddar från evig fördömelse, från ekonomisk exploatering, från politiskt förtryck etc. ... Det är de Goda Nyheterna för den syndfulla människan, den enda kraft som kan rädda mänskligheten från dess synd. Det är för mäktigt för att äventyras av något samhällssystem. Det är en alltför kär skatt för att ges upp.»
Så, kära ACT, ge inte upp den skatten!




SPT 20/2019

Inomkyrklig sekularisering

Den kyrkliga verkligheten i dagens Sverige är minst sagt mångtydig. Kyrka och religion har trängts undan från offentliga arenor, samtidigt som det finns en rädsla för religiös extremism. I samhällsdebatten tas inte sällan ämnen med religiös anknytning upp. Att journalister, krönikörer och ledarskribenter ofta saknar allmänt religiösa och mer specifikt kristna referensramar är uppenbart, även om undantag finns. Sekulariseringen sätter sina spår pådriven av en uttalad ideologisk sekularism, för vilken separationen mellan kyrkan och staten inte är nog utan religionen i sig ska också marginaliseras i samhället. Privat får man ha vilken tro som helst, men inte offentligt. Lärare, pedagoger och andra offentliganställda löper risk att bli anmälda om de t.ex. i ett klassrum ger uttryck för en annan tro än skepticism eller ateism.

Men i dag handlar det inte bara om ett alltmer sekulariserat samhälle. I dag berör det kyrkan själv och i vilken utsträckning också kyrkor och samfund påverkats av sekulariseringen. Nyligen gav Umeå universitet ut en bok med bidrag från en grupp akademiker med titeln inomkyrklig sekularisering. Redan titeln är svar nog. Frågan ställs inte och rubriken sätts inte, om inte konstaterandet redan har gjorts. Det finns en inomkyrklig sekularisering som en långsam men påtaglig utveckling.

Kyrkorna – och då inte minst Svenska kyrkan utifrån hennes storlek – borde vara starka och självklara motkrafter mot sekulariseringen, men även i dem har sekulariseringen fått fäste. Mot bakgrund av de teorier om inomkyrklig sekularisering som redovisas i de olika bidragen framträder utvecklingen tydligt, en utveckling som många varnat för. Det gör skillnad om kyrkans (läs Svenska kyrkans) förändring utgår från någon sekulär organisationsmodell som exempelvis NPM, New Public Management, eller från en ecklesiologisk reflektion. Och det gör skillnad om förändringarna drivs av ekonomer och administratörer mer än av teologer och ämbetsbärare utifrån den episkopala linjen. Likaså gör det skillnad om tros- och lärofrågor avgörs av en vart fjärde år utbytbar skara partipolitiska förtroendevalda än om det sker i en bred ekumenisk och global samverkan.

Inomkyrklig sekularisering ser förstås ut på olika sätt. Två av bokens bidrag är här av särskilt intresse. Karin Johannesson, nytillträdd biskop i Uppsala stift, refererar till den kanadensiske filosofen Charles Taylors tes om att i västvärlden pågår ett perspektivskifte, en subjektiv vändning i dess tänkande. Allt mindre tilltro sätts till yttre auktoriteter som heliga skrifter, en gemensam moral eller ideologiska övertygelser. I stället vill var och en vara sin egen auktoritet och följa den väg som känns rätt för henne. Den enskildes tycke och smak blir så normerande att det präglar både utbildning och det offentliga samtalet. Taylor, och med honom Johannesson, menar att denna subjektiva vändning verkar sekulariserande på kyrkan och förändrar henne mer än reformationens paradigmskifte.

Professor Sven-Erik Brodd visar i sitt bidrag hur pragmatismen kommit att prägla kyrkan mer än teologins bestämning av att kyrkan är – en, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk. Kännetecknen ska inte bara prägla läran, liturgin och förkunnelsen utan även hur kyrkan är organiserad. Det ecklesiologiska tänkandet gäller hela kyrkan, från församlingens gudstjänstliv till hennes organisatoriska uppbyggnad. Brodd ser det som ett tecken på inre sekularisering när beslut om ekonomi och organisation tas utan teologisk reflektion i en partipolitiskt styrd kyrka.


