Spelrecension: Alone in the Dark
Det är hett med postapokalyps just nu. Trots milda recensioner blev mastodontprojektet till film I am Legend en enorm succé. Fallout 3 har spelat vidare på den linjen. Bägge dessa utspelar sig dock efter apokalypsen, när världen redan har gått åt helvete och människorna kämpar för att överleva i spillrorna. Det gör inte Alone in the Dark. Där skickas man rätt in i händelseförloppet, när det fortfarande finns något kvar att kämpa för. Men Alone in the Dark är också utgivaren Ataris sista livlina.
Edward Carnby har haft en dålig dag. En ondska av episka proportioner har invaderat det stora äpplet, en ondska som raserar byggnader och sväljer hela stadsblock i ett nafs. Edward vaknar i ett lägenhetshus med amnesi - minnesförlust. Han är tillfångatagen av rock-ekiperade män med planer för världsherravälde. Edwards liv ser ut att sluta med en pistol mot tinningen, när byggnaden plötsligt börjar rasa samman. Genom moment ctrl-v:ade ur Tomb Raider lyckas han fly, och med hjärtat i halsgropen kör han till den enda någorlunda säkra platsen i staden - Central Park. Vem är han? Vad ville männen honom? Och vad i helsefyr är det egentligen som händer? Han har många frågor, och jakten på svar leder ofelbart till konfliktens kärna.
Ja, världens öde vilar på Edward Carnbys axlar. Och ja, storyn är verkligen så ostig som den låter. Det förstärks än mer av den katastrofalt värdelösa dialogen som är uppenbart influerad av halvtaskiga B-serier. Den liknelsen känns än mer passande med tanke på episodsystemet, en av de mer innovativa idéerna i spelet. Om man någon gång fastnar kan man med några knapptryck gå vidare i spelet, utan andra konsekvenser än att du förlorar dina föremål. Flörtandet med Hollywood lyser igenom även i andra aspekter av Alone in the Dark. Varje gång man laddar en episod inleds den med texten "Previously on Alone in the Dark" och en kort sammanfattning av vad som har hänt dittills. Systemet är ett smidigt sätt att ge alla målgrupper ett sätt att nå slutet, utan att tumma på upplevelsen för någon av dem. Vilket inte heller behövs. Upplevelsen är tillräckligt bortfumlad ändå.
Problemen blir uppenbara direkt. Pussel som i vanliga fall skulle kunna vara underhållande förstörs totalt av en bångstyrig kamera och ett bristande kontrollsystem. Att tvinga Edward åt det håll man vill känns som att knuffa på en kakelugn. Att kameran är så pass nära karaktären förhöjer inte heller upplevelsen - speciellt när man bara kan vrida den ett kvarts varv. När spelet dessutom då och då väljer att helt byta kameravinkel duggar svordomarna tätt, och man är plötsligt väldigt tacksam över episodfunktionen.
Bilkörningen i spelet tillhör en helt egen - och än värre - klass. Bilarna hanteras som skolådor, men tvärstannar trots det närhelst man kolliderar med minsta pixel. Det är speciellt ett problem när man i inledningen ska fly från vägen som rasar samman bakom en. Spelets producent sa att man inte ville förstöra den cinematiska känslan genom att lägga in en sparpunkt mitt i momentet. Var den känslan återfinns vid 25:e försöket sa hon inte.
De bästa momenten i Alone in the Dark är istället de rent estetiska. Design, teknik och musik håller jämn nivå genom hela spelet, där musiken står ut som riktigt kvalitativ. De maffiga orkesterstråken håller sådan nivå att man nästan börjar mumla om "bortslängd kompetens". Taskig design till trots lyckas även grafiken imponera, och klassen blir än mer slående då spelet nästan helt saknar laddningstider. Mellansekvenserna ser bra ut, och är imponerande överlag - om man stänger av ljudet, vill säga.
Det mest slående med Eden Games bidrag till survival-horrorgenren är ambitionerna. Inventory-systemet (där Edward öppnar upp jackan för att visa vad han har på sig) är en av ett par innovationer som höjer upplevelsen. Dessa försvinner dock bland alla buggar och oputsade moment. Summan av kardemumman: i sin nuvarande form bör spelet aldrig ha fått lämna fabriken.
