Vasaelev blev ett huvud kortare
På 1600-talet var smädande av Gud ett av de allvarligaste brotten man kunde begå. Det fick Vasaeleven Johannes Ram erfara,och det stod honom mycket dyrt. Nej, allt var inte bättre förr.
”Kristus är en horunge, jungfru Maria en hora och Josef en horkarl”. I dag skulle väl ingen direkt höja på ögonbrynen åt ett sådant påstående. Men annat var det år 1671. Statskyrkan hade en stark ställning och att påstå något dylikt var en otrolig smädelse mot staten och kyrkan. Att den som yttrat orden gick i gymnasiet – närmare bestämt på Vasaskolan – och bara var 19 år gammal var ingen förmildrande omständighet. Johannes Ram, född i Jämtland, ställdes inför rätta.
Magistraten, pastorn och skolans lektorer samlades för att besluta om Rams öde, och tre jämnåriga kamrater inkallades som vittnen till händelsen. Som förklaring till sitt ytterst ovarsamma yttrande påstod Ram att han fått dessa ord från gudsförnekaren Andreas Kämpes böcker, som han läst i hembygden. Han förnekade inte vad han sagt, men orden var inte hans hjärtas mening, utan det vara bara något han sagt för att driva med de andra ”gossarna”. Johannes Ram överlämnades till borgmästaren och råds dom, vilken föll två dagar senare, den 18 mars 1671.
Han befanns skyldig – efter erkännandet och otvetydiga vittnesmål – för att ha smädat frälsaren och den kristna tron. Enligt gällande lag var straffet för detta fruktansvärda brott döden. Det överlämnades dock åt Kungliga Hovrätten att möjligtvis mildra straffet; Ram var trots allt bara 19 år gammal, hade hämtat orden ur Kämpes olovliga böcker, dessutom ångrade han sig djupt.
Det bet inte på de obevekliga domarna i hovrätten, och domen stod fast. Johannes Ram halshöggs och brändes på bål, och hans tragiska frånfälle är än så länge – förhoppningsvis förblir det så – unikt i Vasaskolan långa historia.
”Kristus är en horunge, jungfru Maria en hora och Josef en horkarl”. I dag skulle väl ingen direkt höja på ögonbrynen åt ett sådant påstående. Men annat var det år 1671. Statskyrkan hade en stark ställning och att påstå något dylikt var en otrolig smädelse mot staten och kyrkan. Att den som yttrat orden gick i gymnasiet – närmare bestämt på Vasaskolan – och bara var 19 år gammal var ingen förmildrande omständighet. Johannes Ram, född i Jämtland, ställdes inför rätta.
Magistraten, pastorn och skolans lektorer samlades för att besluta om Rams öde, och tre jämnåriga kamrater inkallades som vittnen till händelsen. Som förklaring till sitt ytterst ovarsamma yttrande påstod Ram att han fått dessa ord från gudsförnekaren Andreas Kämpes böcker, som han läst i hembygden. Han förnekade inte vad han sagt, men orden var inte hans hjärtas mening, utan det vara bara något han sagt för att driva med de andra ”gossarna”. Johannes Ram överlämnades till borgmästaren och råds dom, vilken föll två dagar senare, den 18 mars 1671.
Han befanns skyldig – efter erkännandet och otvetydiga vittnesmål – för att ha smädat frälsaren och den kristna tron. Enligt gällande lag var straffet för detta fruktansvärda brott döden. Det överlämnades dock åt Kungliga Hovrätten att möjligtvis mildra straffet; Ram var trots allt bara 19 år gammal, hade hämtat orden ur Kämpes olovliga böcker, dessutom ångrade han sig djupt.
Det bet inte på de obevekliga domarna i hovrätten, och domen stod fast. Johannes Ram halshöggs och brändes på bål, och hans tragiska frånfälle är än så länge – förhoppningsvis förblir det så – unikt i Vasaskolan långa historia.