Det har gått några decennier sedan Bultmanns avmytologisering var en modeteologi. I dag handlar det inte ens längre om avmytologisering utan om en avteologisering. Och inte så sällan även om en påmytologisering, att de bibliska händelserna och Jesu historia förpassas till mytologins värld. Kyrkans inre sekularisering går därför rakt in i själva hjärtpunkten: Gudstjänsten – Ordet och sakramenten, liturgin och förkunnelsen men ger även utslag i sådant som att församlingarnas barnverksamhet ägnar sig mer åt allmänmänskliga teman än åt kristen tro och liv. Eller i att gudstjänster ersätts av musikstunder eller konfirmandmaterial framställer Jesus mer som förebild än som frälsare.

Biskop em. Carl Axel Aurelius tar i sitt bidrag upp, att Sigfrid Deminger redan 2012 i Dagen motiverade sitt utträde ur Svenska Missionsförbundet med »den förtunning av tron och dess uttryck som pågått under avsevärd tid» där ingenting längre tycks heligt utan »människor och deras framträdanden står i centrum». Detta gäller i lika hög grad Svenska kyrkan i dag. Hennes ambition att, som det heter på hemsidan, vara en »teologiskt progressiv kyrka med en levande teologi som ständigt utvecklas», låter mer som en ängslig strävan att svara mot den sekulära omgivningens förväntningar än ett trons inbjudande vittnesbörd.

Att samhället sekulariseras är en process som kyrkan knappast kan hejda. Desto större anledning att vara observant på kyrkans egen risk att oreflekterat spegla det sekulära samhället. Brodd anknyter till en artikel av David Thurfjell i Nyckeln till Svenska kyrkan (2016), där denne menar att Svenska kyrkan »intagit en synnerligen radikal position i många brännande samtidsfrågor» och att hennes »positioneringar motsvarar värderingar som finns i det svenska samhället i stort». Därför förvånar det inte att hon »i sin kärna står för ungefär det som dess sex miljoner medlemmar står för».

Kundundersökningar är nödvändiga för att företag ska lyckas med sina produkter. För kyrkan är det tvärtom. Hennes identitet måste bottna i vad hon är och har varit genom tiderna och överallt. Om hon pragmatiskt försöker erbjuda vad människor vill ha mer än vad hon är kallad att ge, förlorar hon snart inte bara sin själ utan Kristus själv, hennes Herre och uppdragsgivare.
SPT:s ambition är att »vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund» (se s. 2). Under lång tid har vi därför pekat på faran att kyrkan – och då i synnerhet Svenska kyrkan – börjat tömmas på substans. Mer än på mycket länge krävs nu en förnyad vaksamhet inför avvikelser från apostolisk och allmänkyrklig/katolsk tro och sed, från kyrkans consensus genom tiderna.

Kyrkan måste i sitt nu blicka både mot det förflutna och mot framtiden. Så måste all förnyelse ske på Skriftens och Traditionens grund, så som ett träd växer och förnyas genom att också rötterna fördjupas. Om arvet från kyrkofäderna, reformationstiden och de stora kyrkväckelserna inte tas till vara, är risken att kyrkan går vilse i de dagsaktuella trenderna. För kyrkans tro och bekännelse kan aldrig vara dagsedlar, vilka månglas ut i nuet. Hennes tidsperspektiv är längre än så.




SPT 19/2019

Tematiskt kyrkomöte om undervisning

Årets kyrkomöte är för första gången tematiskt och kommer att samlas under rubriken Undervisning. Kyrkostyrelsen har till mötet inkommit med en 16-sidig skrivelse med förslaget, att kyrkomötet ska uppmana församlingar, stift och den nationella nivån att göra en unik satsning på undervisning och lärande.

