Serier och mord, en bra kombination?


Alice Bontes Gaisek 2012-05-21


Som inbiten polisserie-nörd och mordisk fanatiker ställer jag mig ganska ofta frågan: ”Påverkas jag av det här?” En fråga som direkt följs åt av svaret: ”Ja, självklart!”

Det är något som jag, efter många månader av serier och flera hundra TV-mord, har märkt hos mig själv. Från att förvänta mig att säpo-agenter ska komma störtande ur närmaste skåpbil till att aktivt försöka använda avancerade förhörsmetoder på mina närmaste vänner, jag förvånas ständigt över att det har satt sig så i hjärnan.

Bara förra veckan hände något som både chockade samt gjorde mig alldeles full i skratt. Det var på vägen till ett bibliotek där jag och min vän skulle låna böcker till en skoluppgift som vi såg den. Lite längre bort på gatan från bokparadiset står en mörk, blankpolerad 50-talsbil av det finare slaget. En sådan som man kan se i någon gammal maffiarulle där bossen sitter i förarsätet med solglasögon och en cigarr i mungipan. En bil med stil helt enkelt.

Vi gör stora ögon båda två när vi passerar och jag lägger märke till den, i förhållande till dagens bilar, enorma bakluckan. Innan jag hinner tänka mig för har ett ”Däri får det plats många döingar”, sluppit ur mig och vi börjar båda skratta åt det absurda i att två tonårstjejer går runt och pekar ut vilka fordon som har bäst möjligheter när det gäller att förvara och transportera lik.

Men återigen, är det bra eller dåligt att påverkas av vad man ser på TV? Som alltid beror det på vad man tittar på och hur mycket man låter sig påverkas. Det är stor skillnad på att springa runt på en gräsmatta med ett trollspö och att rikta vapen mot var och varannan människa på stan.

Om någon skulle fråga mig om huruvida jag påverkats av det jag ser skulle jag svara någonting i stil med ”Ja! Och det är jag stolt över!”, och vara helt nöjd med det. För vem kan inte tycka om att jaga efter bilar av ett speciellt märke eller stirra surt på folk när hungern efter kakor gör sig påmind?