Vårblommor

Tussilago (Hästhov)

Tussilagon är en typisk vårblomma, som sticker upp ur det vissnande fjolårsgräset så snart tjälen börjar släppa är ett uppskattat vårtecken. De stora rabarberliknande blad som efterträder blomningen är mindre uppskattade.

Namnet tussilago är vanligt eftersom det vetenskapliga namnet trängt ut det äldre folkliga ”Hästhov”. Namnet hästhov kan syfta på att växtens blad till utseendet ansetts vara något hästskoformade, eller vara en förvanskning av ”hosthäxa”- växten har i äldre tider används som hostdämpande medel. Något samband med hästhovar finns inte, hästhovar finns inte vare sig hos blomman eller bladen. Tussilagons blomning är viktig för tam bin, den tidiga blomnigen, bra pollen och nektar gör att bina får till ett drag på tussilagon.

Vitsippa

Vitsippan är vanlig och förekommer i stora mängder. Mot norr sträcker sig dess utbredningsområde ända upp till Lappland. Den växer på något skuggig och fuktig mark, i skogar, lundar och hagar. Dess blomning är på många platser en pampig del av vårlandskapet under april eller maj beroende på landsända. Nedanför blomman sitter 3 kransar av svepeblad, vart och 3-5 delat (eller – fingrat) med vasst inskjutna flikar. Blomkronan består ganska ofta av 6 hylleblad 3 i en yttre och 3 i en inre krans. Antalet växlar dock avsevärt, till exempel 6, 7, 8,9,och 10 hylleblad förekommer.

Efter blomningen lutar sig stängelns spets nedåt innan kronbladen faller av de på utsidan rödviolett färg och sluter sig omkring fruktanlagen, medan dessa mognar. Frukterna faller till marken och liksom hos blåsippan finns ingen annan spridningsmetod än att de ibland transporteras bort av myror.

Blåsippa

Blåsippa, eller ”blåviringen” finns i södra och mellersta Skandinavien och i södra Finland. Den växer på torr skogmark. På dessa växtplatser visar sig inga blommor så tidigt på våren som blåsippan. Den underjordiska, något snett ställda pelarstammen bär i sin spets vid eller strax ovanför jordytan en stor, övervintrande knopp, som i sin nedre del breda tunt hinnaktiga gråvita eller rödlätta fjäll (lågblad) och högre upp några späda anlag till vanliga örtblad.

I bladvinkarna av såväl lågbladen som örtbladen sitter blomknoparna. I blomknopparna ligger alla blomdelarna färdiga redan på hösten och blomman kan slå ut dem och ge dem den slutiga färgen. Bladanlagen utvecklas långsammare. Tidigt på våren finns vanligen också fjolårets blad ännu kvar, men dör under försommaren, när de nya bladen blivit fullvuxna.

Fakta taget från Wikipedia