Det är både angeläget och informativt att ta del av innehållet. Att under flera år framåt göra en djup satsning på undervisning i kristen tro och hjälp till ett kristet liv är något som SPT välkomnar. Resonemanget tar sin utgångspunkt i Kyrkoordningens syftesparagraf: Att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen upprättas. Grunden för uppdraget finns enligt skrivelsen i Jesu liv, död och uppståndelse, i profeternas och apostlarnas undervisning och slutligen i de gåvor som varje generation som lever sig in i trons djup har att ge vidare.

Att i detta sammanhang tala om traditionen uppfattas möjligen av styrelsen som alltför kontroversiellt ur reformatorisk synpunkt även om det väl lär vara denna som avses. Men inte heller de reformatoriska bekännelseskrifterna omnämns i sammanhanget. Över huvud taget är referenserna till kyrkans goda teologer genom tiderna närmast obefintliga.

Det är positivt att styrelsen i skrivelsen talar i termer som antyder ett krismedvetande. Möjligen något yrvaket ställs frågan om vilka konsekvenser som den minskade kunskapen om kristen tro kan få på lång sikt. »Om människan förlorar sitt andliga språk, förlorar hon då tillgång till den andliga verkligheten?» Frågan är närmast retorisk.

Skrivelsen väjer inte för smärtsamma fakta, som att i dag »fler unga definierar sig som ateister eller tillhöriga andra samfund (ortodoxa, katolska, muslimska) än Svenska kyrkan och de traditionella [protestantiska] frikyrkorna». Eller att endast »två av tio nittiotalister (födda på 1990-talet) upplever att Svenska kyrkan är relevant i deras liv. Detta kan jämföras med att andelen döpta barn under samma decennium fortfarande var ungefär 3/4 av årsgrupperna.»

Skrivelsen talar dock om ett »möjlighetsfönster». Men är det rimligt att behandla nittiotalisterna som en homogen grupp? Måste man inte se de olika förutsättningarna i mötet med människor oavsett ålder? Här finns de som är döpta oavsett om de lever i sitt dop eller ej likaväl som de som inte är döpta eller tillhör andra religioner. För att satsningen på undervisning ska bli meningsfull så är det nödvändigt att man ser, vilka skilda utmaningar som finns.

En avgörande fråga blir innehållet i undervisningen. Tematiskt finns en rad frågor i bakgrunden till kyrkostyrelsens skrivelse. Bland det första som nämns är klimatkrisen, därefter följer livsstil, samhällsbygge, ojämlikhet, fattigdom, migration och ohållbara livsmönster. Strategin är uttalad. Genom att möta människors brottning med dessa frågor kan den kristna traditionen bidra till att ge mening och livsmod. Det är klokt tänkt, men medför också en risk att satsningen kommer att få en slagsida åt etik och moral. Detta är säkert inte avsikten.


Behovet av att lära och undervisa om kristen tro slås uttryckligen fast, men själva nåden, själva evangeliets kärna som inte är etik eller moral, utan försoningens grund i Kristus hade behövt betonas mer. Som grund för vårt hopp hänvisas dock till 1 Petr. 3:15: »Men Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.»

Men återigen, det är många viljor och tankar som har varit med i att ta fram skrivelsen. Undervisningen förväntas ta sin utgångspunkt i Jesu liv och gärning. Det är goda ord. Men de behöver förtydligas. Här behövs framför allt tydlighet om vem Jesus är.

En annan svaghet i skrivelsen är vem som avses med »vi». »Vi behöver lära och undervisa […]», »Vi behöver synliggöra kristen etik […]», »Vi behöver tolka och uttrycka kristen tro […]», »Vi behöver stärka den praktiska förmedlingen av kristen tro, inte minst i hemmen», heter det. Sedan talas om »alla de möten som vi redan har». När det talas om dem som deltar i de kyrkliga handlingarna och deras olika relation till kyrkan, vilka avses då med kyrkan? Alla inkluderas, alla är medansvariga, alla är delaktiga – och ändå inte. Är det en oklar folkkyrkoteologi som spökar?

