Fröken Julie

Det var med höga förväntningar som jag tog plats inne på Gävle Teater i onsdags. Citat som ”Epokgörande”, ”Genial” och ”Nytt, fräscht och unikt” ekar i mitt huvud.
Ja, det var en helt ny tolkning. En helt ny fröken Julie.

Häromveckan visades Anna Peterssons tolkning av Strindbergs drama inne på Gävle Teater men det var långt ifrån den klassiker vi är vana vid. Det var Petterssons egen tolkning där hon står för allt från regi till alla pjäsens roller. Dock fanns en kameraman (Max Marklund) med på scenen. Uppsättningen hade premiär på Strindbergs Intima Teater i Stockholm redan våren 2012, detta var 103:e föreställningen efter premiär. Sedan dess har den gästspelat i både Kina och Sydafrika. Uppsättningen har dessutom fått många priser, däribland DN:s teaterpris.

Anna Petterson är skådespelare, dramatiker och regissör. Hon har medverkat i åtskilliga produktioner på Stockholms Stadsteater och Dramaten och hyllats av många. Just den här uppsättningen startade som ett forskningsprojekt på Dramatiska Högskolan i Stockholm med grund i frågeställningen: ”Hur kan man interfoliera den rörliga bildens berättande med den kroppsliga gestaltningen i ett sceniskt uttryck”.

Det är en klassisk scenografi men scenbilden förändras i takt med pjäsens gång. Med hjälp av kamerans tekniker skapas ovanliga projektioner som tänjer på gränserna för Anna Pettersons rolltolkningar. Kameran lyckas förmedla och förstärka känslor och maktförhållanden. Men greppet lättar också upp stämningen inne i salongen. Tekniken sköts väl och är skickligt integrerat i berättelsen. Petterson har vågat experimentera och verkligen utnyttjat tekniken till fullo. 

Ett genomgående tema i uppsättningen är Anna Petterssons koppling till publiken. Under många tillfällen bryts den fjärde väggen genom olika grepp, både avsiktligen och oavsiktligen. Pettersson springer ut i publiken och ber någon att kyssa hennes sko, för att sedan räcka manuset till någon i första raden och be hen att läsa repliker med henne. Men det händer också att rekvisitan plötsligt går sönder och att Pettersson då går ur sin roll. Oftast är det i sådana situationer som vi ser vad teater verkligen är.

Men det som skiljer den här tolkningen från många andra uppsättningar är ifrågasättandet av berättelsens slut. ”Varför måste fröken Julie dö i slutet?” skriker Pettersson. Tolkningen är inte en omskrivning av slutet, men en kritik av det. Men det fanns fortfarande mycket att önska när det kom till just detta. Trots en viss klumpighet i uppgörelsescenen, träffas man av hennes sätt att närma sig klassikern. Så här skriver hon själv i programbladet: ”En av orsakerna till att jag vill iscensätta en fröken Julie där allt utspelar sig inom en och samma person är att jag inte vill eller kan iscensätta pjäser där kvinnor måste ta livet av sig p.g.a. att de inte är tillräckligt ärbara. Tyvärr är det väldigt mycket av världsdramatiken som då blir ospelbar.”