Intolerans – den största riskfaktorn


Anna Trenning-Himmelsbach 2007-02-21

– Den där leder till många dispyter, säger Pascal och pekar på en glasurna som står på bardisken. – En gång la jag i exakt lika många påsar av varje sort för att testa. När glidmedlet var slut fanns det en hel del kondomer kvar. Jag skäller ofta på kunderna. Den står ju där för att de ska skydda sig! Att många män som har sex med män tar allt fler risker bekräftas vid en rundvandring i den franska staden Metz.

Atmosfären är ovanligt hemtrevlig. Annars skiljer sig den här baren inte mycket från andra caféer i Metz i nordöstra Frankrike. Ja, bortsett från några detaljer som glasurnan, muralmålningen med skojiga penisar utanför toaletten och att det ligger information om hiv på ett bord.

Pascal är 48 år. Han vill inte säga sitt efternamn och inte vara med på foto. ”Blygsam natur”. Men det går bra att ta en bild på urnan.
En liten ring glittrar i ena örat. Han skyltar inte med att han är bög, även om det inte heller är någon hemlighet. Men han har tagit bort regnbågsmärket vid entrén.
– En del tog sig för stora friheter. Dörren står öppen för alla som accepterar olikheter.
Min dröm är att homosexualiteten en dag möts av likgiltighet. Men det blir nog inte under min livstid.

Pascal firade nyligen 13-årsjubileum med sambon. Han har flera förklaringar till varför så många inte skyddar sig, vilket ju framgår av flera franska studier.
– Aids uppfattas nog mer och mer som vilken kronisk sjukdom som helst. Ämnet känns lite uttjatat. Dessutom ser jag ett fenomen bland yngre killar, som kommer ut tidigt och snabbt tar på sig en tydlig gayidentitet. En del av dem vill leva ut allt. Nu! Med en gång. Det är som om de bränner ljuset från båda ändar.

Pascal tror också att ett problem i kampen mot hiv är synen på homosexualitet, både andras och den egna, även om mycket positivt har hänt under de senaste decennierna. Själv var han gift med en kvinna i tio år innan han kände att han höll på att kvävas.
– Ändå var jag bara fem år, när jag märkte att jag drogs till pojkar.

En del vill köra utan – trots hiv
En annan bar i stan är mer utpräglad som träffpunkt. Det är Pierres stamställe.
– Många heteros gillar stämningen. På sätt och vis är det ju bra, men lite knepigt eftersom man inte riktigt vet om man har att göra med en hetero, bi eller homo.

Pierre är 36 år och byggnadsarbetare. Han bär inte heller några yttre tecken som tyder på hans sexuella läggning. På jobbet pratar man inte mycket om det personliga, men han säger att han har haft tur. Familjen har inte svårt för att han är gay. Just nu längtar han efter att träffa någon som han kan leva med.
– Sex är inga problem. 90 procent av kontakterna i baren handlar om sex. Och det finns flera andra raggställen.

Pierre nämner några bastuklubbar, en porrbiograf, två parker, rastplatser utmed motorvägen och Internet. Oavsett miljön begriper han inte varför folk inte skyddar sig.
– En del påstår att det inte är skönt. Men jag har aldrig haft några problem med att använda kondom. Smittas man av hiv i dag får man faktiskt skylla sig själv.

Det är inte lätt att finna män, som säger att de själva inte använder kondom. Majoriteten gör ju det. Men påståendet att riskbeteendena ökar möts av nickar hos den lokala avdelningen av aides, Frankrikes största organisation för hivfrågor.

De slitna lokalerna tar upp två våningsplan i ett gammalt hus på en bakgata. Chefen Corinne Gilormini berättar att subventionerna har minskat och att man ska säga upp två anställda. Det har också blivit svårare att få tag på frivilliga.

Stämningen är varm, om än något ”elektrisk”, för här finns också en del ilska.
Louis sitter i samlingsrummet. Han är 44 år och har hiv sedan 1992, vilket inte märks utanpå men känns inuti. Tröttheten gör att han snart blir tvungen att lämna sitt jobb på ett lager.
– Jag blir ursinnig när folk inte inser att aids är en allvarlig sjukdom. Det händer rätt ofta att man ber mig att inte använda kondom, fastän jag har sagt att jag har hiv. Det är så omoget!

I bussen på väg hit flirtade en kille med honom.
– Efter fem minuter sa jag att jag är hivpositiv. Det är ingen idé att slösa tid på omöjliga relationer. Men det är komplicerat. Hur man än gör blir det ofta fel.
Louis och de andra runt bordet vittnar om att det inte bara är homofobin som är utbredd.

Oskyddad sex förespråkas på nätet
Diskrimineringen av hivsmittade är vanlig, även mellan homosexuella, vilket också försvårar det förebyggande arbetet.

Simon är 26 år och var tidigare sambo med Louis, men är hivnegativ. Tystlåtet och eftertänksamt beskriver han två paradoxala trender.
– Jag märker att fler skyddar sig när de håller på med mer mjuk sex. Men jag möts också av aggressivitet från folk som tycker att kondomen är onödig. På nätet får jag intrycket av att barebacking är ett växande fenomen. En del yngre hivnegativa personer förespråkar till och med oskyddad sex, säger Simon.
Då och då faller en äldre man in i samtalet.
– Vi pratar mycket om problemen med homosexuella. I somras gick jag runt och informerade om hiv på stränderna i Cap D’Agde, som är en av världens största mötesplatser för utbytessex.
Och jag kan garantera att riskbeteendena var allra värst där de heterosexuella höll till, säger Joseph.