Men undervisningen måste inkludera och även ta sin utgångspunkt i det stora behov av fördjupning som finns hos dem som redan identifierar sig med Svenska kyrkan: vanligt kyrkfolk, regelbundna lika väl som mer tillfälliga och sporadiska, förtroendevalda, anställda och ideella medarbetare av alla kategorier. Om inte dessa upplever sig som ett »vi» kommer inte heller någon bredare inkludering att ske.

»För en folkkyrka är medlemsfrågan central.» Möjligen kunde man tänka tvärt om. För en föreningskyrka är det nog så. För en folkkyrka gäller uppdraget lika vare sig man har många medlemmar eller inte. Men frågan gäller naturligtvis ekonomin. Är det till slut denna ångest som gör att kyrkostyrelsen nu vill ha en kraftsamling kring undervisningen? Kanske för enstaka ledamöter men knappast för styrelsens majoritet. Skrivelsen talar med goda ord om dopets betydelse och önskar en större frimodighet där människor med glädje säger: Jag är döpt.

Ändå finns det skäl till oro. Kommer satsningen att medföra en förändring av Svenska kyrkans inriktning eller handlar det mer om fernissa? Avgörande blir hur förtroendevalda, anställda och frivilliga medarbetare på kyrkans skilda nivåer ställer sig. Nationell nivå har, såsom det påpekas i en av motionerna till kyrkomötet, hittills inte visat sig vara föregångare i arbetet. Svenska kyrkans hemsida är under sökfliken om Svenska kyrkans tro »en inte alltid särskilt munter läsning». Texten ligger på en alltför förenklad nivå, närmast motsvarande konfirmandåldern. Entusiasmen och frimodigheten saknas. Kanske har de inte fått tillräckligt mycket uppmuntran? Skrivelsen nämner särskilt hur en kortfilm om julen setts 1,4 miljoner gånger.

Men kanske blir det nu en ändring. Än mer kritiskt är den förskjutning som skett i prästernas förkunnelse om Jesus Kristus. Avståndet till kyrkans fastlagda tro kan tyckas stort. Visst kan det ibland krävas nya sätt att formulera gamla sanningar. Skrivelsen ger flera exempel på sådana nyord. Men om just dessa ord tillför något får framtiden utvisa.

Visst vore det fantastiskt om de intentioner som finns i skrivelsen till kyrkomötet kunde förverkligas. En undervisningssatsning behövs, även om den främsta vägen för att leda fler människor till tro även i fortsättningen kommer att vara det enskilda mötet. Då är det en hjärtesak att varje medveten kristen inkluderas i det »vi» som ska föra den apostoliska tron vidare.




SPT 18/2019


Var går gränsen för gränsöverskridandet?

Finns det en gräns för gränsöverskridandet? Frågan måste ställas. Under namn av normkritik har det sedan länge varit ett mantra att gränser distanserar, att gränser utgör hinder för friheten, att gränser måste överskridas. Normer inte bara kritiseras utan betraktas som något negativt, oavsett vilka gränser eller normer som avses. För det är skillnad mellan gräns och gräns. Somliga är mänskliga konstruktioner, andra är det inte. Somliga är nödvändiga för att upprätthålla respekten för människans värde och för vars och ens personliga integritet. Andra utgör hinder för den personliga utvecklingen och stänger dörrar för en rimlig frihet.

Frågan om var gränsen går för normkritikens gränsöverskridande aktualiseras i dag i många sammanhang: Läkarassisterad dödshjälp, selektiva aborter, surrogatmödraskap, polyamorösa relationer, förändrad åldersgräns för könskorrigering för att nämna något.

Moderaterna öppnar för att ideellt surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige. Centern har väckt tanken på att bejaka månggifte och polyamorösa relationer (Centern 2013, motion till Svenska kyrkans ungas årsmöte 2013). Liberalernas ungdomsförbund, LUF, i Stockholm ville på sitt årsmöte 2016 göra incest och nekrofili lagligt, som dess ordförande Cecilia Johnsson sade: »Vi är ett ungdomsförbund och en av våra uppgifter är att tänka ett steg längre.» 

Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) skrev i DN (31/7 2019) att regeringen avser att anpassa den familjerättsliga lagstiftningen till olika familjekonstellationer genom att stärka hbtq-personers och regnbågsfamiljers rättigheter. Regeringen har även lagt ett förslag om sänkning av åldern för könskorrigering från 18 till 15 år.

De gränser och normer som utmanas berör främst människans sexualitet samt livets början och slut, vilket Leszek Kolakowski, polsk-brittisk professor i filosofi och idéhistoria, varnade för i essän Utan det förbjudna är människan inte mycket värd (1991): »När jag försöker peka på modernitetens farligaste kännetecken brukar jag summera min fruktan i en enda mening: Upphävandet av tabun. Det finns inget sätt att skilja mellan ’goda’ och ’onda’ tabun så att man kan bevara de förra och avskaffa de senare. Upphävandet av ett tabu, under hänvisning till att det är irrationellt, leder till en dominoeffekt som får också andra tabun att vittra bort.»

Redan i den bibliska skapelseberättelsen upprättas gränser. Ljus och mörker, hav och land, djur och växter, rätt och fel, Gud och människa. Och gränsen mellan man och kvinna, denna människans duett som i sin tvåfald är Guds avbild.

Redan vid syndafallet ställdes den första normkritiska frågan. Vad Gud sagt och den från början gudagivna normen för vad som är tillåtet för människan blev ifrågasatt. Varför skulle någonting vara förbjudet? Har inte människan rätt att göra allt hon förmår? Men allt som människan kan göra, ska och får hon inte göra. Med undantag för det dubbla kärleksbudet är det nog den enklaste sammanfattningen av buden.

När människans förmåga att manipulera det skapades förutsättningar flyttas, måste vi hävda att det finns ett nödvändigt gränssättande. Albert Camus drog i Människans revolt den yttersta konsekvensen av Guds död. Då skapar människan själv sina gränser och normer, då kan hon tillåta sig allt – även mordet. Parallellt med vår tids uttalade individualisering blir utvecklingen farlig. Då börjar vi uppfatta våra egna begär och önskningar som rättigheter. Men att önska är en rättighet, att få sin önskan infriad är det inte.


Att många normer är mänskliga och sociala konstruktioner är otvetydigt. Men därmed är det inte sagt att de är onödiga eller nedbrytande. Kolakowskis poäng att tabun – och många av våra mest grundläggande normer är just tabun – inte är rationella konstruktioner utan intuitiva behöver vi ta på allvar. Intuitionen vet någonting som det rationella inte förstår. Frågan »varför får man inte ... » kan vara möjligheternas och kreativitetens fråga som prövar det oprövade likaväl som att den ibland måste besvaras med ett enkelt: »Därför att Gud har sagt ...» Eller för ateisten och agnostikern: »Därför att naturen, intuitionen, traditionen har lärt oss ...»

Känslan för det heliga är också intuitiv mer än rationell, grundlagd i människan för att bevara gränsen och skyddet för henne själv. När hon förlorar respekten för det heliga och relationen till den Helige, förlorar hon till sist även vördnaden för människan. När hon inte längre känner någon sakral plats, när hon inte längre i bildlig mening tar av sig skorna för att hon beträder helig mark, då börjar hon trampa på allt och alla. När hon inte längre tror på Gud, så tror hon inte heller på synden, på att hon kan vara djupt självdestruktiv, på arvssynden. Eller som G.K. Chesterton sade: »Arvsynden är den enda teologiska dogm för vilken det finns empiriska bevis.»

Därför behövs gränser och normer, tabun och aktningen för det heliga.

Ett samhälle som präglas av normlöshet eller olika normsystem i konflikt med varandra kan uppfattas som fritt. Anomi kallas det tillstånd där sociala, moraliska och religiösa samhällsnormer inte ses som absoluta och en yttre auktoritet med tolkningsföreträde saknas. Allt kan då tyckas ligga öppet för människan, men följden blir den motsatta. Redan Émile Durkheim (1858–1917, fransk sociolog och filosof mest känd för sin bok Självmordet) konstaterade att människor mår bäst av att ha klara normer för sina handlingar, medan vi blir vilsna, förvirrade och ensamma – och olyckliga – om vi saknar den ledstång genom livet som givna normsystem innebär.

