Felix och de sokratiska samtalen
Felix 6år:
-Mamma, vet du vad kratiska samtal är för något?
-Ja!??
-Och vet du va´, man blir jättetrött för man måste tänka så mycket.
Visst är det en härlig tanke att man redan som 6-åring vet att “tänka” är en aktiv handling som jag själv kan styra. Jag kan själv bestämma och påverka vad jag vill och vad jag ska tänka.
Denna tanke klädd i ord gav Felix sin mamma en kväll när vi tidigare på dagen hade haft ett sokratiskt samtal om “Det glada lejonet” och den här dagen funderat lite djupare på begreppet “vänskap”. Vi pratade om vilka vänner lejonet hade och hur man vet att någon är en vän. Men de mer djupa reflektionerna kom i samtalet om man kan ha olika sorters vänner. Barnen var inte eniga. Många tyckte att de bara hade en sorts vänner men när samtalet pågått en stund kom vi in på “bästisar” och på kompisar i skolan och hemma. Emelie menar att “...hemma kan jag välja vänner men i skolan är man kompis fast man inte valt det själv, man bara är med dem som finns där”.
Ofta så är barnens koncentrationstid begränsad och detta har stressat mig som pedagog, men efter att under våren ha genomfört samtalen regelbundet vet jag att barnens tankekedjor från de sokratiska samtalen inte tar slut för att barnen inte orkar sitta stilla längre. Många gånger hör jag barnens lågmälda funderingar i helt andra sammanhang. Som när Emelie förklarar för Emma (efter ett samtal om Josef och hans bröder, där vi bl.a. pratade om avundsjuka) varför Kalle säger att tjejlekar är det larvigaste som finns. “Han är nog bara avundsjuk på oss för att vi har så kul, precis som Josefs bröder var.”
För att underlätta för barnen har vi delat seminarierna i tre delar. Vi börjar med ett kort förseminarium där vi talar om hur vi ska förhålla oss under samtalet, och vi talar om individuella mål för just det här samtalet. Ex. idag ska jag ställa en fråga eller idag ska jag säga tre saker. Nästa steg är att jag högläser samtalstexten för hela gruppen och att vi samtalar om den.
Till sist utvärderar vi samtalet tillsammans. Vi talar om hur samtalet kändes och om vi har uppfyllt våra mål.
Många gånger har barnen funderat vidare långt efter samtalens slut och ibland också tagit med sig nya funderingar till nästa samtal. Hos oss har vi valt att med de yngre barnen (F-2) använda samma text vid tre till fyra tillfällen vilket har gjort det möjligt att gå djupare i texten men också givit barnen tid och möjlighet att fundera vidare och också ta upp frågor vid nästa tillfälle.
-Mamma, vet du vad kratiska samtal är för något?
-Ja!??
-Och vet du va´, man blir jättetrött för man måste tänka så mycket.
Visst är det en härlig tanke att man redan som 6-åring vet att “tänka” är en aktiv handling som jag själv kan styra. Jag kan själv bestämma och påverka vad jag vill och vad jag ska tänka.
Denna tanke klädd i ord gav Felix sin mamma en kväll när vi tidigare på dagen hade haft ett sokratiskt samtal om “Det glada lejonet” och den här dagen funderat lite djupare på begreppet “vänskap”. Vi pratade om vilka vänner lejonet hade och hur man vet att någon är en vän. Men de mer djupa reflektionerna kom i samtalet om man kan ha olika sorters vänner. Barnen var inte eniga. Många tyckte att de bara hade en sorts vänner men när samtalet pågått en stund kom vi in på “bästisar” och på kompisar i skolan och hemma. Emelie menar att “...hemma kan jag välja vänner men i skolan är man kompis fast man inte valt det själv, man bara är med dem som finns där”.
Ofta så är barnens koncentrationstid begränsad och detta har stressat mig som pedagog, men efter att under våren ha genomfört samtalen regelbundet vet jag att barnens tankekedjor från de sokratiska samtalen inte tar slut för att barnen inte orkar sitta stilla längre. Många gånger hör jag barnens lågmälda funderingar i helt andra sammanhang. Som när Emelie förklarar för Emma (efter ett samtal om Josef och hans bröder, där vi bl.a. pratade om avundsjuka) varför Kalle säger att tjejlekar är det larvigaste som finns. “Han är nog bara avundsjuk på oss för att vi har så kul, precis som Josefs bröder var.”
För att underlätta för barnen har vi delat seminarierna i tre delar. Vi börjar med ett kort förseminarium där vi talar om hur vi ska förhålla oss under samtalet, och vi talar om individuella mål för just det här samtalet. Ex. idag ska jag ställa en fråga eller idag ska jag säga tre saker. Nästa steg är att jag högläser samtalstexten för hela gruppen och att vi samtalar om den.
Till sist utvärderar vi samtalet tillsammans. Vi talar om hur samtalet kändes och om vi har uppfyllt våra mål.
Många gånger har barnen funderat vidare långt efter samtalens slut och ibland också tagit med sig nya funderingar till nästa samtal. Hos oss har vi valt att med de yngre barnen (F-2) använda samma text vid tre till fyra tillfällen vilket har gjort det möjligt att gå djupare i texten men också givit barnen tid och möjlighet att fundera vidare och också ta upp frågor vid nästa tillfälle.