Fallen över Viktoriafallen
Victoria Falls, Zambesifloden, Zimbabwe
Efter två dagar vid Viktoriafallen, med naturupplevelser välförsedda, så vände sig sällskapet åt andra förströelser. Victoria Falls erbjuder en rad turistiga ”extremsporter” som bungee-jump och white water rafting, och från detta smörgåsbord skulle vi låta oss väl smaka.
Dessvärre så råder ”Cash is King” i Vic Falls. Priserna är rätt svettiga för i stort sett allt, och som resans svältande student så fick undertecknad avstå från sådana dumheter, varför han har svårt att skildra händelserna. Därför lämnar han motvilligt över pennan till far sin, och går och surar en stund istället:
”Att anta utmaningar är alltid ett vågspel, framför allt när man inte vet vad som väntar. Och vågorna man antar kan bli både höga och blöta i en gummiflotte längs en vild flod. ” Today you have conquerd the mighty Zambesi and got away with it alive”. Det var vår guides avskedsord när vi tagit oss 16 km och genom 12 forsar längs Zambesifloden.
Fyra av oss antog utmaningen och fick börja med en halvtimmes resa på ett lastbilsflak och sedan en dryg halvtimmes vandring ner längs en brant stig mot floden. En av deltagarna fick våra guider bära ner då hon blev rädd. Varför utsätter man sig för strapatser som man inte har någon förmåga att uppskatta?
Vår guide hette Stuart och tillsammans med ett yngre par från Sydafrika var vi således sju i flotten. Efter ett par enkla och effektiva säkerhets- och teambyggande övningar var vi redo för ” white water rafting” längs Zambesifloden. Sedan vi tappat folk ur flotten redan i de första forsarna insåg alla att det nog krävdes lite ansträngning för att dagen skulle bli lyckad.
Gruppens gemensamma insats gav utdelning och efter fyra forsar sa Stuart att vi fick simma genom nästa passage. Eftersom inga av de andra deltagarna fick göra samma sak kände vi oss lite extra duktiga. Det är något visst att flyta på rygg i en riktigt snabb ström och spana upp längs de mycket höga och branta klipporna som omger floden.
Hur flotten tar sig genom en fors är ganska slumpmässigt. Det beror på hur vågorna formerar sig just när man passerar. Runt flotten finns ett rep som man håller sig fast i när man inte längre kan paddla. Repet kallas ”the o.s. line” eller ” the Oh shit line”. Man blir lite förvånad då man håller i sig ordentligt men ändå välter ur flotten då den ställer sig på högkant. ”Oh shit!”
Forsarna minskade i styrka mot slutet och då ökade leklusten hos guiderna. ”Last man standing” blev leken när man bordade grannflotten och försökte tömma den på folk.
Lekfullheten mot slutet är ett varaktigt minne. Men guiderna höll uppsikt hela tiden. Vid ett tillfälle missade tre deltagare den stående ordern att hålla sig i mittfåran och de kom för nära stranden. Guiderna hann få ut två av dem men den tredje skrapade sig rejält på ena benet. Det drabbade nu ingen oskyldig då han dels var tysk och dels försökt borda oss vid ett par tillfällen men givetvis skändligen misslyckats.
Turen avslutades med en vandring upp från floden på en motsvarande stig som på morgonen och den tog musten ur de flesta. Sällan har en öl varit så välförtjänt som den som serverades då man klev över kanten på toppen. En toppentur!”
Anders Hägglin
Alltmedan detta begav sig så satt undertecknad och svettades på ett av stadens mindre fräscha internetkaféer och försökte desperat få fäste i diverse svenska servrar. En aning besviken över att flottjäveln inte sjönk, så gladde han sig åtminstone åt att deras lastbil på hemvägen genom ösande regn tröttnade på att ha en drivaxel och lät den gå itu som en torr kvist.
Dagen därpå så var det hög tid för Bungee-jump tyckte alla. Konsensus var att åtminstone en tredjedel av sällskapet borde störta handlöst mer än hundra meter mot en fors, med blott ett gummiband som räddning. Alexandra och Simon fick storsint äran.
Bron går över forsen som störtar från Viktoriafallen, mitt på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia. Därifrån kastas folk med nära nog industriell effektivitet. Snabbt snack – på med grejerna – Adjö! - Snabbt snack – på med grejerna etc. etc. De glada gossarna som sköter kastandet slösar inte ens en röd sekund på att se på medan deras skyddsling störtar mot jord. Professionellt.
Simons hopp gick alldeles utmärkt. Måhända en smula blek så tog han ändock i rejält och seglade ut flera meter från plattformen innan han föll som en sten. Räddad av brons buttre ”tourist-retriever”, denne trotjänare som dagarna i ända dinglar över avgrunden med ett besvärat ansiktsuttryck, så mådde Simon adrenalinstint prima och sjöng bungee-jumpens lov.
Systran gick sitt öde till mötes med ett strålande leende på läpparna. Hon skojade med funktionärerna, skrattade och showade för publiken. När det var dags så reste hon sig och vinkade åt mor sin, ropade hej då och försvann över kanten. Väl där så ville det sig inte bättre än att en tidigare helt okänd och förbisedd mikrob i Alexandra mage, såg hennes plötsliga uppochnedvända och accelererande tillstånd och bestämde sig för att stunden var kommen för den förbisedda lilla mikroben att äntligen få skina.
Syrran återvände till bron mer än lovligt grön i synen, medan mikroben i hennes mage fick sitt stora genombrott, och skulle komma att tillbringa de kommande dagarna med en magnifik magpaj. Vi andra kunde inte annat än huka oss i våra skyttegravar och hoppas att det rörde sig om ett one hit wonder.
