La Bohème

Det är en vacker bild som möter oss inne på Gävle teater. Scenen är nästan tom. En pall är noggrant placerad i det högra hörnet. Men det är just avsaknaden av rekvisita och det kala, blåa ljuset som får oss att snabbt färdas till det mörka, dragiga rum där berättelsen om det unga kärleksparet Rodolfo och Mimì tar sin början.

I fredags spelades Norrlandsoperans tolkning av La Bohème upp här i Gävle. Man kunde inte annat att förvänta sig något storartat efter alla lysande recensioner. Uppsättningen är regisserad av Kristofer Steen, känd som gitarrist i bandet Refused, och detta är hans debut som operaregissör. Operan sjungs på italienska men har svensk textning. Som orkester tjänar Norrlandsoperans Symfoniorkester.  

La Bohème är en minst sagt romantisk historia som utspelar sig i 1830-talets Paris. Huvudkaraktärerna utgörs av det unga kärleksparet Mimì och Rodolfo som båda rör sig inom Paris fattiga konstnärskretsarna. Historien tar sin början på självaste julafton. Poeten Rodolfo sitter i den kalla, mörka lägenheten han delar med sina tre närmaste vänner då plötsligt sömmerskan Mimì knackar på hans dörr. Rodolfo och Mimì blir förälskade och egentligen handlar hela operan om deras kärlek till varandra. Men som vi alla vet har även kärleken baksidor. Rodolfo är hemskt avundsjuk och tillslut blir situationen olidlig. Paret bestämmer sig för att gå skilda vägar. När sedan Mimì ligger för döden letar hon upp Rodolfo och deras kärlek flammar upp igen precis innan hon dör.

Även om det allt som allt bara är sju personer på scenen så blir det två händelserika timmar inne på teatern. Flygande plommonstop, skynken som plötsligt kommer fallande från ingenstans, hundratals snöflingor som singlar ned när andra akten tar sin början. Men på samma gång får man aldrig intrycket av att det blir för överväldigande för Gävles relativt lilla scen. Kanske balanseras den märkvärdiga rekvisitan upp av den lilla ensemblen.

Scenografin och ljussättningen i sig är något alldeles särskilt. Linus Fellbom har lyckats skapa en scen som på grund av avsaknad av rekvisita välkomnade åskådarens egna fantasier. Den rena scenografin känns aldrig för tom, bara väntande på ens egna associationer. Ljuset tillför dimensioner och bygger rummen på scenen.   

Men som så ofta där rekvisitan skalats bort läggs tyngre fokus på sångarna och tyvärr räckte de under många tillfällen inte till. Bara under några få tillfällen bröts barriären mellan publiken och sångarna. Kanske bidrog det faktum att operan sjöngs på italienska och att orkestern var onödigt lågmäld, men La Bohème lyckades inte nå fram.