Biorecension: Gran Torino
Efter 53 år i branschen har det ryktats om att Walt Kowalski - en nyligen bliven änkeman med bistra minnen från Koreakriget och ett horn i sidan till områdets asiater - kommer att vara den sista karaktären Clint Eastwoods gestaltar. Skulle det stämma, är det svårt att tänka sig ett mer lämpligt sätt för honom att avsluta sin karriär. Utöver att sammanfatta den gamla regissörens tillika skådespelarens karriär i strax under två timmars speltid lyckas Gran Torino dessutom vara en riktigt underhållande film.
Detroitbon Walt ("Don't call me Wally!") Kowalski är en sedan länge pensionerad anställd vid Fordfabriken som nyligen har förlorat sin fru. Han spenderar nu dagarna med att sitta på verandan med en kall öl i handen och betrakta de asiatiska invandrarna som det slitna villaområdet i allt större utsträckning har blivit bebott av. Med bilder från Koreakriget alltjämnt fastbrända på näthinnan har Walt inte mycket till övers för kvarterets nya medlemmar - "gulingarna".
Saker och ting förändras när grannpojken Thao som en initiationsrit i ett lokalt gäng försöker stjäla Walts ögonsten, en Ford Gran Torino från 1972 som han själv var med och byggde. Med sitt M1 Garand-gevär i handen avstyr Kowalski försöket, och jagar bort pojken. När gänget sedan återvänder till grannarna för att starta bråk kommer han åter ut med sitt gevär. "Get of my lawn!" morrar Walt, och lyckas driva bort dem. När Thaos mamma ber honom sätta hennes son i arbete för att återfå familjens heder accepterar Walt motvilligt. Det dröjer inte lång tid innan vänskap börjar växa fram mellan den udda duon.
Trots att Walt Kowalski är en ny karaktär för Clint Eastwood är rollen välbekant. När Walt räddar Thaos syster från ett gäng översittare med orden "Ever notice how you come across somebody once in a while you shouldn't have fucked with? That's me." är det svårt att hålla bilden av Dirty Harry borta från näthinnan. Men Walt Kowalski är en djupare karaktär än den klassiska Magnum-beväpnade sheriffen. Trots den gamla mannens hårda, tobakstuggande yttre inser han så småningom att har mer gemensamt med "gulingarna" i grannhuset än med sin egen, bortskämda familj. Kollisionen mellan den ensamme hämnaren och den desillusionerade änkemannen är oundviklig, våldsam - och gör sig med Clint Eastwood vid rodret fantastiskt på vita duken.
I Gran Torino gör Clint Eastwood upp med de fördomar som har präglat hela hans generation, och han gör det med en känslosamhet och humor som vi sällan får nöjet beskåda i en och samma film. Under de två timmar som filmen pågick hann regissören spela på varenda sträng som finns i mitt känslospektrum. Scenen då Walt tar med sig Thao till sin frisör för att lära honom hur man pratar som en riktig karl är ett exempel av många. Biosalongen vibrerade av skratt när Thao stapplande försökte leva upp till de båda karlarnas förväntningar. Den oväntade avslutningen var minst lika omskakande, men spelar på andra strängar. Utan att avslöja allt för mycket garanterar jag att ingen besökare lämnade biosalongen oberörd den kvällen.
För att ge er en kort sammanfattning: Gran Torino är en fantastisk film. Se den, älska den, förundras över en skådespelarkarriär som i och med Gran Torino är avslutad.
Och vilket avslut!