Tankar från Vandrarens första rektor

Mitt första jobb i Stockholm var på Rissneskolan i Sundbyberg. Jag skulle undervisa i en åldersblandad mellanstadieklass. När jag sökte idéer om hur jag kunde arbeta åldersblandat fastnade jag i Arbetets pedagogik av Celestin  Freinet. Där fick jag en del användbara uppslag. Efter en termin på skolan stod jag i kopieringsrummet en dag och märkte att en av lågstadielärarna höll på att kopiera ur den boken. Till min stora glädje upptäckte jag då att en lågstadieenhet jobbade på samma sätt. Vi startade ett samarbete, och när nya lärare skulle rekryteras till mellanstadiet så kom det in två freinetinspirerade lärare till.

Vår entusiasm var stor när det var på tal att vi tillsammans med fritids skulle bilda en freinetenhet i ett av Risneskolans hus. Och lika stor var besvikelsen när en ny rektor gjorde slut på de drömmarna. Då bestämde vi oss, Mia Vävare, Marita Juntti, Ann-Charlotte Carlsson-Taylor och jag, att starta en freinetpedagogisk friskola i Sundbyberg,

Det var mycket nytt vi fick ta oss igenom innan skolan var på plats. Så här efteråt förstår jag inte hur vi klarade av det samtidigt som vi arbetade på Rissneskolan, men vår entusiasm och hjälp från andra freinetskolor fick oss att gå vidare. Kastanjen hjälpte oss mycket.

När föräldrar fick nys om vad vi höll på med kom de till vår hjälp med sina kunskaper.  Bland annat  i förhandlingen om hyran av lokalen . Mia Vävare och jag brukade snofsa upp oss när vi skulle träffa bostadsbolaget för förhandling. Men vi fick inte ner hyran. Då fick jag tipset av pappan till en blivande elev. ” Ni kan inte få ner hyran”,sa han. ”Förhandla om annat istället.Möbler, redskap, förmåner.” Jo minsann, de bidrog med en massa verktyg och redskap och annan hjälp. Det var min första lektion i förhandling.

Eleverna kom från olika skolor så det första året jobbade vi mycket med att få ihop gruppen. Min dörr till rektorns rum var alltid öppen för eleverna för att lösa konflikter eller komma med idéer.

Mitt ”skriv och planeringsjobb” avbröts hela tiden  av instormade ungar med krav att jag skulle reda ut deras konflikter. Jag fick god användning av min tidigare handledning i lösningsinriktad samtalsmetodik.Två grabbar hamnade jämt i lekar som slutade i slagsmål. Efter en sittning kom vi överens om att den ena grabben skulle säga ”sluta” när det gick för långt. Så glada i hågen gick de ut igen och lekte. Det tog inte mer än 10 minuter innan de var inne igen. Den ena grabben stortjutande och sa : Jag glömde att säga ”sluta”!

Jag lärde mig otroligt mycket av elevernas konfliktsamtal som jag senare fick nytta av på Malungs folkhögskola med vuxna elever.

Jag brukade skämtsamt kalla mig för rektorn med förkläde. Det var ofta jag tog emot  besök med förkläde på för att jag höll på att fixa disken efter maten. Vi fick mat levererad från Lötskolan och personalen turades om ta emot den. Barnen hämtade på vagnar till sina klassrum. Städning sköttes av barn och föräldrar enligt Kastanjens modell.

Under en period erbjöd sig en mormor till två elever att ta hand om köksarbetet. Det var stormöten, ansvarsområden, sköldpaddor, verkstad, hemspråksundervisning med mera. Jag minns särskilt höstfesten - knytkalaset då alla familjer träffades och bidrog med en maträtt. Det blev en kulinarisk fiesta. Den traditionen levde kvar i alla år.

Vi hade en koloniträdgård som dock var helt omöjlig att bruka för lerjorden var så hård. Den gav vi upp efter en säsong.

Många av de elever som valde Vandraren kom från socioekonomiskt svaga grupper. Jag tror att Vandraren med all engagerad personal har fått många elever att klara av sin skolgång, som kanske hade haft det svårare i den kommunala skolan. Det kan alla som har varit med om Vandraren vara stolta över.

Anita Roney rektor på Vandraren från starten 1999 till 2004.