Folk ser ingen skillnad!

-Vincent nu får du sluta upp med att prata!

-Men jag är ju Antonio!?

-Oj då förlåt mig Antonio... Jag ser ju knappt någon skillnad på dig och din bror!

Dessa konversationer har jag nästan varje dag och NEJ det är inte jobbigt att folk säger fel. Men det är jobbigt om folk frågar om det är jobbigt. Ibland blir det som att svara på ytterligare en fråga varje dag. Först: Är ni tvillingar!? Sedan: Är det inte jobbigt att folk säger fel hela tiden?

Det är dock bara en liten del av allt som folk frågar. För när man börjar prata lite mer med en person man träffat så börjar dom fantisera om hur det skulle vara för dom att ha ”en likadan”. Och frågorna börjar rabblas upp. Samma frågor som killen jag snackade med igår ställde. Alltid samma frågor. Men folk skall inte känna någon press på sig. Det är ju trots allt lite cool att ha ”en likadan” just för att icke-tvillingar inte vet hur det är. Det är nästan som om alla vet om dom där tvillingarna som bor i Masthugget. Det blir nästan som en superkraft man har. Ibland kan jag höra folk som går förbi mig säga: Där är en utav dom där tvillingarna du vet! Då ler jag inombords för jag vet att dom inte vet om jag är den ene eller den andre. En annan fråga som kan komma upp om man snackar men en person om tvillingars liv är: Kan ni lura folk då eller? De flesta tror att vi gör det hela tiden. Att tvillingar i allmänhet gör det hela tiden. Men så är det inte riktigt.

Jag brukar förklara det så här: Han är en helt annan person, en egen individ. Han känns precis som att ha en vanlig storebror, inget annat. Detta är naturligtvis inte sant. Det är bara så svårt att förklara hur det är. Och oftast brukar folk flamsa bort det hela. Därför är det ingen idé att börja prata serious talk om hur det känns att vara tvilling. Men eftersom jag nu fått två brev hem som bara tvillingar över hela Sverige har fått och där jag måste fylla i massa utav dessa underliga frågorna så tycker jag det är bättre om jag försöker skriva ner det på papper. Man kan säga att jag och min bror är som Piff och Puff.. Lika på utsidan, men inte alltför lika tycker jag, och olika på insidan. Inte som att min bror är dum i huvudet som Puff är men han beter sig på ett annorlunda sätt, han kör sitt race och jag kör mitt. Men ändå så vet vi allt om varann och alla våra slags beteenden. Vi vet exakt hur den andra känner sig.. Vi kan känna av allt från varann. Jag vet när min bror är ledsen, när han är arg, när han är glad och rädd. Precis som han vet det om mig. Frågan om vi kan läsa varandras tankar har också kommit upp och på sätt och vis skulle jag säga att vi faktiskt kunde det. Vi behöver till exempel bara skriva ett ord i ett sms för att den andre ska veta exakt vad som händer eller vad han vill. Det blir ju ungefär som en tankeläsning.

Frågor som inte kommer upp lika ofta är sådana som: Är ni lika andra tvillingar i sätten att vara? Och svaret på den frågan är ja. Tro det eller ej men vi är, skulle jag säga, nästan identiska i sätten. Fast då menar jag att en utav dom andra tvillingarna och ja är nästan exakta och den andre tvillingen och min bror är nästan exakta i sätten att vara.

Det är nog det bästa nu för tiden. Att träffa andra tvillingar. Vi förstår varann så bra. Det blir en liten lättnad att få prata med personer som förstår en så väl. Men förr var det tvärtom. Jag kände av någon anledning att jag ville utrotat alla andra tvillingar som fanns. Döda dom alla. Fråga mig inte varför. Dom var bara töntiga och inte alls som mig och Vincent och så sa jag även om jag inte talat med dom ens en sekund.