Tills döden skiljer oss åt...
En man vaknar upp på sjukhuset med minnesförlust efter att ha varit med om en olycka. En kvinna som påstår sig vara hans fru tar med honom hem och förklarar att han ska ha snubblat nerför en trappa. Är detta verkligen hela sanningen? Mannen – som är deckarförfattare – frågar ut sin fru om deras gemensamma liv före olyckshändelsen. Frågan är om han verkligen har minnesförlust? Och berättar frun verkligen allt hon vet, eller försöker hon börja om från början nu när mannens minne är blankt?
Tills döden skiljer oss åt börjar med att skildra en mans sökande efter sin egen identitet – men går snabbt över till att analysera kärlek och relationer. Hur beroende av varandra vi egentligen är, och hur tunn linje det är mellan kärlek och hat.
”Jag får associationer till Hitchcock. Det pågår någonting. Men man vet inte vad det är. Jag vet att det är någonting. Och vill veta vad det är. Men jag vet fan inte vad det är” säger Kajsa Ernst – som spelar frun Lisa – om detta teaterstycke. En beskrivning som passar mycket bra in på mina egna tankar medan jag ser på pjäsen. Jag vet att det är något mystiskt som har hänt, men jag kan aldrig sätta fingret på vad det är. Hela tiden dyker ännu fler gåtor upp och som publik får man ständigt gissa sig till handlingen - vilket är ett stort plus eftersom detta leder till att man hela tiden vill se mer.
De två huvudrollerna – faktiskt de enda rollerna i hela pjäsen – spelas av Göran Stangertz och Kajsa Ernst. Båda två gör ett bra jobb med att förmedla de rätta känslorna för karaktärerna. Jag fattar ett särskilt tycke för Ernst som spelar rollen som alkoholmissbrukande, avundsjuk och deprimerad fru alldeles utomordentligt. Stangertz gör även han en bra insats men känns ibland något forcerad i sitt kroppsspråk.
Pjäsens enda negativa egenskap är att den ibland blir lite seg. De två karaktärerna velar fram och tillbaka mellan att älska varandra och sedan vilja lämna varandra. I slutet vill jag nästan säga åt dem båda att välja ett alternativ och sedan hålla sig till det beslutet. Dock vinner de positiva egenskaperna tydligt över de negativa och därför måste jag ändå påstå att det är en pjäs väl värd att se.
Tills döden skiljer oss åt börjar med att skildra en mans sökande efter sin egen identitet – men går snabbt över till att analysera kärlek och relationer. Hur beroende av varandra vi egentligen är, och hur tunn linje det är mellan kärlek och hat.
”Jag får associationer till Hitchcock. Det pågår någonting. Men man vet inte vad det är. Jag vet att det är någonting. Och vill veta vad det är. Men jag vet fan inte vad det är” säger Kajsa Ernst – som spelar frun Lisa – om detta teaterstycke. En beskrivning som passar mycket bra in på mina egna tankar medan jag ser på pjäsen. Jag vet att det är något mystiskt som har hänt, men jag kan aldrig sätta fingret på vad det är. Hela tiden dyker ännu fler gåtor upp och som publik får man ständigt gissa sig till handlingen - vilket är ett stort plus eftersom detta leder till att man hela tiden vill se mer.
De två huvudrollerna – faktiskt de enda rollerna i hela pjäsen – spelas av Göran Stangertz och Kajsa Ernst. Båda två gör ett bra jobb med att förmedla de rätta känslorna för karaktärerna. Jag fattar ett särskilt tycke för Ernst som spelar rollen som alkoholmissbrukande, avundsjuk och deprimerad fru alldeles utomordentligt. Stangertz gör även han en bra insats men känns ibland något forcerad i sitt kroppsspråk.
Pjäsens enda negativa egenskap är att den ibland blir lite seg. De två karaktärerna velar fram och tillbaka mellan att älska varandra och sedan vilja lämna varandra. I slutet vill jag nästan säga åt dem båda att välja ett alternativ och sedan hålla sig till det beslutet. Dock vinner de positiva egenskaperna tydligt över de negativa och därför måste jag ändå påstå att det är en pjäs väl värd att se.