Drakar och påskägg (Novell 10)
Tumult och slagsmål utbröt då de flesta la benen på ryggen. Småkriminella är mot förmodan inte speciellt modiga. Bara dumdristiga och fega. Men det är fegisar som är de bästa strategerna, och därför valde de flesta att fly fältet.
Alla utom de få som blivit nerslagna kom undan. Polisen jagade dem, men förgäves, eftersom Ipswich gatuplanering såg ut som den var ritad av M.Escher på fyllan. Solin och Elodie stod i en mörk gränd 200 meter från Enhörningen och försökte hämta andan. Elodie bröt tystnaden först.
''Så vad hade du gjort honom?''
''Vem?''
''Snubben som försökte strypa dig.''
''Åh, jag är skyldig honom pengar.''
''Så ville han ha sina pengar tillbaka eller bara skada dig så mycket som möjligt?''
''Han ska ha tillbaka pengarna. I natt.''
''Verkligen? Lycka till.''
''Det ligger i ditt intresse att hjälpa mig. Han vet tydligen var du bor.''
''Verkligen?''
''Japp.''
''Jäklar, så vad ska vi göra?''
''Råna någon, bryta oss in i något hus, lämna stan?''
''Riggins! Han är kommer inte vara hemma de närmsta timmarna, och han har ju inte dåligt med pengar precis.''
''Bryta oss in hos en polis? Okej, det låter rimligt.''
''Vi kanske ska ringa Tristan. Vi kan behöva lite muskler.''
''Jo, men vi måste nog ge honom en tredjedel av pengarna den här gången.''
''Varför då? Vi är ju kompisar, han kan väl göra dig en tjänst.''
''Han är nog lite bitter över förra gången han gjorde mig en tjänst.''
Elodie höjde på ögonbrynen.
''Låt mig gissa - Du dumpade honom så fort du såg blåljus.''
''Bara ring honom.''
Polismästare Riggins var ungefär lika kallblodig som en död pingvin. De flesta han träffade fick en krypande känsla av att Riggins borde ha en fluffig, vit katt i knät, medans han berättade om sin plan för att ta över världen. Även om han på grund av detta hade gjort sig perfekt som galen vetenskapsman så hade Riggins valt att försöka döda folk på rätt sida av lagen. Han var nu på väg till polisstationen för att skriva en del rapporter och trakassera personerna de gripit på Enhörningen. När han kom fram hade regnet börja falla från himlen och porla nerför hustaken. En fet, medelålders man stod uppflugen en lång stege och skruvade på neonskylten som proklamerade att detta var en polisstation.
''Det är på tiden att någon lagar den. T:et har varit trasigt i månader!'' ropade Riggins till mannen på stegen.
Den fete mannen ramlade nästan av stegen av förskräckelse.
''Vad sa du?!'' ropade han tillbaka.
''Jag sa att det är på tiden att någon lagar skylten!!''
''Åh, just det. Det är precis vad jag gör! Lagar den!''
Solin, Elodie och Tristan stod utanför Riggins hus och kände hur de sakta men säkert blev genomblöta. Tristan var 23 år gammal, blond, nästan två meter lång och lika bred över axlarna. Han hade flyttat till Ipswich för bara fyra år sedan. Konstigt nog hade han inte blivit rånad än, men folk hade en irriterande ovana att hoppa ut från mörka portar och sedan säga saker som ''Oj, förlåt. Jag trodde du var nångon annan.''
Riggins hus låg i de finare delen av stan. Det var vitt, med pelare, tinnar,torn, marmor och saknade all form av självdistans. Eftersom Riggins hade tillräckligt med förstånd att låsa sin dörr, men hade också tillräckligt med storhetsvansinne för att inte ha några andra larm eller lås överhuvudtaget. Att klättra över muren och sedan dyrka upp verandadörren gick på fem minuter, och sedan stod de i köket. Inget larm, ingen hund, ingen vakt. Allvarligt talat. De släntrade genom en korridor mot det de trodde var Riggins arbetsrum.
''Det är bäst för er två att det här går vägen. Om vi åker fast så var allt din ide,Solin.''Muttrade Tristan surt.
''Jag har redan sagt förlåt. Kom igen, det var länge sen. Jag var en annan person då!''
''Det var fyra veckor sen, Solin.''
