Entre les Murs
En sevärd film om skolan
Innan jag började gymnasiet hade jag tanken att ifall jag skulle bli lärare skulle det vara på högstadiet, absolut inte på gymnasienivå. Såhär i efterhand kan jag konstatera hur fel jag hade. Högskoletiden ter sig som en ganska miserabel tid; utfrysning, likriktning, studieförakt och allmän omogenhet. Onekligen förekommer sådant också på gymnasier, men inte alls i lika stor utsträckning. I dag känns tanken att undervisa på högstadiet mycket främmande.
Förutom det vi läser i tidningarna är det inte ofta skolan av i dag skildras. Visst finns det en hel drös ungdomsfilmer, men de behandlar skolan mest på ett ytligt plan och den är oftast bara en fond för dramer om kärlek, sex och fylla. Visserligen hade vi ju dokumentären om klass 9A, men någon spelfilm kan jag inte komma på.
Från Frankrike kommer räddningen, i form av filmen Entre les Murs (Mellan väggarna), regisserad av Laurent Cantet. Om man har planer på att bli just högstadielärare innan man går in i biosalongen, lämnar man den med två möjliga tankar i huvudet: ”Aldrig i livet!” eller ”Vilken spännande utmaning!”.
Skådeplatsen är en fransk skola i någon av Paris förorter. Vi ser ingenting förutom grå betong och trista klassrum – faktum är att vi aldrig lämnar skolans område. I filmens öppningsscen har alla lärare samlats inför den nya terminen; några är gamla rävar, andra är nyanlända. Stämningen är god inför skolstarten.
I huvudrollen ser vi franskläraren François Marin, spelad av François Bégaudeau, själv lärare och författare till den halvbiografiska bok filmen är baserad på. François är av den gamla skolan, och försöker lära sina elever – varav den absoluta majoriteten har invandrarbakgrund – vikten av en korrekt franska för en lyckad integration i det franska samhället. Självklart möter han motstånd direkt: de förortsungar han undervisar ifrågasätter vikten av att lära sig vad de kallar ”borgarspråk”.
Problemen är uppenbara redan från början; klassen innehåller – precis som i den svenska skolan – en otrolig diversitet av elever. Vi har intelligente Wey, blyga Louise, uppkäftiga Esmeralda och bråkstaken Souleyman. Som brukligt blir lärarens roll lika mycket den som polis som lärare. Det tar fler minuter innan lektion kan starta och de elever som försöker lära sig något hånas och störs. Som igår minns jag vissa av högstadiets lektioner; det var inga roliga upplevelser.
Genom kameran förmedlas den ambivalens François känner i relationen till sina elever. Ska han vara den stränge läraren, den uppmuntrande eller den som försöker skapa en personlig relation till eleverna? I slutändan blir det ett mellanting av alla tre, vilket tycks skapa ännu mer osäkerhet i klassen. Samtidigt som han kämpar med undervisningen i klassrummet blir även lärarrummet arena för något av en maktkamp mellan honom och skolans stränge historielärare.
Filmens klimax nås när Souleyman beter sig på ett oacceptabelt sätt under en lektion och riskerar relegering, samtidigt som François själv hamnar i blåsväder. Jag kan inte undgå att dra en parallell till den svenska skolan – sådant uppförande skulle knappast ge en så allvarlig påföljd här. Även om det finns många likheter mellan det svenska och det franska skolväsendet är det ändå skilda världar. Respekten för lärare är åtminstone på pappret större – inget duande där inte.
Filmen lyckas mycket väl med att fånga den speciella känslan som råder i en skola. Den något skakiga handkameran ger en närvarokänsla som övertygar. Fotot lämnar en svårdefinierbar känsla, som nästan är lite obehaglig. Skådespelarna – alla amatörer – är klockrena i sina roller. Allt känns naturligt på alla sätt; det är som att förflyttas tillbaka i tiden, till då man själv gick i högstadiet, oavsett när det var. Känslan i skolan, alla ingredienser – dess själva essens – tycks aldrig förändras. Realismen är påtaglig, närmast jobbig i sin närgångenhet.
