En sista vers


Johan Lännerström 2009-05-19


Warning: min(): Array must contain at least one element in /shared/www/webnews.textalk.com/20210322115504-832c8ab/www/se/include/print_article_content.php on line 297

Till en storbildsskärm med texten "tre år av glädje, sorg, och ostämda pianon" gick årets Jazztreor ut på konserthusets stora scen och vad som komma skulle bli deras sista framträdande tillsammans.


Gevaliasalen var välfylld av släkt, vänner, vasaelever och andra musikintresserade som hade kommit för att se Vasaskolans jazztreors examenskonsert. En välspelad konsert i två akter där varje person i klassen fått vara med och välja egna personliga favoritlåtar till setlisten.
Publiken bjöds på en resa mellan Paris, San Franscisco och tillbaks, där allt från Becks Gamma Ray och Totos 'Rosanna' fick plats.

Första akten stod i rockens tecken där eleverna luftade sitt kunnande och där den genretypiska Highway to Hell av AC/DC fick stå som ledarhund.
Den andra akten bestod av mestadelen jazz, och där Carl Brickman(piano) och Emil Skogh(kontrabas) tolkade giganten Miles Davis på ett improvisationsrikt och snyggt sätt.

Steget från jazz till rock var ändå inte långt tillbaka och konsertens absoluta höjdpunkt kom när en ensemble valt att spela gävlebandet Baron Banes låt 'Solace'. Som framfördes under teatraliska former med masker för ögonen och svartvita kläder tillsammans med kvällens snyggaste ljusschema.

Kvällen präglades av, som med de flesta konserter, små tekniska avbrott. Men som klassen på gott humör kunde skämta och prata bort, främst av publikdomptören och för kvällen den moderna hippien Ludvig Blix.
Konserten fick ses som ett värdigt avslut på en treårig resa i musikens tecken på Vasaskolan och där vi återigen fick bevis på att skolans musikutbildning är en av de bättre i landet. Stora delar av konserten var nämligen fylld av teknisk briljans från många håll.

Allting avslutades med allsång i familjär anda då klassen, understödd av hela publiken, på ett 'Live Aid'-aktigt sätt framförde John Farnhams åttiotalsklassiker 'You're the voice'. Ett värdigt och vackert avslut för Jazzlinjens första nittiotalister.