Solin blev plötsligt väldigt intresserad av tavlorna på väggen. De kom in i ett stort, ovalt rum, med väggar fyllda av bokhyllor och böcker Riggins med största säkerhet aldrig hade läst. Kassaskåpet låg på det klassiska stället bakom en tavla. Det var ett gammalt kassaskåp. Så gammalt att Elodie undrade om inte de hade varit där först. Det var också löjlig enkelt att öppna. Gamla kassaskåp är tunga, fina och aningen rostiga, men de har också ovanan att öppnas när en spindel stöter till dem. Inuti låg buntar av sedlar, nogrannt travade på varandra. De tog alla som de kunde få plats med i sina fickor. Precis när de ansåg att deras avsikter med detta inbrott var utförda så hörde de en nyckel i låset. I Ipswich fick man sedan barnsben lära sig att vara lojal mot sina vänner, men som i alla stunder av kaos och panik hade denna lojalitet en tendens att gå upp i rök. Elodie försvann snabbt som en dopad iller ut genom fönstret. De var på andra våningen, men du kan göra det mesta, till och med klättra på väggar, när du måste. Solin och Tristan sprintade nerför trapporna för att sedan sladda in i vardagsrummet och sedan ut genom närmaste fönster. De hörde Riggins ilskna röst och något som lät misstänkt likt pistolskott bakom sig. Det enda som låg mellan dem och muren var en enorm pool. ''Varför jag?'' tänkte Solin när han dök ner i det septemberkalla vattnet. Han kom upp på andra sidan och svingade sig över muren utan en tanke på vart Tristan hade tagit vägen. Han svängde sedan in i en gränd, över ännu ett staket och ut på en stor kullerstensgata. Där stannade han för att flämtande hämta andan och försöka lista ut var han befann sig. Det är svårt att navigera när man flyr i panik. Han fick nästan en hjärtattack när han såg en väldig, blond person i ögonvrån, men insåg sedan att det var Tristan. Han var inte fullt lika blöt som Solin, men såg lika sjaskig ut. De hörde sirener i närheten, och gav varandra panikslagna blickar, om poliserna fann dem här skulle de inte klara av att fly. Men i samma stund som Solin öppnade munnen för att konstatera detta så hördes ett femtiotal billarm som aktiverades i bakgrunden. Flera polisbilar passerade dem på väg mot oljudet. De passerade också en spenslig flicka som kom släntrande emot dem. Hennes hår hade blivit mörkare av regnet, men lyste ändå i mörkret. Solin och Tristan utbytte imponerade blickar.
''Gulligt av dig att distrahera dem, Elodie. Vi började tro att du hade övergivit oss.'' Flinade Solin.
''Vandalism är alltid lika kul.'' svarade Elodie med leende.
De började långsamt traska genom staden, hela vägen hem. Solen började gå upp över hustaken och de var våta, smutsiga och fortfarande en anning berusade, men för en gångs skull så hade de pengar och Solin skulle överleva ännu en dag. Det kommer en morgondag. Det gör det ju alltid.
Alla utom de få som blivit nerslagna kom undan. Polisen jagade dem, men förgäves, eftersom Ipswich gatuplanering såg ut som den var ritad av M.Escher på fyllan. Solin och Elodie stod i en mörk gränd 200 meter från Enhörningen och försökte hämta andan. Elodie bröt tystnaden först.
''Så vad hade du gjort honom?''
''Vem?''
''Snubben som försökte strypa dig.''
''Åh, jag är skyldig honom pengar.''
''Så ville han ha sina pengar tillbaka eller bara skada dig så mycket som möjligt?''
''Han ska ha tillbaka pengarna. I natt.''
''Verkligen? Lycka till.''
''Det ligger i ditt intresse att hjälpa mig. Han vet tydligen var du bor.''
''Verkligen?''
''Japp.''
''Jäklar, så vad ska vi göra?''
''Råna någon, bryta oss in i något hus, lämna stan?''
''Riggins! Han är kommer inte vara hemma de närmsta timmarna, och han har ju inte dåligt med pengar precis.''
''Bryta oss in hos en polis? Okej, det låter rimligt.''
''Vi kanske ska ringa Tristan. Vi kan behöva lite muskler.''
''Jo, men vi måste nog ge honom en tredjedel av pengarna den här gången.''
''Varför då? Vi är ju kompisar, han kan väl göra dig en tjänst.''
''Han är nog lite bitter över förra gången han gjorde mig en tjänst.''
Elodie höjde på ögonbrynen.
''Låt mig gissa - Du dumpade honom så fort du såg blåljus.''
''Bara ring honom.''
Polismästare Riggins var ungefär lika kallblodig som en död pingvin. De flesta han träffade fick en krypande känsla av att Riggins borde ha en fluffig, vit katt i knät, medans han berättade om sin plan för att ta över världen. Även om han på grund av detta hade gjort sig perfekt som galen vetenskapsman så hade Riggins valt att försöka döda folk på rätt sida av lagen. Han var nu på väg till polisstationen för att skriva en del rapporter och trakassera personerna de gripit på Enhörningen. När han kom fram hade regnet börja falla från himlen och porla nerför hustaken. En fet, medelålders man stod uppflugen en lång stege och skruvade på neonskylten som proklamerade att detta var en polisstation.
