Stundtals bättre än originalet

’’Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik’’. Musik är inte ljud. Musik är känslor. Spelas musik utan inlevelse och engagemang spelar det ingen roll hur bra det är, det når inte fram. Konserten, som uppfördes av de elever som haft musik B som individuellt val, var spretig, kvalitén den samma.

Det är nervösa och förväntansfulla elever som väntar på att få börja spela. Norrtulls teaterläktare fylls sakta men säkert av vänner och bekanta. Konserten drar igång med en rocklåt. Musikerna verkar osäkra och musiken blir därav återhållsam. Det blir bättre efter ett tag, när den värsta nervositeten tycks ha lagt sig. Konserten fortsätter på samma vis, det andas ’’nu får vi det här överstökat’’.  En blandning av allt från jazz till rock spelades.  Två tjejer spelade keyboard och sjöng, de bjöd även på ett litet dansnummer till tonerna av Anna Ternheims version av ’’Shoreline’’. Fyra tjejer och en kille spelar jazz och sångerskan sjunger med en vacker och spröd röst. Några andra låtar som spelades var Thin Lizzys ’’Dancin’ in the moonlight’’ och Red hot chili peppers ’’Under the bridge’’

Programmet känns inte tillräckligt repeterat, det kändes som ett rep och mycket blev fel, både i uppläggningen och spelmässigt. Vissa fel var dock riktigt lyckade misslyckanden. Dungens, ’’Du är för fin för mig’’ fick ett nytt och bättre avslut genom några missar. Trots felen lyckades ingen skämma ut sig, kontrollen återficks snart och de fortsatte som om inget hänt.

Ljudet var inte heller det bästa, ibland hörs knappt sången då den överröstas av instrumenten. Jag tycker också att de kunnat tänka över sina kläder och sina utföranden. De hade mycket väl kunnat släppa loss, stela pinnar är aldrig roligt.

Konserten fick dock ett fantastiskt avslut. Den sista låten som spelades, ’’People are strange’’ (The Doors) uppskattades så pass mycket att hela publiken skrek ’’en gång till’’. När åskådarna väl fick som de ville krånglade gitarren och det fick bli ett trum- och bassolo istället. Vilket blev precis lika bra det, om inte bättre. Det var aggressivt, älskande och äkta. Publiken följde med, med text och det blev någon sorts allsång.

Eleverna, som kom från Vasa och Polhem är kanske inte redo för stora scener än, men en bit på väg har de kommit. Överlag lät det bra, men passionen uteblev.