Oro att stämplas som avvikare hindrar öppenhet om hiv
Unga med hiv i Sverige upplever sin situation som svår. Det är svårt att berätta, och rädslan att bli utfryst är stark. Det visar en ny avhandling om ungas förhållningssätt till hiv, klamydia och testning som lades fram i slutet av januari. Den bygger bland annat på tio djupintervjuer med hivpositiva svenska ungdomar mellan 17 och 24 år.
Som jag har förstått det är det jobbigt att leva med hiv i Sverige. Man kan få stöd och hjälp på många sätt. Men det är väldigt stigmatiserande att få diagnosen och man är rädd att berätta om den.
Det säger Monica Christianson, doktorand i allmänmedicin inom genusforskarskolan vid Umeå universitet. Christianson, som arbetat som barnmorska på ungdomsmottagning i många år, disputerade i slutet av januari med sin avhandling ”What´s behind sexual risk taking?”. Hon har undersökt hur ungdomar förhåller sig till klamydia och hiv och presenterar det genom tre delstudier.
En av studierna baseras på intervjuer med tio hivpositiva svenska ungdomar, hälften killar och hälften tjejer. De är i åldrarna 17–24 år och hade vid intervjutillfället levt med sin diagnos mellan sju månader och fem år.
Oron för att bli stämplad som avvikare gjorde att merparten av ungdomarna bara berättade om diagnosen när de kände sig tvungna. De var rädda att människor skulle ta avstånd från dem och se dem som ”den hivsmittade” snarare än som en vanlig människa.
– Jag fick höra väldigt smärtsamma berättelser. Många som har berättat om sin diagnos upplever att det sätter igång en massa tankar hos andra om hur de har fått hiv. Som en sorts felsökning av om de är narkomaner, homosexuella, promiskuösa eller dylikt.
Det allra svåraste var att hantera smittan i mötet med en partner. Ungdomarna funderade mycket på om de kunde ha sex, hur de skulle berätta om sin diagnos – och framför allt när.
– De återkom hela tiden till frågan om när de skulle berätta. ”Ska jag säga det redan på krogen, eller när jag har fått napp, eller när vi har tagit av oss kläderna? När ska jag säga det?”
Samtidigt fanns det stora variationer i hur ungdomarna såg på sex och partnersökande. Någon såg det som självklart att bilda egen familj. Andra hade helt gett upp tanken på att ha sexpartner eller vara tillsammans med någon.
– En kille uttryckte det som att hans glansdagar var över, trots att han bara var 24 år.
Otrygg uppväxt kan leda till ökat risktagande
Intervjuerna visade att merparten av ungdomarna hade haft svåra uppväxtförhållanden. Det kröp fram flera tragiska historier – om att ha förlorat sina föräldrar tidigt, ha levt med psykiskt sjuka föräldrar, experimenterat med droger eller ha blivit utsatt för kränkningar.
Monica Christianson menar att brist på trygghet och stabilitet under uppväxten kan bidra till ett ökat risktagande, genom att man får mindre kraft att säga ifrån.
– Om man växer upp i en familj där man hela tiden blir pushad och får beröm så kan man bära med sig det genom livet. Utan det stödet är det risk att man får mindre drivkraft.
I sin avhandling har Monica Christianson använt det akademiska begreppet agentskap, som kan jämföras med handlingsförmåga. Hon bad intervjupersonerna berätta om de sexuella möten där de trodde att de kunde ha blivit smittade. Då märkte hon att de hade en varierad handlingsförmåga i de situationerna – många hade svårt att sätta stopp, eller kunde inte riktigt ta in konsekvenserna av sitt handlande.
I en annan delstudie intervjuade Monica Christianson nio ungdomar som fått klamydia. Hon frågade hur de reagerade på beskedet och hur det påverkat deras sexualitet. Det som förvånade henne mest är att de flesta tog sjukdomen så allvarligt.
– Jag tänker själv inte att klamydia är så farligt, man äter medicin i nio dagar och sedan är man av med infektionen. Men hos flera av ungdomarna, främst de unga kvinnorna, gav det upphov till starka skuldkänslor.
Monica Christiansons slutsats är att tjejer generellt tar beskedet hårdare, både utifrån undersökningen och det hon har sett i sitt arbete på ungdomsmottagning. De känner sig ofta smutsiga och är oroliga för att ha smittat någon annan, medan killar i högre utsträckning rycker på axlarna och slår ifrån sig.
Mer självklart för tjejer att testa sig
Den tredje delstudien handlade om hivtester. Där gjorde Monica Christianson intervjuer i smågrupper med totalt 23 ungdomar som testats negativt för hiv.
Även här visade det sig att tjejer tänkte mer på risken att smitta någon annan. De beskrev det ofta som att de ville veta att de var ”rena” när de hade avslutat en relation eller träffat en ny partner. Medan tjejerna generellt såg det som naturligt att testa sig upplevde många killar det som skamfyllt.
Samtidigt upplevde alla ungdomar risken att verkligen smittas som väldigt låg. Hiv betraktades som något avlägset, som bara drabbar vissa grupper eller vissa länder. Att testa sig handlade mer om att få ett kvitto på att allt var bra.
– Det var intressant att höra hur de uttryckte sig. Många använde ord som besiktning, grönt kort eller certifikat.