''Det är på tiden att någon lagar den. T:et har varit trasigt i månader!'' ropade Riggins till mannen på stegen.
Den fete mannen ramlade nästan av stegen av förskräckelse.
''Vad sa du?!'' ropade han tillbaka.
''Jag sa att det är på tiden att någon lagar skylten!!''
''Åh, just det. Det är precis vad jag gör! Lagar den!''
Solin, Elodie och Tristan stod utanför Riggins hus och kände hur de sakta men säkert blev genomblöta. Tristan var 23 år gammal, blond, nästan två meter lång och lika bred över axlarna. Han hade flyttat till Ipswich för bara fyra år sedan. Konstigt nog hade han inte blivit rånad än, men folk hade en irriterande ovana att hoppa ut från mörka portar och sedan säga saker som ''Oj, förlåt. Jag trodde du var nångon annan.''
Riggins hus låg i de finare delen av stan. Det var vitt, med pelare, tinnar,torn, marmor och saknade all form av självdistans. Eftersom Riggins hade tillräckligt med förstånd att låsa sin dörr, men hade också tillräckligt med storhetsvansinne för att inte ha några andra larm eller lås överhuvudtaget. Att klättra över muren och sedan dyrka upp verandadörren gick på fem minuter, och sedan stod de i köket. Inget larm, ingen hund, ingen vakt. Allvarligt talat. De släntrade genom en korridor mot det de trodde var Riggins arbetsrum.
''Det är bäst för er två att det här går vägen. Om vi åker fast så var allt din ide,Solin.''Muttrade Tristan surt.
''Jag har redan sagt förlåt. Kom igen, det var länge sen. Jag var en annan person då!''
''Det var fyra veckor sen, Solin.''
Solin blev plötsligt väldigt intresserad av tavlorna på väggen. De kom in i ett stort, ovalt rum, med väggar fyllda av bokhyllor och böcker Riggins med största säkerhet aldrig hade läst. Kassaskåpet låg på det klassiska stället bakom en tavla. Det var ett gammalt kassaskåp. Så gammalt att Elodie undrade om inte de hade varit där först. Det var också löjlig enkelt att öppna. Gamla kassaskåp är tunga, fina och aningen rostiga, men de har också ovanan att öppnas när en spindel stöter till dem. Inuti låg buntar av sedlar, nogrannt travade på varandra. De tog alla som de kunde få plats med i sina fickor. Precis när de ansåg att deras avsikter med detta inbrott var utförda så hörde de en nyckel i låset. I Ipswich fick man sedan barnsben lära sig att vara lojal mot sina vänner, men som i alla stunder av kaos och panik hade denna lojalitet en tendens att gå upp i rök. Elodie försvann snabbt som en dopad iller ut genom fönstret. De var på andra våningen, men du kan göra det mesta, till och med klättra på väggar, när du måste. Solin och Tristan sprintade nerför trapporna för att sedan sladda in i vardagsrummet och sedan ut genom närmaste fönster. De hörde Riggins ilskna röst och något som lät misstänkt likt pistolskott bakom sig. Det enda som låg mellan dem och muren var en enorm pool. ''Varför jag?'' tänkte Solin när han dök ner i det septemberkalla vattnet. Han kom upp på andra sidan och svingade sig över muren utan en tanke på vart Tristan hade tagit vägen. Han svängde sedan in i en gränd, över ännu ett staket och ut på en stor kullerstensgata. Där stannade han för att flämtande hämta andan och försöka lista ut var han befann sig. Det är svårt att navigera när man flyr i panik. Han fick nästan en hjärtattack när han såg en väldig, blond person i ögonvrån, men insåg sedan att det var Tristan. Han var inte fullt lika blöt som Solin, men såg lika sjaskig ut. De hörde sirener i närheten, och gav varandra panikslagna blickar, om poliserna fann dem här skulle de inte klara av att fly. Men i samma stund som Solin öppnade munnen för att konstatera detta så hördes ett femtiotal billarm som aktiverades i bakgrunden. Flera polisbilar passerade dem på väg mot oljudet. De passerade också en spenslig flicka som kom släntrande emot dem. Hennes hår hade blivit mörkare av regnet, men lyste ändå i mörkret. Solin och Tristan utbytte imponerade blickar.
''Gulligt av dig att distrahera dem, Elodie. Vi började tro att du hade övergivit oss.'' Flinade Solin.
''Vandalism är alltid lika kul.'' svarade Elodie med leende.
De började långsamt traska genom staden, hela vägen hem. Solen började gå upp över hustaken och de var våta, smutsiga och fortfarande en anning berusade, men för en gångs skull så hade de pengar och Solin skulle överleva ännu en dag. Det kommer en morgondag. Det gör det ju alltid.