På samma sätt blir ett barn som växer upp utan gränser lätt osäkert eller utagerande, ängsligt eller aggressivt. Bud, gränser, normer finns som skydd för barnet, för livet, för människan.
Under sommaren gav Vatikanen ut dokumentet Till man och kvinna skapade han dem (10/6) Det tar upp frågan om människans grundläggande natur och avvisar tanken »att den mänskliga naturens tvåfaldighet i man och kvinna kan neutraliseras ... När man säger att denna tvåfaldighet i enhet inte finns är det inte bara visionen av de mänskliga varelserna som suddas ut, utan också att det som ersätter den är idén om den mänskliga personen som en abstraktion som ’väljer åt sig själv vilken natur som ska bejakas’».

Allt är inte valbart för människan. Alla gränser och normer kan och får inte överskridas. I det ligger en frid, en vila och en gåva till mänskligheten given av Gud. Den tyske filosofen och ateisten Jürgen Habermas insåg detta. I den berömda debatten med kardinal Joseph Ratzinger (2004) menade han att i de religiösa traditionerna finns föreställningar och värden som västvärlden behöver, centrala insikter som behöver »räddande översättningar» till ett språk som är begripligt även för den som inte tror.




SPT 17/2019

Livsleda och livslust – när sommaren går mot höst

De svenska sommarpsalmerna dryper av livslust. Blomstertiden som kom »med lust och fägring stor» är visserligen på väg att vissna. Desto mer angeläget att följa med i psalmpoesins vindlingar som inför höstens småkyla bedjande sjunger »värm upp vårt sinnes köld. Giv kärlek åt det hjärta som ingen kärlek får» (Ps. 199:1, 4). Somligt är inte årstidsbundet. Oavsett om det är sommar eller vinter, höst eller vår så gäller att ge kärlek åt den som ingen kärlek får. För livslustens skull, den av Gud givna lusten till livet.

Men inte ska väl SPT skriva om livslust för det handlar ju varenda veckotidning om. Fast just därför måste det kanske skrivas om livslusten. Människor söker den intensivt, fyndar recept på festmat, restresor, trendskor och scannar av teveprogrammen för att hitta vad som roar, chockerar och fascinerar mest.

Kanske är strävan efter att förhöja livskänslan ett symtom på motsatsen – en livsleda som skuggar oss som en ny folksjukdom vilken vi söker bot mot. Kanske bottnar fotbollshuliganism och förortskravaller i livsleda. Kanske är det därför att man kämpar för att fördriva livsledan som alltfler blir shopaholics och spelberoende, självupptagna livsnjutare och såväl relations- som religionsvagabonder? För det hade inte skrivits så mycket om livslust om vi hade livslust och alla livslusttipsen hade varit onödiga om vi var berusade av livsglädje.

Inte är en av våra mest älskade sommarpsalmer muntrare, då vi sjunger att »allt kött är hö, och blomstren dö, och tiden allt fördriver ... Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen» (Ps. 201:3,4). Bistra sanningar om människans slutförvaring som kompost i någon kyrkogårdsjord. Prognosen är inte särskilt god, helt enkelt. Tala om livsleda. Som kräver en livslustens Viagra.

Nu är livsleda av gammalt datum. Enligt Predikaren i Bibeln plågades kung Salomo av den. Han hade allt, upplevde allt, styrde allt. Både harem och skattkammare var välfyllda. Vad mer fanns att hoppas på? Livsviljan tycks inte öka därför att vi upplever och njuter mer. Ju mer uppkopplade vi är på nätet, ju fler kontakter vi upprätthåller, ju fler impulser vi faller för, desto mer tycks livet tömmas på livsglädje. Så mycket betyder någonting att till sist betyder ingenting någonting längre. Impulserna och intrycken är så många att vi förlorar förmågan att välja och värdera dem. Om livet inte är mer än vad livet är, då tangerar det meningslösheten. Kanske är det just det som vi ser eskalera i en alltmer polariserad värld?