Fakta
Monica Christiansons avhandling heter ”What’s behind sexual risk taking? Exploring the experiences of Chlamydia-positive, HIV-positive and HIV-tested young women and men in Sweden”. Den består av tre delstudier och fyra artiklar om hur ungdomar ser på sexualitet och könssjukdomar.
Det säger Monica Christianson, doktorand i allmänmedicin inom genusforskarskolan vid Umeå universitet. Christianson, som arbetat som barnmorska på ungdomsmottagning i många år, disputerade i slutet av januari med sin avhandling ”What´s behind sexual risk taking?”. Hon har undersökt hur ungdomar förhåller sig till klamydia och hiv och presenterar det genom tre delstudier.
En av studierna baseras på intervjuer med tio hivpositiva svenska ungdomar, hälften killar och hälften tjejer. De är i åldrarna 17–24 år och hade vid intervjutillfället levt med sin diagnos mellan sju månader och fem år.
Oron för att bli stämplad som avvikare gjorde att merparten av ungdomarna bara berättade om diagnosen när de kände sig tvungna. De var rädda att människor skulle ta avstånd från dem och se dem som ”den hivsmittade” snarare än som en vanlig människa.
– Jag fick höra väldigt smärtsamma berättelser. Många som har berättat om sin diagnos upplever att det sätter igång en massa tankar hos andra om hur de har fått hiv. Som en sorts felsökning av om de är narkomaner, homosexuella, promiskuösa eller dylikt.
Det allra svåraste var att hantera smittan i mötet med en partner. Ungdomarna funderade mycket på om de kunde ha sex, hur de skulle berätta om sin diagnos – och framför allt när.
– De återkom hela tiden till frågan om när de skulle berätta. ”Ska jag säga det redan på krogen, eller när jag har fått napp, eller när vi har tagit av oss kläderna? När ska jag säga det?”
Samtidigt fanns det stora variationer i hur ungdomarna såg på sex och partnersökande. Någon såg det som självklart att bilda egen familj. Andra hade helt gett upp tanken på att ha sexpartner eller vara tillsammans med någon.
– En kille uttryckte det som att hans glansdagar var över, trots att han bara var 24 år.
Otrygg uppväxt kan leda till ökat risktagande
Intervjuerna visade att merparten av ungdomarna hade haft svåra uppväxtförhållanden. Det kröp fram flera tragiska historier – om att ha förlorat sina föräldrar tidigt, ha levt med psykiskt sjuka föräldrar, experimenterat med droger eller ha blivit utsatt för kränkningar.
Monica Christianson menar att brist på trygghet och stabilitet under uppväxten kan bidra till ett ökat risktagande, genom att man får mindre kraft att säga ifrån.
– Om man växer upp i en familj där man hela tiden blir pushad och får beröm så kan man bära med sig det genom livet. Utan det stödet är det risk att man får mindre drivkraft.
I sin avhandling har Monica Christianson använt det akademiska begreppet agentskap, som kan jämföras med handlingsförmåga. Hon bad intervjupersonerna berätta om de sexuella möten där de trodde att de kunde ha blivit smittade. Då märkte hon att de hade en varierad handlingsförmåga i de situationerna – många hade svårt att sätta stopp, eller kunde inte riktigt ta in konsekvenserna av sitt handlande.
I en annan delstudie intervjuade Monica Christianson nio ungdomar som fått klamydia. Hon frågade hur de reagerade på beskedet och hur det påverkat deras sexualitet. Det som förvånade henne mest är att de flesta tog sjukdomen så allvarligt.
– Jag tänker själv inte att klamydia är så farligt, man äter medicin i nio dagar och sedan är man av med infektionen. Men hos flera av ungdomarna, främst de unga kvinnorna, gav det upphov till starka skuldkänslor.
Monica Christiansons slutsats är att tjejer generellt tar beskedet hårdare, både utifrån undersökningen och det hon har sett i sitt arbete på ungdomsmottagning. De känner sig ofta smutsiga och är oroliga för att ha smittat någon annan, medan killar i högre utsträckning rycker på axlarna och slår ifrån sig.
Mer självklart för tjejer att testa sig
Den tredje delstudien handlade om hivtester. Där gjorde Monica Christianson intervjuer i smågrupper med totalt 23 ungdomar som testats negativt för hiv.
Även här visade det sig att tjejer tänkte mer på risken att smitta någon annan. De beskrev det ofta som att de ville veta att de var ”rena” när de hade avslutat en relation eller träffat en ny partner. Medan tjejerna generellt såg det som naturligt att testa sig upplevde många killar det som skamfyllt.
Samtidigt upplevde alla ungdomar risken att verkligen smittas som väldigt låg. Hiv betraktades som något avlägset, som bara drabbar vissa grupper eller vissa länder. Att testa sig handlade mer om att få ett kvitto på att allt var bra.
– Det var intressant att höra hur de uttryckte sig. Många använde ord som besiktning, grönt kort eller certifikat.
Fakta
Monica Christiansons avhandling heter ”What’s behind sexual risk taking? Exploring the experiences of Chlamydia-positive, HIV-positive and HIV-tested young women and men in Sweden”. Den består av tre delstudier och fyra artiklar om hur ungdomar ser på sexualitet och könssjukdomar.