Polen 2012 - en dagbok


Nathalie Thuresson 2012-10-01


Onsdag den 5 september: Först samlades vi vid skolan klockan 6.40 på morgonen, det var en fruktansvärd morgon med akut sista-sekunden-packning! När alla väl satt placerade på bussarna fick vi vänta 20 minuter för att en tjej hade glömt sitt pass. Men när allt var klart och de hade kollat en extra gång att alla hade med sig passen åkte vi ner till Karlskrona där vi hoppade på färjan vid 8.30 och lämnade hamnen klockan 9.00.


En skumpig resa

Färjeterminalen
Bild:Nathalie 9A
Färjeterminalen

Det var en skumpig resa och jag låg i hytten och mådde illa den största delen. Färjan var stor med caféer, bar, kasinodel och allt möjligt. Vi fick även fruktansvärt god mat på färjan med buffé och hela baletten.


Hamnen i Gdynia

Hamnen i Gdynia
Bild:Nathalie 9A
Hamnen i Gdynia

När vi kom fram till hamnen i Gdynia på kvällen, klockan 20.00, hoppade vi på bussarna igen och åkte igenom Gdynia, Gdansk och så småningom ut till Sopot för att bo på hotell Posejdon. Vi gick en runda och jag blev förundrad över hur mycket folk det var ute så sent på kvällen. Men det är så mycket mer folk i Polen än i Sverige så det spelar ingen roll vilken tid det är på dygnet för folk rör sig alltid.

Hotell Posejdon

Utanför hotell Poseijdon
Bild:Nathalie 9A
Utanför hotell Poseijdon

Torsdag den 6 september: På torsdagen klockan 6.30 fick vi ett samtal upp till våra hotellrum om att vi skulle vakna och det var tur att man inte behövde bädda sängarna för alla skulle duscha och när man bor tre tjejer på ett rum tar det l ite tid då. Vi slängde i oss en stadig frukost för att klara dagen. Klockan 8 lämnade vi hotellet och det fick nog all personal att andas lite när de hade 75 skolelever från Sverige mindre.


Aldrig mera krig

Det stod med stora bokstäver \
Bild:Nathalie 9A
Det stod med stora bokstäver "Aldrig mera krig" på polska. Men det är ju tyvärr inte så enkelt.

Först åkte vi runt och kollade lite i Gdansk och fick höra att det hade varit en fristad länge och att Hitler gillade staden men ville ha in tyskarna där. Sedan fick vi se Mariakyrkan på håll och höra lite om vad man kunde göra i Gdansk på kvällar och under dagarna. Vi åkte till Westerplatte och gick omkring där och kollade på de stora plattorna med bilder och texter om vad som hände under hela andra världskriget. Vi fick gå in i en byggnad som var sönderbombad inifrån och ut och det var intressant att se hur en byggnad kan vara så sönder.


På vägen därifrån var det många souvenirstånd och jag var en av dem som inte kunde hålla mig ifrån att köpa en hjälm.


En ny generation

Det känns som att första och andra världskriget har varit och allt vi kan göra är att hindra det från att blir ett tredje. De som var med om första och andra världskriget vill aldrig mer höra talas om krig. Men vi är en ny generation och har aldrig varit med om det så risken är att vi får för oss att börja ett krig. Det man kan göra nu är att informera om vad som har hänt och hindra det från att hända igen. Det är det våra (framförallt) so lärare gör men även andra lärare. Och det är också därför vi fick åka på denna resa, till Westerplatte och Stutthof för att se, försöka förstå, ta in och sprida vidare.


Ett förintelseläger

Innan vi gick in på Stutthof.
Bild:Nathalie 9A
Innan vi gick in på Stutthof.

När vi kom fram till Stutthof fick vi varsin blomma för en liten slant som vi skulle få lägga någonstans på lägret. Jag la ifrån mig min redan vid grinden. Kommer du innanför grinden, så kommer du inte ut. Det är så sorgligt att folk trodde att de kunde jobba sig fria, men de kom aldrig ut… förutom genom skorstenen på krematoriet. Lägret började som ett arbetsläger men så småningom så byggde man en gaskammare och ett krematorium och Stutthof blev till ett förintelseläger.

