Den vita borgen
I en av Orhan Pamuks tidigare böcker tillfångatas en ung italienare av turkar under 1600-talet. Han säljs som slav till en vetenskapsman vid namn Hodja. Redan från början inser han hur lika de är. Under åren i fångnskap kommer de två att bilda ett mycket speciellt förhållande.
För den som likt mig föredrar kort och koncis meningsbyggnad i romaner kan Den vita borgen till en början kännas ganska omständig att läsa. Det dröjer något kapitel innan man vänjer sig vid Orhan Pamuks speciella sätt att skriva. Användningen av kolon och semikolon här tas till en helt ny nivå. Men låt er inte förskräckas av de långa och dubbelbottnade meningarna. När ni väl knäckt koden till den något knepiga texten är det en mycket spännande berättelse som breder ut sig framför er.
De två unga männen som är bokens huvudkaraktärer är lika varandra. De ser identiska ut, är intresserade av samma saker och tycks tänka på samma sätt. Vartefter boken lider blir det allt svårare att skilja dem åt. Det går inte att vara riktigt säker på ur vems perspektiv berättelsen förtäljs, även om vi tror att det är ur den italienske ynglingens. Deras relation skiftar mellan broderskärlek och fiendeskap, och allt däremellan. Deras nominella förhållande, det som slav respektive herre, suddas ut, och efter ett tag börjar man fundera över vem som egentligen styr över den andre. Sanningen är nog att båda två behöver varandra, samtidigt som de inte kan tåla varandra.
Vi får följa deras gemensamma liv i Istanbul, där de försöker hamna på gd fot med sultanen och andra härskare. Hodja brottas med sitt hat gentemot "dumbommarna" världen enligt honom består av, samtidigt som han försöker vinna sultanens gunst med berättelser om fantastiska djur och planer på ett fruktansvärt vapen. Vår berättare är ömsom föraktfull, ömsom beundrande till Hodja och hans planer. Han plågas också av hemlängtan till det land han aldrig fått återse.
Slutet av boken är oväntat och skruvat, nästan irriterande, men det är icke desto mindre väldigt smart skrivet. Boken är inte bara en äventyrsberättelse, utan än mer en utforskning av det mänskliga psyket. Som en studie av två män är den väldigt intressant. Om man som läsare tar sig förbi det något svårgenomträngliga språket är Den vita borgen en mycket belönande historia.
Jakob Nyström
De två unga männen som är bokens huvudkaraktärer är lika varandra. De ser identiska ut, är intresserade av samma saker och tycks tänka på samma sätt. Vartefter boken lider blir det allt svårare att skilja dem åt. Det går inte att vara riktigt säker på ur vems perspektiv berättelsen förtäljs, även om vi tror att det är ur den italienske ynglingens. Deras relation skiftar mellan broderskärlek och fiendeskap, och allt däremellan. Deras nominella förhållande, det som slav respektive herre, suddas ut, och efter ett tag börjar man fundera över vem som egentligen styr över den andre. Sanningen är nog att båda två behöver varandra, samtidigt som de inte kan tåla varandra.
Vi får följa deras gemensamma liv i Istanbul, där de försöker hamna på gd fot med sultanen och andra härskare. Hodja brottas med sitt hat gentemot "dumbommarna" världen enligt honom består av, samtidigt som han försöker vinna sultanens gunst med berättelser om fantastiska djur och planer på ett fruktansvärt vapen. Vår berättare är ömsom föraktfull, ömsom beundrande till Hodja och hans planer. Han plågas också av hemlängtan till det land han aldrig fått återse.
Slutet av boken är oväntat och skruvat, nästan irriterande, men det är icke desto mindre väldigt smart skrivet. Boken är inte bara en äventyrsberättelse, utan än mer en utforskning av det mänskliga psyket. Som en studie av två män är den väldigt intressant. Om man som läsare tar sig förbi det något svårgenomträngliga språket är Den vita borgen en mycket belönande historia.
Jakob Nyström