När kroppshetsen spelar över

För några månader sedan spenderade jag en kväll framför tv:n. Lite halvt slött ouppmärksamt, men reklamen med Sibas skrikande göteborgare fick mig dock att återigen vända blicken mot tv-skärmen. Efteråt kom en reklam jag inte kände igen från och Ginatricot där tjejer med girafflånga ben skakade sina små rumpor i pastellfärgade jeans. Låter kanske inte speciellt ovanligt? Tja, jag har aldrig riktigt varit ett vidare fan av pastellfärger, men det hör inte hit. Tjejernas kroppar såg ännu smalare och utdragna ut en vad de brukar göra, som om det ens var möjligt. Det är naivt att bli förvånad tycker jag, men ska jag vara ärlig höjde jag faktiskt på ögonbrynen. Känslan av avundsjuka bryts av en annan naiv tanke: Är kropparna verkligen riktiga?

Som klädintresserad har jag passerat, sett och känt på en hel del olika kläder och ännu mera krimskrams. Dyrt som billigt, snyggt som vidrigt pryder dagens mode människor, skyltdockor, galgar och internetsidor. Kläder som ofta syns på skyltdockor och i reklam gör det näst intill omöjligt att inte lägga märke till vad som är på kartan även om man inte är speciellt intresserad av kläder. Med kläder kommer inte bara mode utan kroppsideal, eftersom att någon måste ju också visa upp kläderna.

Skyltdockor och reklammodeller kommer i alla hår, hud och ögonfärger. Kroppsformerna ska se i princip likadana ut, kvinnorna är smala och slanka. Männen är väldigt muskulösa. Men egentligen är det inte viktigt hur de beskrivs, det finns massor av smala, slanka och vältränade människor, det är det faktum att de ser likadana ut överallt i varje affär och reklam. Man ser sällan kurviga skyltdockor eller reklammodeller om inte affären eller företaget riktar sig in på lite större storlekar.

Jag har även skymtat reklamer för plussize kvinnor i rutan, de var lite mer diskreta och sänds inte speciellt ofta. Som om det var skämmigt och påtvingat. Ser man lite kurvigare varianter så är oftast hela affären inriktad på just det. Det blir så tvingat liksom! Jag har svårt att förstå varför man bara inte kan blanda.

Efter att ha diskuterat filmen med ett antal personer och fått ganska vag respons frågade jag mig själv om jag inte överreagerade. Jag pratade om det här med skyldockor med dem också, men samma sak där. Jag och en vän hade dock vägarna förbi en stor reklampelare med just Ginatricots reklam på, samma jeans och samma tjejer. Och precis som i tv-rutan var de konstigt smala, just det, det var ordet, konstigt smala. När jag för andra gången hävde ur mig lite åsikter om reklamen fast i en mindre aggressiv form, skymtade jag ett par ord i svart bläck skrivna på reklamaffischen. ”Jag tycker inte du är smal” skrivna med en typisk barnslig stil. Det fick mig att dra på smilbanden.

Kroppshetsen är knappast ett nytt faktum, inte heller GinaTricots reklamer, och inte minst alla negativa reaktioner. Motståndet är kraftigt, åsikterna starka. ”Alla tjejer är inte pinnsmala.” ”Män föredrar kött på benen.” Till och med jag börjar bli trött på orden, motståndet börjar gå över styr. Men ibland skräms jag av hur dåliga människor är på att hantera det här med kroppar. Det handlar inte om vad män eller kvinnor föredrar, det handlar om något så enkelt som kroppar! Vi har alla hört att i en normal, frisk kropp fungerar allting utmärkt bara man sköter om den. Med alla vitaminer och mineraler, rätt mängd kött, fett och muskler och med en aktiv livsstil är kroppen antagligen som den ska. Även fast det låter som en fras sagt av Anna Skipper stämmer det faktiskt, om man bortser från det psykiska måendet alltså.

Sanningen om kroppar är att alla ser olika ut, och att samhället har satt allt för stor press på oss när det gäller hur vi betraktar oss själva. Vi klagar över extrakilon och för mycket fett, dallriga lår och för små bröst. Det är bara det att många gånger har det slagit över totalt, istället för att sudda ut linjerna och göra det jämställt har man istället hyllat den motsatta kroppen, den som är märkbart kurvig och mullig. ”Såhär ser en riktig kvinna ut.” Vilket logiskt sett är en lika idiotisk och kass idé som det andra. Varför detta eviga onödiga letande efter den perfekta och enda kroppen när det enda hälsosamma är att inse att alla ser olika ut? Vissa är väldigt smala, andra är kurvigare. Men det finns två saker som heter undervikt och övervikt. Och det finns en sak som heter smak. Man ska varken vara för smal eller för tjock, varför är det så svårt att acceptera? Att förstå det är mycket enklare än att leta efter den perfekta kroppen.

Jag tycker inte jag överdriver när jag säger att det är riktigt dåligt när man som företag eller affär alltid har samma kroppsform på modellerna. Visst är det ju kläderna som spelar mest roll, men hur skyltdockorna eller modellerna ser ut är faktiskt en viktig del. Jag ber inte om att se gravt överviktiga människor i reklamer och som skyltdockor, men ett mer varierat och realistiskt utbud. Hälsosamma kroppar. Man ska också ge kläderna mest uppmärksamhet, göra kroppen förhållandevis irrelevant jämfört med hur det ser ut nu.