Om vi nu fortsätter att muntra oss med sommarpsalmerna så visste Harry Martinsson att »en sommarpsalm jag sjunga må/i själens vinterdagar/och låta tungsint tanke gå/och mana sommarns hagar/att träda fram till sinnets stöd/i vinterns långa själanöd ... » (Ps. 202:2). Vinterns långa själanöd? Nog är det ett vackert sätt att beskriva livsledan, som riskerar att växa till en lavin av allt från uppgivenhet till hatmail, från rastlöshet till aggressiva utspel.

Boten som den kristna tron känner är uråldrig, vilket den judiske nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer begrep i Skuggor över Hudsonfloden, där någon säger: »Jag har inte blivit troende. Långt därifrån. Men det är långtråkigt utan Gud. Tron är den enda kraften som gör att folk inte blir galna. Varför skulle det vara långtråkigare för oss än det var för min far? Han hade ingenting förutom sin familj och det chassidiska bönehuset. Han hade ingen teater, inga filmer, ingen radio, inga dagstidningar. Hans bibliotek bestod av några få heliga böcker ... Men jag hörde honom aldrig klaga över att han hade det långtråkigt.»


Har livet blivit tråkigare trots att mänskligheten, åtminstone den västerländska delen, roar sig mer än någonsin? Någonting tycks fattas henne. Eller snarare: Någon fattas henne. Den sekulära människan som lever utan en gudsrelation har förlorat någonting – Någon – livsavgörande. Strävan efter att förneka Gud kan vara paradoxal, så som Dan Korn konstaterar om Herbert Tingsten, DN:s legendariske chefredaktör. Denne, som närmast bekände sig till ateismen, bad ändå intensivt i sin vanmakt då hustrun blev akut och livshotande sjuk. Korn sammanfattar: »Tingsten tillbringar en natt i bön och när morgonen kommer är febern försvunnen, men han vill trots det inte tro, eftersom han inte tror att han tror på guden han bett till. Han inser inte att han redan visat att han tror på guden han tror att han inte tror på ... » (Som om Gud fanns, 2019).

Att boten kan vara religionen tycks ändå många ana, även om mönstren har förändrats i hur alltfler förhåller sig till den. Areopagen har kommit tillbaka. Man rör sig likt en nomad mellan olika kyrkor, andliga rörelser och religioner, man väljer sig en gud, en meningsskapande livshållning. Men det är som att gripa tag i en livlina som inte är förankrad någonstans. Eller i Någon.

Det krävs ett fäste. Att känna sitt livs ursprung och mål stärker livsglädjen i nuet. Själva livsviljan måste rotas djupare än i det egna jaget för att inte förtvina. Varifrån och varthän är eviga frågor som vi behöver svar på. Det förändrar på djupet att av hjärtat kunna sjunga: »ack, när så mycket skönt i varje åder/av skapelsen och livet sig förråder, / hur skön då måste själva källan vara, / den evigt klara!» (Ps. 305:5). Livsglädjen har en källa i Gud, i Guds skapade verk, i Guds försonande gärning i Kristus, i livets Ande.

Trons återkomst är avgörande. Guds närvaro i våra liv är livsglädjens källa. Sommarpsalmerna som både tar livets allvar på allvar och skimrar av mening och förtröstan, vittnar om detta. Så höljer sig inte Harry Martinsson för evigt i »vinterns långa själanöd», utan vänder till »att djupt i minnet skåda Gud/i evig sommarskrud». Och inte slutar det med att »blomstren dö, och tiden allt fördriver» utan med att »blott Herrens ord förbliver» med löftet om att »han, huld och vis, mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera».

Många små ting ger livsglädje, om det så bara är att vi får ögonen på maskrosorna som spränger sig fram ur nylagd asfalt. Men det räcker inte. Det krävs även mening och sammanhang, att veta att »som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn, som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig ... vart än jag flyr så finns du där, du har mig mycket kär» (psalmbokstillägget 798:1,2).

