Spel, Zelda

Efter Ocarina of Time släpptes 1997, och blev Zelda-seriens första, stapplande steg in i den tredje dimensionen, har fans till serien slitit håret i väntan på en uppföljare. Ocarina of Time blev ett av de bäst säljande spelen till Nintendos sextiofyrabitare, och också allmänt erkänd som ett av de bästa spelen någonsin. Nintendo hade pressen på sig att följa upp succén, och när de så tillkännagav och visade de första bilderna från spelets uppföljare, så visste fansen inte riktigt vad de skulle tro. Den mörka tonen från Ocarina of Time hade bytts mot en betydligt barnvänligare look, i form av Cel-shading. Spelet liknade en interaktiv serietidning snarare än en uppföljare till en av tidernas bästa spel. Lite visste vi att det nya Hyrule Miyamoto skulle kasta oss ut i var det vackraste dittills. Spelet tar sin början på ön ”Outset island”, ett minst sagt passande namn. Du bor på ön tillsammans med din mormor och din syster. Just den här dagen är din karaktärs födelsedag, och han har uppnått den ålder då barn ska börja bära en grön tunika för att hedra minnet av ”the hero of time”, hjälten från Ocarina of Time. Kalabalik bryter ut när en gigantisk fågel närmar sig ön med ett piratskepp i hälarna. Fågeln bär på en flicka. Efter ett tag lämnar fågeln ön med din syster, och när Link reser med piratskeppet för att rädda sin syster tar storyn sin början. Som du kanske har förstått vid det här laget, så utspelar sig Wind Waker inte i det Hyrule vi är vana vid. Det Hyrule vi upplevde i Ocarina of Time har översvämmats, och kvar av den världen finns nu endast små öar som människorna har bosatt sig på. Exakt hur denna översvämning har gått till får man inte veta helt säkert, men det öppnar för vissa nya saker. Den mest slående sådan är att man nu måste ta sig från ö till ö med hjälp av en talande båt, som hjälper din karaktär på hans äventyr. Man får rätt tidigt börja lära sig hur man med hjälp av föremålet ”The Wind Waker” kan styra vinden, och genom att använda den kan man ta sig till nya platser. Till en början känns det riktigt skönt och uppfriskande att segla över havet, men det tar inte lång tid innan den första känslan har lagt sig och istället ersätts med en önskan att kunna ta sig från ö till ö snabbare. Detta blir dock aldrig något som man stör sig överdrivet mycket på, då man mellan sina resor kan upptäcka mindre öar och klassiska skatter och grottor. Vyn är vidsträckt, speciellt för ett GameCube-spel, och trots att man kan se öar långt, långt bort så hickar den lilla lådan inte till en enda gång under spelets gång. Kritiken mot grafiken var förståelig innan det släpptes, och det är inte utan ett visst tvivel man första gången spelar spelet, men tvivlet lägger sig snart då man inser att Wind Waker inte bara är det vackraste Zelda och Gamecube-spelet hittills, utan också ett av de snyggare spelen överhuvudtaget. Karaktärsdesignen är klassisk, men i och med introduceringen av den tecknade stilen (Cel-shading) förändras naturligtvis också karaktärerna för att följa den formulan. Alla karaktärer har ett stort urval av ansiktsuttryck, som gör karaktärerna levande och uppfriskande att tala med. Även den grönklädda karaktären du spelar som har gott om miner att uttrycka sig med, även om han som i tidigare spel inte själv talar. Karaktärer av alla de former och personligheter finns det gott om i spelet, och att gå runt och bara tala med folk känns mycket mer givande än i Ocarina of Time, då i stort sett alla karaktärer i Wind Waker tillför något till spelet. I Ocarina of Time hade stridssystemet en funktion som tillät spelaren att låsa siktet på en motståndare, och samma funktion finns med i Wind Waker. Den fyller sitt syfte, och gör striderna både enklare och intensivare. Stridssystemet i Ocarina of Time var näst intill fulländat, och har här utvecklats ytterligare för att innehålla fler attacker och smidigare förflyttning. Striderna är snabba och tillfredställande, och att ge sina fiender på rumpan är lika roligt i Wind Waker som i något av de tidigare spelen i serien. Trots att svårigheten i Zelda-serien aldrig har varit överdrivet hög, så drar Wind Waker ner svårigheten ett snäpp för mycket. Fienderna är för det mesta enkla att besegra, och de för Zelda-serien obligatoriska pusslen blir aldrig särskilt komplicerade. Inte ens bossarna i spelet utgör någonsin en svårare utmaning. De som har spelat tidigare spel i serien i 3D, ”Zelda: Ocarina of Time” eller ”Zelda: Majora’s Mask”, kommer känna sig hemma med stridssystemet och nästan aldrig stöta på svårigheter. Trots att spelet är väl lätt, så gör grafiken, världen, karaktärerna och känslan spelet en av de absolut bästa titlarna till Gamecube. Vissa kanske berörs illa av att grafiken är annorlunda, och om de lägger det som grund för att inte köpa spelet kan jag bara beklaga å deras vägnar. ”Zelda: The Wind Waker” är ett fantastiskt spel som ingen bör missa.