Alkoholskattens uppfinnare
Johan Westerman och Kronobrännerierna
Johannes Westerman föddes i Gävle 1730. Hans var prosten och kyrkoherden i Heliga Trefaldighet Anders Westman. Johannes skrevs in vid Vasaskolan 1742 och efter två år i Trivialskolan fortsatte han till gymnasiet och avslutade sina studier vid skolan 1748. Han fortsatte till Uppsala universitet där han studerade juridik. Han fick sedan arbete som auskultant vid kommersekollegium och 1756 blev han notarie i samma kollegium. Han drogs tidigt in i frihetstidens politiska liv och hans insatser uppskattades tidigt. Han skickades därför på en studieresa till flera länder i Europa ”vidga sina insikter i handels-, manufaktur- och finansvetenskaperna”. Det var en god investering för staten och för sitt framstående arbetet utsågs han till kommerseråd 1767 och året efter adlades Johannes och valde namnet Liljencrantz. Efter Gustav III statskupp 1772 fortsatte han sin verksamhet och redan 1773 utsågs han till finansminister. Kungen hade obegränsat förtroende för sin finansminister. Kungens allt vidlyftigare och kostsammare hovliv tvingande Liljencrantz att uppmana honom till sparsamhet. Då detta inte hade någon effekt kunde han inte längre ta ansvar för finanserna och begärde avsked. Han fortsatte att tjäna staten och utsågs till greve 1812. Han avled 85 år gammal 1815.
Kronobrännerierna
För att öka statens inkomster föreslog Liljencrantz att man skulle göra brännvinsbränningen, som tidigare varit fri, till ett statligt monopol. Han ansåg att staten skulle ha en brännare i varje större socken och att denne få ensamrätten i 10 år mot att betala en viss summa till statskassan varje år. Liljencrantz förslag ändrades under utredningen av förslaget och 1775 beslutade kungen att staten skulle upprätta större brännerier i landet och själva producera brännvinet. I Gävle fick vi ett bränneri i Strömsbro som fortfarande står kvar. Under de första åren var monopolet en framgång, inkomsterna överträffade förväntningarna. För att förbättra inkomsterna uppmuntrade staten att fler krogar öppnade, prästerna tala för kronobrännvin och mot hembränt i predikstolarna och terroriserade lönnbrännare med nattliga razzior.
Den nya alkoholpolitiken möttes av ett kompakt motstånd från alla grupper i samhället och många ansåg det anstötligt att man uppmuntrade till supande för att kungen skulle få mer pengar att spendera. 1787 upphörde monopolet och husbehovsbränning blev åter tillåtet.
Liljencrantz fick skulden för misslyckandet men det var inte hans förslag som inte fungerade utan den som föreslagit centraliseringen var i stället G.G. Wrangel.
För att öka statens inkomster föreslog Liljencrantz att man skulle göra brännvinsbränningen, som tidigare varit fri, till ett statligt monopol. Han ansåg att staten skulle ha en brännare i varje större socken och att denne få ensamrätten i 10 år mot att betala en viss summa till statskassan varje år. Liljencrantz förslag ändrades under utredningen av förslaget och 1775 beslutade kungen att staten skulle upprätta större brännerier i landet och själva producera brännvinet. I Gävle fick vi ett bränneri i Strömsbro som fortfarande står kvar. Under de första åren var monopolet en framgång, inkomsterna överträffade förväntningarna. För att förbättra inkomsterna uppmuntrade staten att fler krogar öppnade, prästerna tala för kronobrännvin och mot hembränt i predikstolarna och terroriserade lönnbrännare med nattliga razzior.
Den nya alkoholpolitiken möttes av ett kompakt motstånd från alla grupper i samhället och många ansåg det anstötligt att man uppmuntrade till supande för att kungen skulle få mer pengar att spendera. 1787 upphörde monopolet och husbehovsbränning blev åter tillåtet.
Liljencrantz fick skulden för misslyckandet men det var inte hans förslag som inte fungerade utan den som föreslagit centraliseringen var i stället G.G. Wrangel.