Inkludering - till vilket pris?
Frågan om hur man ska arbeta med breddad rekrytering och mångfald i undervisningen är högaktuell. I diskussionen har det framförts krav på att etnisk självklassificering kan vara ett verktyg för att identifiera vilka grupper som behöver riktade åtgärder. Men är det en framkomlig väg?
För några veckor sedan anordnade nätverket Include http://www.include.nu en tvådagarskonferens på temat "breddad rekrytering" med rubriken "Vem är högskolan till för?" Frågan är rak och härligt provocerande! Vilka svar är vi beredda att ge? Är den till för de smartaste? För de begåvade? För de välbärgade? Eller kanske för de underprivilegierade? För svenskar? För alla - oavsett social tillhörighet och etnicitet? Det sistnämnda är kanske ett ryggmärgssvar, men mycken forskning har visat att detta må vara ett ideal, men knappast verklighet (se exempelvis Lidegran 2009 och Hartman 2009).
Konferensen ägde rum vid Linköpings universitet, Campus Norrköping, och deltagarna kom från Sveriges alla lärosäten. Här fanns utbildningsadministratörer, högskoleverksfolk, studievägledare och pedagogiska utvecklare för att få nya perspektiv på hur högskolevärlden kan arbeta med att bredda rekryteringen till högre utbildning så att fler studenter med sk. studieovana bakgrunder får del av högskolans utbud. Nätverket Includes syfte är officiellt att:
Konferensen ägde rum vid Linköpings universitet, Campus Norrköping, och deltagarna kom från Sveriges alla lärosäten. Här fanns utbildningsadministratörer, högskoleverksfolk, studievägledare och pedagogiska utvecklare för att få nya perspektiv på hur högskolevärlden kan arbeta med att bredda rekryteringen till högre utbildning så att fler studenter med sk. studieovana bakgrunder får del av högskolans utbud. Nätverket Includes syfte är officiellt att:
"stärka kunskapen om breddad rekrytering, genomströmning, mångfald och likabehandling från genomförande till utvärdering. Att ge exempel på evidensbaserade metoder och bra modeller för utvärdering samt att vara en samlande kraft för dem som arbetar med frågor kring breddad rekrytering inom högre utbildning i Sverige."
Det är ett gott och angeläget syfte. Nätverket och den första konferensen på temat fyller en viktig funktion. Det fanns flera intressanta inlägg och presentationer. Ojämförligt intressantast ur ett mångfaldsperspektiv var dock en avslutande föreläsning om USA:s modeller för "affirmitive action", dvs vad som brukar översättas till 'positiv särbehandling'. Den amerikanska modellen (som jag inte närmare tänker diskutera här) bygger på grundsatsen att medborgarna etniskt klassificerar sig själva (termen är eg. "race") utifrån ett antal givna alternativ. På så sätt kan man rita en karta över vilka etniska grupper som finns i landet, och hur stora de är, och hur deras tillgång och deltagande i högre studier de facto är. Förslaget skulle med andra ord kunna bli ett gott exempel på vad Include-nätverket härovan kallar "evidensbaserade metoder" för att mäta faktiskt mångfald och det staliga behovet av åtgärder. Föredragshållaren hävdade att detta var en framkomlig (och önskvärd?) strategi även i Sverige för att kunna identifiera vilka grupper som behöver riktade åtgärder. Dagens luddiga och grova klassificeringar av människor i svensk offentlighet menade han motverkade sina syften - och försvårade arbetet med mångfaldsfrågor eftersom det inte gick att identifiera var riktade insatser behöver sättas in. Och visst är etiketter från det "etniska området" som "invandrare", "invandrarbakgrund", "icke-svensk bakgrund" otillfredsställande vaga. Jämförelser kan naturligtvis göras med fältet "social bakgrund". Vad menas egentligen med "social bakgrund" och "social tillhörighet" osv.?
I mitt eget arbete med mångfaldsperspektiv på pedagogiska frågor har jag attraherats av strategier som frångår klassificering av människor i olika kategorier (etnisk bakgrund, social bakgrund, religion osv.) och i stället talar i termer av studiekulturer och diskuterar vad mötet mellan studenternas och akademins studiekulturer innebär för undervisning och forskning. På så sätt kan man enligt min mening undvika att fastna i belastande etiketter som etnicitet, social tillhörighet, osv. Dessutom får man ett redskap för att även problematisera akademins egna kulturer och djupt rotade självuppfattningar.
Samtidigt mister man naturligtvis detaljskärpa om man istället för frågor om etnicitet och social bakgrund, religion osv. insisterar på att diskutera studiesammanhanget, mötet mellan studenten och den akademiska världen. För den insatte kan man se att jag är tydligt inspirerad av idéhistorikern Mohammad Fazlhashemis begrepp "studiekultur". Min utgångspunkt innebär att jag ser den strategi som framlades på Includekonferensen som problematiskt. Det är lovvärt att söka nya vägar för att angripa svåra frågor om strukturell diskriminering i relation till frågor om rekrytering till högre studier. Men den kritiska frågan som rungar i mitt huvud är dock om förslagen om etnisk självidentifikation på statens initiativ inte ska förstås som att man försöker bemöta och hantera strukturell rasism med just - institutionaliserad "rasism" - i betydelsen av officiellt statlig sanktionerad sortering av människor efter "etniska" eller "nationella" principer och härav följande principer av statligt sanktionerad olikabehandling av människor. För att tala i teologiska termer: Som att bekämpa det onda med onda medel. Det är kanske en framkomlig väg, men frågan är: Är priset värt att betala och vilka blir de långsiktiga konsekvenserna?
Samtidigt mister man naturligtvis detaljskärpa om man istället för frågor om etnicitet och social bakgrund, religion osv. insisterar på att diskutera studiesammanhanget, mötet mellan studenten och den akademiska världen. För den insatte kan man se att jag är tydligt inspirerad av idéhistorikern Mohammad Fazlhashemis begrepp "studiekultur". Min utgångspunkt innebär att jag ser den strategi som framlades på Includekonferensen som problematiskt. Det är lovvärt att söka nya vägar för att angripa svåra frågor om strukturell diskriminering i relation till frågor om rekrytering till högre studier. Men den kritiska frågan som rungar i mitt huvud är dock om förslagen om etnisk självidentifikation på statens initiativ inte ska förstås som att man försöker bemöta och hantera strukturell rasism med just - institutionaliserad "rasism" - i betydelsen av officiellt statlig sanktionerad sortering av människor efter "etniska" eller "nationella" principer och härav följande principer av statligt sanktionerad olikabehandling av människor. För att tala i teologiska termer: Som att bekämpa det onda med onda medel. Det är kanske en framkomlig väg, men frågan är: Är priset värt att betala och vilka blir de långsiktiga konsekvenserna?