Men livet är inte särskilt rättvist. Eftersom andelen hivsmittade fortfarande är betydligt högre bland män som har sex med män än bland heterosexuella är ju sannolikheten större för att man råkar illa ut om man är homo.

Många bär på vanföreställningar
Gaygruppen sitter i en annan del av huset. Där hittar man en av de argaste personerna i lokalerna, Laurent Schutze, sjukpensionär och frivillig.
Då och då tömmer han sin egen ficka för att köpa kondomer som han sedan delar ut, eftersom han inte tycker att aides får tillräckligt med offentliga medel. I dag har gruppen kontrollerat en bastuklubb.
– Gayställena får ett emblem om de sköter sig. Fattas det information om hiv eller skydd skäller jag. I det här fallet hade man skärpt sig från förra besöket, berättar han.
På andra sidan av det belamrade skrivbordet, sitter en annan Laurent, men med efternamnet Varlois. Han är anställd av aides och går runt på raggställen.
– Ofta är det som om man står inför en vägg. Vi hade ett bord på en regnbågsfest nyligen. De enda som kom fram och pratade med oss var hetero. De andra tycker att vi förstör stämningen.

På frågan om det helt enkelt är så att homo- och bisexuella i dag är så välinformerade att de inte behöver veta mer, skakar de på huvudet.
– Det är fel! Vissa är oerhört informerade. Men yngre bär på många vanföreställningar. De tror att hiv syns utanpå. Någon som är ung och vacker kan inte vara smittad. En del skyddar sig på konstiga sätt, sätter på två kondomer med risk för att de spricker. Andra använder en femidom, kondomen för kvinnor, och har sedan sex med flera personer på rad. Det är ju förödande! Men det finns också högutbildade, som tror att de vet allt och blir förnärmade när vi försöker prata med dem, berättar Laurent Schutze.

En annan svårighet är att fånga in personer, som då och då dyker upp på raggställena.
– Ni kan inte drömma om hur många gifta män vi träffar på bastuklubbarna eller i parkerna!
De vill inte avslöjas hemma och vågar inte ta några broschyrer eller kondomer, säger Laurent Varlois.
Han tror inte att det finns några patentlösningar. Det gäller att fortsätta att trycka på och inte ge upp.
– Det handlar om att vara anpassningsbar. Vid varje enskilt möte måste man variera informationen beroende på vem man har framför sig.

Känner kluvenhet inför gaykulturen
Båda två efterlyser mer regelbundna insatser från statsmakterna. Det går inte att släppa på vaksamheten och tro att slaget är vunnet när en kampanj är över.

Och så talar de förstås om synen på homosexualitet och kraven på jämlikhet.
– Många skulle säkert må bättre och vara mer rädda om sig om vi hade samma rättigheter som hetero. Många homo lever tillbakadragna liv. Alldeles för många är isolerade. Men jag är lite kluven till ämnet. En del tror att utvecklingen av en gayidentitet gör att hivproblemet försvinner, men att en del homosexuella män har ett ganska vidlyftigt sexliv är också en livsstil som en del av oss värnar om. Jag tror inte att den dör ut om vi uppnår jämlikhet. Dessutom är gaykulturen någonting konstlat. En glad och festlig yta, som i själva verket stöter bort många människor. Jag är 28 år och betraktas redan som gammal i miljön och hivsmittade ses ofta som en paria, säger Laurent Varlois .

Homofobin starkt närvarande
I en annan stadsdel i Metz håller man med om att ”homokollektivet” är en myt. Det är hos den regionala föreningen för homo- och bisexuella, Couleurs gays et lesbiennes. Salen är möblerad med nerslitna soffor, bord och stolar. I ett pentry kokar en lite äldre man kaffe. Några yngre killar har plockat fram en kortlek. I ett hörn sitter en tjej och en kille och pratar.
– Vi är ju så olika sinsemellan. Själv lever jag ihop med någon och känner inte alls igen mig i stereotypen av gaykillar som knullmaskiner. Många bögar har faktiskt ett ganska torftigt sexliv. Det enda som kan förena oss är kampen för ett mer tolerant samhälle, säger Stephane Aurosseau, 30 år och ordförande.

På väggen hänger både en anslagstavla med aidsinformation och en behållare med gratis kondomer. Men Stephane säger att hivfrågorna inte är föreningens största bekymmer.
Just den här kvällen avhandlas ett ämne som visar att det inte är lätt att bekämpa homofobin. Man pratar om ett besök på en gymnasieskola, där man har fått ett respektlöst och aggressivt bemötande.
– För många är det ett enormt steg att överhuvudtaget kliva över tröskeln här. De har svårt för att acceptera sin homosexualitet och vi kan knappast kasta oss över dem och börja prata hiv. En gång om året tar vi upp ämnet vid ett speciellt möte och informerar förstås om någonting nytt händer.

Men han funderar ofta över hur man ska kunna närma sig problemet på ett mer effektivt sätt.
– I Frankrike har vi en romantisk bild av hur det är i anglosaxiska länder, med en utpräglat solidarisk gaykultur, där äldre ska lära yngre att skydda sig mot hiv. Men fungerar det verkligen? Det finns kanske andra risker med det?

Stephane tror i stället att kampen mot hiv måste gå via en annan väg.
– Vi måste börja prata mer om vår egen sexualitet. Det är lätt att vara stor i käften och skämta om sex, men vi måste finna former för en dialog, som berör ämnet på ett betydligt intimare plan.