Man behöver inte vara synsk för att frammana bilden av en Atari-representant som springer runt på Eden Games kontor och hetsar utvecklarna att bli klara så snabbt som möjligt. Spelutgivaren är ett sjunkande skepp, och Alone in the Dark skulle vara hinken med vilken de öste vatten när hålet reparerades. Med tanke på företagets nuvarande ekonomiska situation är resonemanget förståeligt. Men inte ens Edward Carnby kan stå upprätt med både Ataris och världens öde på sina axlar.
Gamezine.se
Ja, världens öde vilar på Edward Carnbys axlar. Och ja, storyn är verkligen så ostig som den låter. Det förstärks än mer av den katastrofalt värdelösa dialogen som är uppenbart influerad av halvtaskiga B-serier. Den liknelsen känns än mer passande med tanke på episodsystemet, en av de mer innovativa idéerna i spelet. Om man någon gång fastnar kan man med några knapptryck gå vidare i spelet, utan andra konsekvenser än att du förlorar dina föremål. Flörtandet med Hollywood lyser igenom även i andra aspekter av Alone in the Dark. Varje gång man laddar en episod inleds den med texten "Previously on Alone in the Dark" och en kort sammanfattning av vad som har hänt dittills. Systemet är ett smidigt sätt att ge alla målgrupper ett sätt att nå slutet, utan att tumma på upplevelsen för någon av dem. Vilket inte heller behövs. Upplevelsen är tillräckligt bortfumlad ändå.
Problemen blir uppenbara direkt. Pussel som i vanliga fall skulle kunna vara underhållande förstörs totalt av en bångstyrig kamera och ett bristande kontrollsystem. Att tvinga Edward åt det håll man vill känns som att knuffa på en kakelugn. Att kameran är så pass nära karaktären förhöjer inte heller upplevelsen - speciellt när man bara kan vrida den ett kvarts varv. När spelet dessutom då och då väljer att helt byta kameravinkel duggar svordomarna tätt, och man är plötsligt väldigt tacksam över episodfunktionen.
Bilkörningen i spelet tillhör en helt egen - och än värre - klass. Bilarna hanteras som skolådor, men tvärstannar trots det närhelst man kolliderar med minsta pixel. Det är speciellt ett problem när man i inledningen ska fly från vägen som rasar samman bakom en. Spelets producent sa att man inte ville förstöra den cinematiska känslan genom att lägga in en sparpunkt mitt i momentet. Var den känslan återfinns vid 25:e försöket sa hon inte.
De bästa momenten i Alone in the Dark är istället de rent estetiska. Design, teknik och musik håller jämn nivå genom hela spelet, där musiken står ut som riktigt kvalitativ. De maffiga orkesterstråken håller sådan nivå att man nästan börjar mumla om "bortslängd kompetens". Taskig design till trots lyckas även grafiken imponera, och klassen blir än mer slående då spelet nästan helt saknar laddningstider. Mellansekvenserna ser bra ut, och är imponerande överlag - om man stänger av ljudet, vill säga.
Det mest slående med Eden Games bidrag till survival-horrorgenren är ambitionerna. Inventory-systemet (där Edward öppnar upp jackan för att visa vad han har på sig) är en av ett par innovationer som höjer upplevelsen. Dessa försvinner dock bland alla buggar och oputsade moment. Summan av kardemumman: i sin nuvarande form bör spelet aldrig ha fått lämna fabriken.
Man behöver inte vara synsk för att frammana bilden av en Atari-representant som springer runt på Eden Games kontor och hetsar utvecklarna att bli klara så snabbt som möjligt. Spelutgivaren är ett sjunkande skepp, och Alone in the Dark skulle vara hinken med vilken de öste vatten när hålet reparerades. Med tanke på företagets nuvarande ekonomiska situation är resonemanget förståeligt. Men inte ens Edward Carnby kan stå upprätt med både Ataris och världens öde på sina axlar.
Gamezine.se