En fantastisk tid av engagemang och hårt arbete

Jag arbetade för första gången på Vandraren 2004, till en början som elevassistent på deltid. Jag hade inte tänkt stanna så länge. Jag trodde att jag var mellan jobb och att det var en tillfällig sysselsättning i avvaktan på någonting annat. På sätt och vis var det också så det blev men tiden på Vandraren blev ganska lång och väldigt innehållsrik. Jag var inte utbildad pedagog och var lite osäker på om jag skulle orka skola om mig och börja arbeta som behörig lärare. Jag hade redan en högskoleutbildning men kände inte riktigt att jag hittat rätt. Det tog inte lång tid innan jag insåg att barnen och kollegorna på Vandraren tagit mig med storm. Jag fann snart mig själv innerligt engagerad i mitt arbete, stolt över de prestationer som elever och kollegor drev varandra till. Samtidigt har jag nog aldrig känt mig så utmattad och helhjärtat trött efter en arbetsdag.

Att arbeta på Vandraren blev ganska snart som att leva med och på Vandraren. Jag har sällan mött så många människor med ett så djupt och ärligt engagemang för sitt arbete. Dagarna präglades av en aldrig sinande källa av idéer och kreativitet. Fokus låg ofta på att försöka hitta ett solidariskt arbetssätt bland både barn och vuxna och trots många problem och hinder verkade viljan och tron på att det går att förändra världen alltid vara närvarande.

Varje dag på Vandraren var speciell på sitt sätt men det fanns ständigt en känsla av att arbeta lite i uppförsbacke. Budgeten, förhandlingarna med kommunen och lokaler som inte riktigt höll måttet. Det påverkade arbetet och det gjorde dagarna tungrodda. Att ge upp var dock inte ett alternativ, vi skulle kämpa, göra det som tycktes omöjligt möjligt och det fanns hela tiden en förnimmelse och strävan efter någonting bättre. Denna inställning passade mig utmärkt. Jag har alltid trott att allt går bara man vill och jag vill inte gärna se mig själv ge upp. När jag lämnade Vandraren 2008 var det i samband med att jag själv skulle få barn. Skolan hade fått nya fina lokaler, ny rektor och det fanns hopp om att en ny och lättare tid var att vänta.

Det blev inte så, villkoren för att överleva blev hårdare och det helhjärtade engagemanget räckte inte till. Kommunen backade inte upp, sakta men säkert blev skolan allt mindre och i höstas var konkursen ett faktum. Det är sorgligt på många sätt, Vandraren finns inte mer och Sundbyberg har gått miste om en skola som vågade vara sig själv.

Jennie Nordheden