Spel, Serious Sam

När Serious Sam släpptes 2001 var det på många sätt och vis ett riktigt bra spel, med den dagens mått mätt. Att man sammanlagt mötte närmare 10 000 fiender var det som delade upp de som spelade spelet i två läger: de som hatade det, och de som älskade det. När uppföljare så släpptes 2005 hade spelet mycket bättre grafik än sin föregångare, men där slutade skillnaderna. De 10 000 fienderna finns kvar och har fyllts på med ytterligare några till, och designen har inte förändrats nämnvärt. Tyvärr, får man lov att säga. Tyvärr. Till en början känns spelet rätt fräscht, grafiken är knaprig och i regnbågens färger. En fiende rusar fram mot mig, jag trycker på musknappen och den försvinner i ett moln av blod. Tio minuter senare håller jag fortfarande in musknappen, och fiende efter fiende möter döden i en skur av kulor. Fienderna känns inte mer levande eller medvetande än valfri skyltdocka hos H&M, och det ursprungliga hoppet börjar långsamt suddas ut. Repetition, repetition, repetition, och efter tjugo minuter är första banan avklarad. Lite visste jag att om jag hade stängt av spelet då och där, så hade jag sett precis allt som Serious Sam 2 hade att erbjuda. På andra banan får jag hjälp av några små infödingar som önskar assistans med de småfula monstren på banorna. Karaktärsdesignen för Kameo att se fräsch ut; fienderna liknar mest tidiga prototyper av Pokémon och de blå infödingarna ser ut som något ur Jet Force Gemini till Nintendo 64. Trots pixel shaders och avancerad ljussättning för 2005 så verkar Croteam glömt att sätta upp annons för en art director. Spelet är fult, men åtminstone konsekvent så – positiva överraskningar saknar spelets grafik helt. Spelets design är, som jag sa tidigare, nästan oförändrad från sin föregångare, och det är alltså inte bara fienderna som är från helvetet. Designen var förlegad 2001, den är förlegad 2005. Om du ser ett vapen eller en stor låda med ammunition ligga på marken utan fiender i närheten, så kan du räkna med att de dyker upp så snart du plockar upp föremålet. Det kanske hade varit okej om det skedde någon enstaka gång på per bana, men tyvärr verkar Croteam ha byggt upp hela spelet kring den idén. Det kanske fungerade för Doom, men förväntningarna på ett spel idag är lite högre ställda än så. Gillade du föregångaren är oddsen höga att du gillar det här också, hatade du föregångaren så ska du hålla dig undan från Serious Sam 2 också. Än en gång delas spelarna upp i två läger, och mellan dem står 10 000 elakingar och gör grimaser. Tyvärr, får man lov att säga. Tyvärr.