Gaskammaren.
Bild:Nathalie 9A
Gaskammaren.


Minnesmonumentet på Stutthof.
Bild:Nathalie 9A
Minnesmonumentet på Stutthof.


På eftermiddagen fick vi gå i gamla stan i Gdansk, och kolla närmare på Mariakyrkan som är den största tegelkyrkan i världen, samt kika lite hur det såg ut. Sedan hoppade vi på bussarna än en gång och åkte ut till ett köpcentrum. Glassen där var himmelsk.

Men tiden gick snabbt och helt plötsligt var vi på färjan igen, på väg hem till Sverige. Alla åt en individuell måltid innan vi alla möttes på discot uppe på tionde däck. Till en början var det bara vi nior där uppe och vi var ganska säkra på att det skulle förbli så. Men med 600 andra på färjan så var vi inte ensamma så länge. Dansgolvet var fullt och vi fick till och med se en lärare bugga lite med en elev. Jag tycker det är ganska häftigt när man tänker på att musiken kan föra samman människor så.


När vi inte fick vara på discot längre satte vi oss under en trappa och pratade lite. Det är inte så ofta man har tid att sitta med de från andra klasser och bara prata så vi tog tillfället i akt. Simpan kom snart och sa till oss att gå och lägga oss och med smärre sjösjuka var jag glad över att kunna krypa upp i min hyttbädd. Natten var guppig och ganska jobbig men det värsta var ändå att vakna upp klockan halv sju, när de ’ringde’ i radion att det var dags att lämna hytterna, med värre sjösjuka och huvudvärk än man hade somnat med.


Morgonfrisyrer och lagom snurriga huvuden

Det är endast i Karlskrona man ser en \
Bild:Nathalie 9A
Det är endast i Karlskrona man ser en "varning för älgar" -skylt i hamnen!

Fredag den 7 september: Efter en skumpig morgon efter att vi alla hade pillat i oss så mycket vi kunde från frukostbuffén var det dags att hämta väskorna och se till att man inte glömde någonting i hytten, det är så jobbigt att få tillbaka det då. Vi klev i land i Karlskrona med morgonfrisyrer och lagom snurriga huvuden. Bussarna kom så småningom och vi hoppade på dem för att åka tillbaka till skolan där tidningen väntade på oss. De flesta flydde för att inte hamna på bild när man såg ut som man gjorde i huvudet. Alla klasserna återsamlades i sina klassrum och vi fick berätta var vi lade vår ros på Stutthof samt prata lite. Resten av dagen fick vi ledigt och det var ganska skönt att komma hem och lägga sig i sin egen säng.


En tyst eftermiddag med gitarrspelande

En av ugnarna i krematoriet.
Bild:Nathalie 9A
En av ugnarna i krematoriet.

Jag la mig ner bland mina kuddar och tänkte på de barn som överlevde uppdelning och blev dömda att arbeta istället. De hade inte en massa kuddar att lägga sig ner bland när de hade huvudvärk. De hade inte en mamma att krama om efter det att de hade sett något hemskt. De hade knappt en säng att lägga sig i. Jag skänkte en tyst eftermiddag med gitarrspelande för alla de barnen, de vuxna också för den delen, som dog i Stutthof och hela världen över på grund av ena riktigt dumma vuxna människor som manipulerade alla. När pappa kom hem kramade jag om honom länge och jag tänkte att jag aldrig mer ska vara otacksam.

Vi förstår och vi kan föra vidare

Resan var jobbig. Det var jobbigt att se det vi såg! Det var jobbigt att vara sjösjuk! Det var jobbigt att vakna så tidigt alla dagar! Men hade jag fått frågan om jag ville göra om det, hade jag inte tvekat en sekund för att svara ja… Resan var så givande. På alla sätt. Vi kom närmare varandra. Vi förstår mer det som hände under andra världskriget. Vi förstår att det inte finns några polska koncentrationsläger. Det finns bara tyska förintelseläger i Polen. Vi förstår och vi kan föra vidare. Jag hoppas verkligen, för deras skull, att nästa års nior också får åka på en sådan här resa! Tack för att vi fick åka, tack för att vi fick se och förstå.