Jazz i 20 år

I fredags firade musiklinjen på Vasa med pompa och ståt 20 år. Alla elever från årskurs ett, två och tre var med och underhöll på scenen. Det var minst sagt ett maffigt firande inne på Gävle teater och det var allt från dragspel till nyckelharpa på scenen.

Gävle teater var faktiskt helt full med publik då det i fredags var dags för Jazzin Journey. Man förstod på alla blombuketter att det var många nära och kära som hade samlats. Kanske är sådan här publik trevligast att sitta med då småfel aldrig får någon att rynka på pannan eller sucka högt. De flesta är helt enkelt där för att få se sitt barn, sin vän, sitt syskon eller kanske sin pojkvän fira sin gymnasielinje tillsammans med sina vänner. Det blev automatiskt en mycket intimare, vänligare stämning inne i den annars ganska stela teaterlokalen.  

Man förstod på första scenen att det var energifyllda ungdomar som skulle underhålla oss. Ridån går upp och hela scenen var full av elever i olika åldrar med slagverk i händerna. Läraren Mattias Dahl ledde det första numret och lyckades till och med inkludera hela publiken när det kom till att skapa rytmer. Det var ett bra sätt att få oss åskådare att känna oss delaktiga men också att bryta den fjärde väggen en aning.

17 glada estetkullar har alltså sprungit ut från Vasa och det är absolut värt att fira. Men vi är faktiskt inte ensamma. Många estetlinjer runt om i landet firar faktiskt just 20 år i år och anledningen till det är att det var först 1993 som det var möjligt att starta det estetiska programmet i svenska skolor.

17 låtar framfördes från dåtid och nutid. Det var många duktiga musiker som fick visa vad dem gick för i fredags. Man förstod att det var svårt att inkludera alla eleverna då man endast hade sjutton låtar att framföra men det var ändå relativt många som fick vara med och spela i minst en låt. Men även de som inte spelade instrument var ändå med och körade i bakgrunden.  Dock var det lite synd att av alla 17 låtarna bara var en enda som hade en manlig sångare men det är tyvärr ganska vanligt på estetlinjerna idag.

Även om ljud och ljus inte var riktigt repeterade vägdes det upp av elevernas energifyllda framträdande. Och när den sista tonen försvann ut i lokalen tycktes applåderna aldrig ta slut.