Hey I just bit you
and this is crazy
but here's that virus
Now you've got rabies
Dessvärre så råder ”Cash is King” i Vic Falls. Priserna är rätt svettiga för i stort sett allt, och som resans svältande student så fick undertecknad avstå från sådana dumheter, varför han har svårt att skildra händelserna. Därför lämnar han motvilligt över pennan till far sin, och går och surar en stund istället:
”Att anta utmaningar är alltid ett vågspel, framför allt när man inte vet vad som väntar. Och vågorna man antar kan bli både höga och blöta i en gummiflotte längs en vild flod. ” Today you have conquerd the mighty Zambesi and got away with it alive”. Det var vår guides avskedsord när vi tagit oss 16 km och genom 12 forsar längs Zambesifloden.
Fyra av oss antog utmaningen och fick börja med en halvtimmes resa på ett lastbilsflak och sedan en dryg halvtimmes vandring ner längs en brant stig mot floden. En av deltagarna fick våra guider bära ner då hon blev rädd. Varför utsätter man sig för strapatser som man inte har någon förmåga att uppskatta?
Vår guide hette Stuart och tillsammans med ett yngre par från Sydafrika var vi således sju i flotten. Efter ett par enkla och effektiva säkerhets- och teambyggande övningar var vi redo för ” white water rafting” längs Zambesifloden. Sedan vi tappat folk ur flotten redan i de första forsarna insåg alla att det nog krävdes lite ansträngning för att dagen skulle bli lyckad.
Gruppens gemensamma insats gav utdelning och efter fyra forsar sa Stuart att vi fick simma genom nästa passage. Eftersom inga av de andra deltagarna fick göra samma sak kände vi oss lite extra duktiga. Det är något visst att flyta på rygg i en riktigt snabb ström och spana upp längs de mycket höga och branta klipporna som omger floden.
Hur flotten tar sig genom en fors är ganska slumpmässigt. Det beror på hur vågorna formerar sig just när man passerar. Runt flotten finns ett rep som man håller sig fast i när man inte längre kan paddla. Repet kallas ”the o.s. line” eller ” the Oh shit line”. Man blir lite förvånad då man håller i sig ordentligt men ändå välter ur flotten då den ställer sig på högkant. ”Oh shit!”
Forsarna minskade i styrka mot slutet och då ökade leklusten hos guiderna. ”Last man standing” blev leken när man bordade grannflotten och försökte tömma den på folk.
Lekfullheten mot slutet är ett varaktigt minne. Men guiderna höll uppsikt hela tiden. Vid ett tillfälle missade tre deltagare den stående ordern att hålla sig i mittfåran och de kom för nära stranden. Guiderna hann få ut två av dem men den tredje skrapade sig rejält på ena benet. Det drabbade nu ingen oskyldig då han dels var tysk och dels försökt borda oss vid ett par tillfällen men givetvis skändligen misslyckats.
Turen avslutades med en vandring upp från floden på en motsvarande stig som på morgonen och den tog musten ur de flesta. Sällan har en öl varit så välförtjänt som den som serverades då man klev över kanten på toppen. En toppentur!”
Anders Hägglin
Alltmedan detta begav sig så satt undertecknad och svettades på ett av stadens mindre fräscha internetkaféer och försökte desperat få fäste i diverse svenska servrar. En aning besviken över att flottjäveln inte sjönk, så gladde han sig åtminstone åt att deras lastbil på hemvägen genom ösande regn tröttnade på att ha en drivaxel och lät den gå itu som en torr kvist.
Dagen därpå så var det hög tid för Bungee-jump tyckte alla. Konsensus var att åtminstone en tredjedel av sällskapet borde störta handlöst mer än hundra meter mot en fors, med blott ett gummiband som räddning. Alexandra och Simon fick storsint äran.
Bron går över forsen som störtar från Viktoriafallen, mitt på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia. Därifrån kastas folk med nära nog industriell effektivitet. Snabbt snack – på med grejerna – Adjö! - Snabbt snack – på med grejerna etc. etc. De glada gossarna som sköter kastandet slösar inte ens en röd sekund på att se på medan deras skyddsling störtar mot jord. Professionellt.
Simons hopp gick alldeles utmärkt. Måhända en smula blek så tog han ändock i rejält och seglade ut flera meter från plattformen innan han föll som en sten. Räddad av brons buttre ”tourist-retriever”, denne trotjänare som dagarna i ända dinglar över avgrunden med ett besvärat ansiktsuttryck, så mådde Simon adrenalinstint prima och sjöng bungee-jumpens lov.
Systran gick sitt öde till mötes med ett strålande leende på läpparna. Hon skojade med funktionärerna, skrattade och showade för publiken. När det var dags så reste hon sig och vinkade åt mor sin, ropade hej då och försvann över kanten. Väl där så ville det sig inte bättre än att en tidigare helt okänd och förbisedd mikrob i Alexandra mage, såg hennes plötsliga uppochnedvända och accelererande tillstånd och bestämde sig för att stunden var kommen för den förbisedda lilla mikroben att äntligen få skina.
Syrran återvände till bron mer än lovligt grön i synen, medan mikroben i hennes mage fick sitt stora genombrott, och skulle komma att tillbringa de kommande dagarna med en magnifik magpaj. Vi andra kunde inte annat än huka oss i våra skyttegravar och hoppas att det rörde sig om ett one hit wonder.
Hey I just bit you
and this is crazy
but here's that virus
Now you've got rabies