Någon egentlig historia finns inte. Filmen skildrar bara en klass, ett ämne, en lärare, från början av skolåret till dess slut. Det är filmens styrka, men också dess svaghet. Ibland kan den kännas lite väl utdragen. Som en betraktelse av människor är den fantastisk, men Entre les Murs är lite för lång för sitt eget bästa. Om den hade varit kortare att den varit klockren, nu når den bara nästan ända fram. Men sevärd är den, helt klart.
Förutom det vi läser i tidningarna är det inte ofta skolan av i dag skildras. Visst finns det en hel drös ungdomsfilmer, men de behandlar skolan mest på ett ytligt plan och den är oftast bara en fond för dramer om kärlek, sex och fylla. Visserligen hade vi ju dokumentären om klass 9A, men någon spelfilm kan jag inte komma på.
Från Frankrike kommer räddningen, i form av filmen Entre les Murs (Mellan väggarna), regisserad av Laurent Cantet. Om man har planer på att bli just högstadielärare innan man går in i biosalongen, lämnar man den med två möjliga tankar i huvudet: ”Aldrig i livet!” eller ”Vilken spännande utmaning!”.
Skådeplatsen är en fransk skola i någon av Paris förorter. Vi ser ingenting förutom grå betong och trista klassrum – faktum är att vi aldrig lämnar skolans område. I filmens öppningsscen har alla lärare samlats inför den nya terminen; några är gamla rävar, andra är nyanlända. Stämningen är god inför skolstarten.
I huvudrollen ser vi franskläraren François Marin, spelad av François Bégaudeau, själv lärare och författare till den halvbiografiska bok filmen är baserad på. François är av den gamla skolan, och försöker lära sina elever – varav den absoluta majoriteten har invandrarbakgrund – vikten av en korrekt franska för en lyckad integration i det franska samhället. Självklart möter han motstånd direkt: de förortsungar han undervisar ifrågasätter vikten av att lära sig vad de kallar ”borgarspråk”.
Problemen är uppenbara redan från början; klassen innehåller – precis som i den svenska skolan – en otrolig diversitet av elever. Vi har intelligente Wey, blyga Louise, uppkäftiga Esmeralda och bråkstaken Souleyman. Som brukligt blir lärarens roll lika mycket den som polis som lärare. Det tar fler minuter innan lektion kan starta och de elever som försöker lära sig något hånas och störs. Som igår minns jag vissa av högstadiets lektioner; det var inga roliga upplevelser.
Genom kameran förmedlas den ambivalens François känner i relationen till sina elever. Ska han vara den stränge läraren, den uppmuntrande eller den som försöker skapa en personlig relation till eleverna? I slutändan blir det ett mellanting av alla tre, vilket tycks skapa ännu mer osäkerhet i klassen. Samtidigt som han kämpar med undervisningen i klassrummet blir även lärarrummet arena för något av en maktkamp mellan honom och skolans stränge historielärare.
Filmens klimax nås när Souleyman beter sig på ett oacceptabelt sätt under en lektion och riskerar relegering, samtidigt som François själv hamnar i blåsväder. Jag kan inte undgå att dra en parallell till den svenska skolan – sådant uppförande skulle knappast ge en så allvarlig påföljd här. Även om det finns många likheter mellan det svenska och det franska skolväsendet är det ändå skilda världar. Respekten för lärare är åtminstone på pappret större – inget duande där inte.
Filmen lyckas mycket väl med att fånga den speciella känslan som råder i en skola. Den något skakiga handkameran ger en närvarokänsla som övertygar. Fotot lämnar en svårdefinierbar känsla, som nästan är lite obehaglig. Skådespelarna – alla amatörer – är klockrena i sina roller. Allt känns naturligt på alla sätt; det är som att förflyttas tillbaka i tiden, till då man själv gick i högstadiet, oavsett när det var. Känslan i skolan, alla ingredienser – dess själva essens – tycks aldrig förändras. Realismen är påtaglig, närmast jobbig i sin närgångenhet.
Någon egentlig historia finns inte. Filmen skildrar bara en klass, ett ämne, en lärare, från början av skolåret till dess slut. Det är filmens styrka, men också dess svaghet. Ibland kan den kännas lite väl utdragen. Som en betraktelse av människor är den fantastisk, men Entre les Murs är lite för lång för sitt eget bästa. Om den hade varit kortare att den varit klockren, nu når den bara nästan ända fram. Men sevärd är den, helt klart.