Ensamma elever
Jag mår så dåligt när jag ser ensamma elever, som inte har någon att vända sig till. Jag får så dåligt samvete varje gång jag ser någon som dom andra kallar "udda" och gör sig roliga på hans bekostnad. Jag är en väldigt tystlåten person och höjer inte rösten mer än nödvändigt. Magen vänder sig nästan ut och in av iver att göra något, att faktiskt hindra det jag ser.
När jag sen tänker efter så har aldrig någon hjälpt mig. Jag har egentligen inte blivit utsatt för fysisk mobbing eller så, men ord och ignorering räcker för att jag ska känna mig underlägsen och hotad. Jag har ett flertal gånger hjälpt min syster som är 6 år yngre än mig själv, det är bra mycket lättare att få ner dem på jorden i den åldern. Man måste ta tag i mobbing redan då. Det hjälper inte att man tar upp det i högstadiet, då har redan den onda cirkeln satt igång. Jag är ledsen att säga det, men det är faktiskt sant. Det skulle nog underlätta att börja redan i lågstadiet, kanske rent av i förskolan. En del barn/människor känner sig udda och annorlunda och drar sig därför undan i rädsla av att inte klassas som "normal".
Att börja i förskolan vore en god ide, att försöka få in alla i gemenskapen och inte ge upp hoppet om de annorlunda. Jag tror allt för många vuxna gör det faktiskt. Det kan vara så enkelt, att man gett upp hoppet och inte vågar hjälpa till. Man vill men vet inte hur, för samtidigt drar barnet sig undan.
Jag säger inte bara detta för att jag tror att det är så, utan jag VET att det är så. Jag har trots det faktiskt haft samma problem.
Jag har funderat en hel del kring det här, och försöker iallafall att dra upp andra ur gropen de fallit ner i. Jag har själv inte blivit uppdragen, men jag är trots allt inte lika hatisk som andra. Jag ger kärlek, oavsett om jag får tillbaka eller inte.
Jag hade gärna kunnat bli förespråkare om mobbning, för det är något jag verkligen vill stoppa. Jag har ganska bra åsikter och vet att jag inte bara skulle stå och prata utan även agera och leva mig in i mobbarens värld, se vad som egentligen händer där. Man måste tänka på omgivningen likaväl som sina vänner. Du kan inte bete dig hur som helst bara för att du inte känner en viss person, man måste försöka behandla alla lika.
Jag förstår inte varför inte alla kan göra det? Varför är det så svårt att sträcka ut en hjälpande hand?
Att börja i förskolan vore en god ide, att försöka få in alla i gemenskapen och inte ge upp hoppet om de annorlunda. Jag tror allt för många vuxna gör det faktiskt. Det kan vara så enkelt, att man gett upp hoppet och inte vågar hjälpa till. Man vill men vet inte hur, för samtidigt drar barnet sig undan.
Jag säger inte bara detta för att jag tror att det är så, utan jag VET att det är så. Jag har trots det faktiskt haft samma problem.
Jag har funderat en hel del kring det här, och försöker iallafall att dra upp andra ur gropen de fallit ner i. Jag har själv inte blivit uppdragen, men jag är trots allt inte lika hatisk som andra. Jag ger kärlek, oavsett om jag får tillbaka eller inte.
Jag hade gärna kunnat bli förespråkare om mobbning, för det är något jag verkligen vill stoppa. Jag har ganska bra åsikter och vet att jag inte bara skulle stå och prata utan även agera och leva mig in i mobbarens värld, se vad som egentligen händer där. Man måste tänka på omgivningen likaväl som sina vänner. Du kan inte bete dig hur som helst bara för att du inte känner en viss person, man måste försöka behandla alla lika.
Jag förstår inte varför inte alla kan göra det? Varför är det så svårt att sträcka ut en hjälpande hand?