Hälsa inte, jag går förbi.

50 meter fram går hon som vänförfrågade mig på Facebook förra veckan. Vi har setts på några fester men aldrig fört någon riktig konversation.

Vi går i motsatt riktning och 50 outhärdligt långa meter skiljer oss åt. Jag vet att hon har sett mig. Hon vet att jag har sett henne. Handen åker långsamt upp… ska jag vinka? Ska jag ignorera att våra blickar för någon hundradels sekund möttes och låsa in ett leende?

Hon verkar inte le utan tycks istället leta efter undanflykter i axelväskan.

Vad skulle vi gjort de kommande 50 metrarna om vi gett varandra ett leende? Om vi kanske till och med vinkat? Skulle vi då tvingas behålla ögonkontakten och klistra på ett nervöst smil? Finns det till och med en risk att vi hade varit tvungna att inleda en första dialog när vi tillslut mötts halvvägs? Skrämmande kallprat.

Alternativ nummer två är att låtsas som att jag är omedveten om hennes närvaro och i sista sekund titta upp för att överraskat hälsa. ”Åh jag såg inte dig” kommer hon svara. Lögner.

Sist men inte minst kommer min favorit - total ignorans. Asfalten är så där oförklarligt intressant och jag måste verkligen begrundade den minutiöst den kommande minuten för att slippa eventuell konfrontation. Hon går förbi, jag likaså. Inte en blick utväxlas.
Betryggande. Enklast.