Jag kan inte förstå att det på andra sidan jorden finns miljontals
barn och familjer som inte har råd att mätta sina magra kroppar,
som lever på gatan och som kan förlora sina närstående vilken
sekund som helst. I i-länder har vi så mycket grejer, så mycket
mat och omsorg; men inte så mycket att vi är nöjda och glada för
vad vi har och uppskattar hur bra vi har det. Fattiga familjer i
fattiga samhällen har betydligt mycket mindre än vi. Ändå finns
det så mycket glädje omkring dem. Glädje för det de har. Och allt
som livet ger.
Det finns så mycket vi tar för givet; så mycket som vi lika gärna
skulle kunna gå miste om och aldrig skulle få chansen att uppleva.
Det spelar ingen roll hur mycket man har, det finns alltid något man
inte har. Något man önskar att man hade. När man väl får sin
önskan uppfylld så hittar man något annat man tror man inte kan
leva utan. Det är väl
ingenting nytt jag kommer med, ingen ny insikt som kommer förändra
er innan och utan och för all framtid. Men. Det behöver sägas om
och om igen. Var tacksam för det du har.
Inte förrän det man en gång hade är borta upptäcker man hur bra man
haft det. Bara tanken på att inte alla har hem, säng, föräldrar
eller mat borde ge känslan av hur lyckligt lottad man är. Men ändå
finns det en strävan efter så mycket mer. Om man plötsligt en dag
vaknade upp med en bråkdel av det man har idag skulle man förstå
vilka tillgångar som fanns. Hur bra man faktiskt hade det. Men
gräset är grönare på andra sidan. Hur lite eller mycket man än
har finns det alltid något som är bättre.
Nästan allting kan förändras till det bättre på ett eller annat sätt.
Ingen och inget är helt perfekt. Men det betyder väl inte att man
inte ska glädjas åt det man faktiskt har? Hur litet det än är.
Det är så enkelt att älta över vad man INTE har, men egentligen
bör man tänka på vad man har och göra nytta av det, glädjas över
det som finns.
Man kan jämföra det med positiv och negativ kritik; man tar ofta åt
sig väldigt mycket mer av negativa påpekanden än positiva. Tyvärr.
Om någon ger en komplimang om ditt utseende eller din talang så
tackar man och inte så mycket mer med det, utom att man blir glad
såklart. Om ens det? Det är inte ovanligt att man stöter bort
komplimanger med ”Nej, aldrig”, ”Kan jag inte hålla med om”
eller ”Det var ren tur det jag gjorde. Men påpekar någon hur du
går, hur du skrattar eller hur du beter dig hugger det till i
hjärtat. Kritiken växer i själen. Först tänker man inte på det
särskilt mycket. Men sen står man där ensam framför spegeln. Och
så hugger det till igen. ”Är jag verkligen så ful som hon sa?
Ja, hon har nog rätt. Hon har så in i helvetes rätt. Varför
föddes jag så här? Varför föddes jag? Varför finns jag, jag är
för äcklig. Fan, alla har rätt. Jag passar inte in.” En liten
kommentar kan växa så stor inom en. Kan sänka en persons
självkänsla till botten. Det man har är man både medveten och
van vid medan bristerna ger en känsla av tomhet och längtan.
Naturligtvis är det mänskligt att drömma sig bort till paradisets
underbara och bristlösa värld men man får inte glömma bort allt
man har.
Känslan att uppskatta det självklara. Den finns där inte alltid. Men den
som varit med om den vet precis hur det känns. Hur tacksam man blir
för det man faktiskt kan och har. När jag blev buren till
matbordet, upp i sängen och till och med till toasitsen. Jag kunde
inte gå, inte kontrollera min egen kropp och styra vart jag ville
gå. Mitt ben var helt kollapsat. Sedan när jag sakta men säkert
kunde börja stödja mig på benet igen kände jag glädjen åt att
kunna gå. GÅ. Är det något vi ska vara tacksam över? Det är väl
inget som sticker ut? Det som varit självklart sedan barnsben. Jo,
men det är inte en självklarhet för alla och bara en sådan sak
kan man glädjas över. Men tydligen inte förrän man mist den en
gång.
Jag blir väldigt berörd när jag läser berättelser från Utöya; om
hur de anhöriga förlorat syskon, barn och nära vänner. En sådan
sak man inte kan föreställa sig som så plötsligt tar ens älskade
ifrån en. Det är mänskligt att ha familj och mänskligt att de går
bort, men när och hur någon kommer försvinna kan man aldrig veta
innan olyckan skett. Och en dag så är de borta. Man kan även genom
andras berättelser sätta sig in i en situation man inte varit med
om, men som lika gärna skulle kunna hända en själv. Man kan för
stunden uppskatta och älska de människor man har runt om sig mer än
att ta dem som en självklarhet. Och varför inte säga det till dem?
Att vara glad för det man äger och dem vi älskar kan verka så
simpelt. Men det skadar inte att lägga på ett extra leende för att
vara positiv till allt som finns, istället för att vara negativ
till vad som inte finns. Din säng, ditt hus, solen, familjen, gamla
fotona, utomlandsresan, vännerna, maten, ljuset i vardagen. Det
finns så mycket att vara tacksam över men ändå... vill vi alltid
ha mer.