En renässansmänniska
Johan Bure
Med en renässansmänniska menar man en person som har ett brett kunskapsfält men som samtidigt är praktisk lagd. Leonardo da Vinci var en god representant för renässansmänniskan och i Sverige brukar Erik XIV sägas ha tillhört denna grupp av mångsidiga personer.
En ännu tydligare representant för dessa kunskapsrika personer var en av Vasaskolans tidiga elever Johannes Bureus som kom till skolan 1585. Prästsonen föddes i slutet av mars 1568 troligen den 25:e. Efter studierna vid Vasaskolan utbildade han sig i Uppsala och Stockholm och fick som 22 åring tjänst vid Johan III hov och fortsatte sedan att tjäna även Karl IX bland annat som en av kronprins Gustav II Adolfs lärare.
Han var porträttmålare och hade en lång rad andra både konstnärliga och tekniska talanger. På språkområdet var han exceptionell och det sägs att han förutom sitt modersmål behärskade, latin, grekiska, hebreiska, arabiska, finska, abessinska språk och även kinesiska. Sin största insats för framtiden gjorde han inom det antikvariska området. Han utsågs kring 1609 till Sveriges förste riksantikvarie samtidigt som han var chef för kungliga biblioteket. Han såg till att präster runt om i landet registrerade socknens fornlämningar och han beskrev och nedtecknade ca 200 runstenar på egen hand. Han lärde sig även att läsa runstenarnas texter och utgav ”Runa ABC-boken” 1611.
Då den akademiska karriären tog fart latiniserade han sitt namn och kallade sig Johannes Bureus. Han utgav förutom läroboken i runkunskap, dikter, en lång rad källpublikationer, ordböcker, grammatikor och uppslagsböcker och publikationer om sina omtalade ”adalrunor".
Samtidigt som han var en högt respekterad vetenskapsman hade han dragning till mystiken och trodde på fullt allvar att runorna hade en inneboende kraft som kunde användas för att förutspå händelser i framtiden. Han anklagades för kätteri men räddades av Gustaf IV Adolf vars lärare han varit. Trots en del för vår tid underliga sidor hos Bureus var han en av den svenska historien lärdomsgiganter. Han lämnade det jordiska den 22 oktober 1652 i den aktningsvärda åldern av 82 år.
I sin dagbok anteckande han 1585 ”kom iagh I ondt selskap och wandrade till Gefle skola…..”
En ännu tydligare representant för dessa kunskapsrika personer var en av Vasaskolans tidiga elever Johannes Bureus som kom till skolan 1585. Prästsonen föddes i slutet av mars 1568 troligen den 25:e. Efter studierna vid Vasaskolan utbildade han sig i Uppsala och Stockholm och fick som 22 åring tjänst vid Johan III hov och fortsatte sedan att tjäna även Karl IX bland annat som en av kronprins Gustav II Adolfs lärare.
Han var porträttmålare och hade en lång rad andra både konstnärliga och tekniska talanger. På språkområdet var han exceptionell och det sägs att han förutom sitt modersmål behärskade, latin, grekiska, hebreiska, arabiska, finska, abessinska språk och även kinesiska. Sin största insats för framtiden gjorde han inom det antikvariska området. Han utsågs kring 1609 till Sveriges förste riksantikvarie samtidigt som han var chef för kungliga biblioteket. Han såg till att präster runt om i landet registrerade socknens fornlämningar och han beskrev och nedtecknade ca 200 runstenar på egen hand. Han lärde sig även att läsa runstenarnas texter och utgav ”Runa ABC-boken” 1611.
Då den akademiska karriären tog fart latiniserade han sitt namn och kallade sig Johannes Bureus. Han utgav förutom läroboken i runkunskap, dikter, en lång rad källpublikationer, ordböcker, grammatikor och uppslagsböcker och publikationer om sina omtalade ”adalrunor".
Samtidigt som han var en högt respekterad vetenskapsman hade han dragning till mystiken och trodde på fullt allvar att runorna hade en inneboende kraft som kunde användas för att förutspå händelser i framtiden. Han anklagades för kätteri men räddades av Gustaf IV Adolf vars lärare han varit. Trots en del för vår tid underliga sidor hos Bureus var han en av den svenska historien lärdomsgiganter. Han lämnade det jordiska den 22 oktober 1652 i den aktningsvärda åldern av 82 år.
I sin dagbok anteckande han 1585 ”kom iagh I ondt selskap och wandrade till Gefle skola…..”