Rätt till hälsa?
Det har snart gått tre år sedan Världshandelsorganisationen WTO införde ett mer flexibelt regelsystem för att göra livsnödvändig medicin, till exempel hiv-medicin, tillgänglig för fler. Ändå utnyttjas möjligheterna av få fattiga länder.
USA och läkemedelsindustrins enorma lobbyapparat är två stora hinder för processen för tillgång till livsnödvändiga mediciner i fattiga länder. Det var Paul Hunt, FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, och PehrOlov Pehrson, ordförande för Läkare utan gränser, överens om när de nyligen träffades i Stockholm för att diskutera just rätten till hälsa, de internationella handelsreglerna och tillgången till medicin.
Paul Hunt som specialiserat sig på frågan om hälsa som en rättighet, är övertygad om att det inte finns någon grundläggande konflikt mellan mänskliga rättigheter, som rätten till hälsa, och frihandel. Om inte möjligheterna till flexibilitet i WTO:s Tripsavtal urholkas menar han att en rad länder borde kunna använda sig av dem.
PehrOlov Pehrson pekar på att det finns en hård press från läkemedelsindustrin, som tillhör de största industrierna i världen med en omsättning på omkring 500 miljarder US-dollar. Några av de frågor den har på dagordningen i sin lobby-verksamhet är bland annat att skapa en ökad byråkratisering av möjligheterna till licenser för att tillverka och importera billigare kopior av patenterade läkemedel, de vill förlänga patentträttigheterna, vilket leder till förlängt monopol och att rätten att hänvisa till nationellt nödläge ska begränsas till den offentliga sektorn.
– Det är genom ökad konkurrens som priserna på medicin sjunker. Därför är den viktig! När Läkare utan gränser formulerade visionen om hiv-medicin till en kostnad av 250 US-dollar per patient och år var det få som trodde att det skulle vara genomförbart. Två år senare var visionen verklighet. Det visar att det finns hopp! säger PehrOlov Pehrson.
I dag är det ytterst få länder som utnyttjar möjligheterna i Trips-avtalet till sådant som tvångslicenser med hänvisning till nationellt nödläge i landet.
Detta trots att de flesta är överens om att hiv/aids-frågan handlar om ett nationellt nödläge. Den afrikanska fackföreningsrörelsen har till exempel satt upp frågan allra högst på sin dagordning. Arbetarklassen måste förbättra sina villkor – men framför allt överleva.
När Andrew Kailembo, generalsekreterare för FFI-Afro (en fackföreningsinternational med 15 miljoner medlemmar i 44 afrikanska länder), besökte Sverige förra året sade han att det är USA och den press landet sätter på afrikanska regeringar att inte använda sig av möjligheterna i Trips-avtalet som är förklaringen till att inte mer händer.
PehrOlov Pehrson och Paul Hunt säger båda två att de helt och hållet delar den synen.
– USA måste med i båten om något ska hända. Det är ett land med en enorm styrka, ekonomiskt och militärt, som sluter många överenskommelser om läkemedel och har en stark politisk ställning, säger Paul Hunt
Han tycker att något som ett land som Sverige kan göra för att åstadkomma förändring är att gå i Kanadas fotspår och börja tillverka billigare kopior på hiv-medicin för export till fattiga länder. För att detta ska bli möjligt krävs dock en lagändring, vilket justitiedepartementet just nu arbetar med att ta fram.
Paul Hunt som specialiserat sig på frågan om hälsa som en rättighet, är övertygad om att det inte finns någon grundläggande konflikt mellan mänskliga rättigheter, som rätten till hälsa, och frihandel. Om inte möjligheterna till flexibilitet i WTO:s Tripsavtal urholkas menar han att en rad länder borde kunna använda sig av dem.
PehrOlov Pehrson pekar på att det finns en hård press från läkemedelsindustrin, som tillhör de största industrierna i världen med en omsättning på omkring 500 miljarder US-dollar. Några av de frågor den har på dagordningen i sin lobby-verksamhet är bland annat att skapa en ökad byråkratisering av möjligheterna till licenser för att tillverka och importera billigare kopior av patenterade läkemedel, de vill förlänga patentträttigheterna, vilket leder till förlängt monopol och att rätten att hänvisa till nationellt nödläge ska begränsas till den offentliga sektorn.
– Det är genom ökad konkurrens som priserna på medicin sjunker. Därför är den viktig! När Läkare utan gränser formulerade visionen om hiv-medicin till en kostnad av 250 US-dollar per patient och år var det få som trodde att det skulle vara genomförbart. Två år senare var visionen verklighet. Det visar att det finns hopp! säger PehrOlov Pehrson.
I dag är det ytterst få länder som utnyttjar möjligheterna i Trips-avtalet till sådant som tvångslicenser med hänvisning till nationellt nödläge i landet.
Detta trots att de flesta är överens om att hiv/aids-frågan handlar om ett nationellt nödläge. Den afrikanska fackföreningsrörelsen har till exempel satt upp frågan allra högst på sin dagordning. Arbetarklassen måste förbättra sina villkor – men framför allt överleva.
När Andrew Kailembo, generalsekreterare för FFI-Afro (en fackföreningsinternational med 15 miljoner medlemmar i 44 afrikanska länder), besökte Sverige förra året sade han att det är USA och den press landet sätter på afrikanska regeringar att inte använda sig av möjligheterna i Trips-avtalet som är förklaringen till att inte mer händer.
PehrOlov Pehrson och Paul Hunt säger båda två att de helt och hållet delar den synen.
– USA måste med i båten om något ska hända. Det är ett land med en enorm styrka, ekonomiskt och militärt, som sluter många överenskommelser om läkemedel och har en stark politisk ställning, säger Paul Hunt
Han tycker att något som ett land som Sverige kan göra för att åstadkomma förändring är att gå i Kanadas fotspår och börja tillverka billigare kopior på hiv-medicin för export till fattiga länder. För att detta ska bli möjligt krävs dock en lagändring, vilket justitiedepartementet just nu arbetar med att ta fram.