Polen 2012 - en dagbok
Onsdag den 5 september: Först samlades vi vid skolan klockan 6.40 på morgonen, det var en fruktansvärd morgon med akut sista-sekunden-packning! När alla väl satt placerade på bussarna fick vi vänta 20 minuter för att en tjej hade glömt sitt pass. Men när allt var klart och de hade kollat en extra gång att alla hade med sig passen åkte vi ner till Karlskrona där vi hoppade på färjan vid 8.30 och lämnade hamnen klockan 9.00.
En skumpig resa
Det var en skumpig resa och jag låg i hytten och mådde illa den största delen. Färjan var stor med caféer, bar, kasinodel och allt möjligt. Vi fick även fruktansvärt god mat på färjan med buffé och hela baletten.
Hamnen i Gdynia
Hotell Posejdon
Torsdag den 6 september: På torsdagen klockan 6.30 fick vi ett samtal upp till våra hotellrum om att vi skulle vakna och det var tur att man inte behövde bädda sängarna för alla skulle duscha och när man bor tre tjejer på ett rum tar det l ite tid då. Vi slängde i oss en stadig frukost för att klara dagen. Klockan 8 lämnade vi hotellet och det fick nog all personal att andas lite när de hade 75 skolelever från Sverige mindre.
Aldrig mera krig
På vägen därifrån var det många souvenirstånd och jag var en av dem som inte kunde hålla mig ifrån att köpa en hjälm.
En ny generation
Det känns som att första och andra världskriget har varit och allt vi kan göra är att hindra det från att blir ett tredje. De som var med om första och andra världskriget vill aldrig mer höra talas om krig. Men vi är en ny generation och har aldrig varit med om det så risken är att vi får för oss att börja ett krig. Det man kan göra nu är att informera om vad som har hänt och hindra det från att hända igen. Det är det våra (framförallt) so lärare gör men även andra lärare. Och det är också därför vi fick åka på denna resa, till Westerplatte och Stutthof för att se, försöka förstå, ta in och sprida vidare.
Ett förintelseläger
På eftermiddagen fick vi gå i gamla stan i Gdansk, och kolla närmare på Mariakyrkan som är den största tegelkyrkan i världen, samt kika lite hur det såg ut. Sedan hoppade vi på bussarna än en gång och åkte ut till ett köpcentrum. Glassen där var himmelsk.
Men tiden gick snabbt och helt plötsligt var vi på färjan igen, på väg hem till Sverige. Alla åt en individuell måltid innan vi alla möttes på discot uppe på tionde däck. Till en början var det bara vi nior där uppe och vi var ganska säkra på att det skulle förbli så. Men med 600 andra på färjan så var vi inte ensamma så länge. Dansgolvet var fullt och vi fick till och med se en lärare bugga lite med en elev. Jag tycker det är ganska häftigt när man tänker på att musiken kan föra samman människor så.
När vi inte fick vara på discot längre satte vi oss under en trappa och pratade lite. Det är inte så ofta man har tid att sitta med de från andra klasser och bara prata så vi tog tillfället i akt. Simpan kom snart och sa till oss att gå och lägga oss och med smärre sjösjuka var jag glad över att kunna krypa upp i min hyttbädd. Natten var guppig och ganska jobbig men det värsta var ändå att vakna upp klockan halv sju, när de ’ringde’ i radion att det var dags att lämna hytterna, med värre sjösjuka och huvudvärk än man hade somnat med.
Morgonfrisyrer och lagom snurriga huvuden
Fredag den 7 september: Efter en skumpig morgon efter att vi alla hade pillat i oss så mycket vi kunde från frukostbuffén var det dags att hämta väskorna och se till att man inte glömde någonting i hytten, det är så jobbigt att få tillbaka det då. Vi klev i land i Karlskrona med morgonfrisyrer och lagom snurriga huvuden. Bussarna kom så småningom och vi hoppade på dem för att åka tillbaka till skolan där tidningen väntade på oss. De flesta flydde för att inte hamna på bild när man såg ut som man gjorde i huvudet. Alla klasserna återsamlades i sina klassrum och vi fick berätta var vi lade vår ros på Stutthof samt prata lite. Resten av dagen fick vi ledigt och det var ganska skönt att komma hem och lägga sig i sin egen säng.
En tyst eftermiddag med gitarrspelande
Vi förstår och vi kan föra vidare
Resan var jobbig. Det var jobbigt att se det vi såg! Det var jobbigt att vara sjösjuk! Det var jobbigt att vakna så tidigt alla dagar! Men hade jag fått frågan om jag ville göra om det, hade jag inte tvekat en sekund för att svara ja… Resan var så givande. På alla sätt. Vi kom närmare varandra. Vi förstår mer det som hände under andra världskriget. Vi förstår att det inte finns några polska koncentrationsläger. Det finns bara tyska förintelseläger i Polen. Vi förstår och vi kan föra vidare. Jag hoppas verkligen, för deras skull, att nästa års nior också får åka på en sådan här resa! Tack för att vi fick åka, tack för att vi fick se och förstå.