Som kristna och som kyrka får vi med stolthet inse vilken skatt som anförtrotts oss. Men det är en skatt som inte får hållas inlåst i ett kassavalv utan ska delas ut till alla och envar. Och när det sker visar det sig att skatten växer, inte krymper. För om kallelsen, i vilken en människas självförverkligande ligger och som vitaliserar livslusten, sjunger vi: »Låt mig få tjäna dig allen, i trohet sann, i kärlek ren, / så vill jag mer ej önska» (Ps. 200:8)




SPT 16/2019

Dop och doppastoral


Till kyrkans uppdrag hör att förvalta dopets sakrament. Det är ingen uppgift att ta lätt på, inte minst eftersom det finns flera paradoxer i hur kyrkan bör förvalta dopet. En sådan är å ena sidan kallelsen att döpa alla folk, å andra sidan att det inte kan ske med vare sig mass- eller tvångsdop. Dopet är inte en tvingande pålaga som läggs på den motvillige utan en gåva att tas emot i frihet och förutsätter att undervisning sker såväl före som efter – »gör alla folk till lärjungar, döp ... och lär ...».

En annan motsägelse ligger i dopets nödvändighet för det kristna livet samtidigt som det inte är en absolut nödvändighet för saligheten. Redan 1766 skrev Eric Pontoppidan att »det är icke genom att vara berövad sakramentet, men genom att förakta det, som en människa drar dom över sig» (Collegium pastorale practicum). Dopet är inte en yttre handling utan ett verksamt sakrament som ger nya livsförutsättningar – man föds på nytt till det eviga livet och blir samtidigt inlemmad i kyrkans gemenskap som sträcker sig utöver tid och rum. Den odöpte står inte utanför Guds kärlek, utan Gud älskar var och en som föds. Jesu offer för hela världens synd gäller även för de odöpta och för dem som aldrig hört om Jesus Kristus. Men den döpte har till skillnad från den odöpte blivit född på nytt av vatten och Ande och fått del av dopets nåd.

En tredje motsättning ligger i att medlemskap i Svenska kyrkan förutsätter dop. Om allt färre döps blir hennes ekonomi också sämre. Det kan då bli en frestelse för kyrkan att döpa inte för dopets nådegåvas skull utan därför att hon behöver fler medlemmar, annars försvagas hon både ekonomiskt och personellt. Att sträva efter att öka antalet dop kan visa sig ha rent pekuniära skäl.

I skärningspunkterna mellan dessa motsägelser är det som Svenska kyrkan som helhet och varje enskild församling ska forma en pastoralt hållbar dopstrategi.

Det finns förstås många orsaker till att antalet dop minskar: sekulariseringen, den brutna relationen till kyrkan inte minst i städerna, det växande främlingskapet inför all religion, alternativa sätt att välkomna ett barn till släkt och familj. Kanske som en följd av den ökande individualiseringen ser vi också hur en del föräldrar undviker att välja för barnet i viktiga frågor – som dop och religion – medan man kan vara desto mer drivande i mindre viktiga som val av kläder och fritidsaktiviteter. Om doppraxis och dophandling dessutom hanteras valhänt gör det inte situationen bättre.

Men att uppgivet analysera orsakerna till den minskade dopfrekvensen räcker inte. Inte heller är kortsiktiga lösningar för att höja dopfrekvensen en klok väg att gå. Ytterligheter som en ökad individualisering av dopgudstjänsten respektive drop-in-dop är inte alltid lyckade. Risken med det förra är att förväntningarna blir så stora på fest och arrangemang att föräldrar drar sig för att låta döpa sitt barn. Risken med det senare är att dopet blir en tillfällighetshandling utan relation till den lokala församlingsgemenskapen. Visserligen har det hävdats att drop-in-dop har en biblisk förebild i den etiopiske hovmannen, vilken döptes av Filippos efter bara några timmars undervisning. Men hovmannen satt i sin vagn och läste profeten Jesaja och var redan kunnig i Skrifterna (Apg. 8:26–40).