Dagar av sol och regn

Sju omaka pinnstolar och sju modfällda personer är vad som möter vår blick då mörkret lämnar scenen, och ljuset tar vid. De ser slitna ut, de här personerna, som om de alla levt ett långt och påfrestande liv. Den här synen fyller redan efter några minuter hela lokalen, och stämningen blir tung och vemodig. ”Neurologins störningar påverkar jaget”, får vi berättat för oss tidigt i föreställningen, och just det borttappade jaget blir som en röd tråd genom hela framförandet. Att fullständigt att ha tappat uppfattningen om sin egen kropp och omgivning är inte ett trevligt tillstånd, så naturligtvis är inte heller stämningen under en teater där karaktärerna gjort just det särskilt uppsluppen.

Det är den tredje helgen i rad som Folkteatern i Gävle sätter upp ”Dagar av Sol och regn”, en dansteater skapad av Birgitta Egerbladh, och förväntningarna har varit höga. Speciellt höga har de varit sedan samarbetet mellan Egerbladh och Folkteatern varit så lyckat tidigare, då ”Kom ta min hand” sattes upp för tre år sedan och blev en bejublad sensation.

Birgitta Egerbladh fick idén till föreställningen efter att ha läst neurologen Oliver Sacks bok ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt”, en bok där han beskriver sina egna patienters vardag med problematiska diagnoser och sjukdomar. Det är samma personer som gestaltas i Egerbladhs föreställning, men istället för en riktig handling syns de i korta stycken, och istället för dialog är det ofta bara någon som redogör för personens bekymmer och svårigheter.

Trots att det är så sparsamt med replikskiften verkar skådespelarna lyckas förmedla känslan av förvirring, stress och osäkerhet bra, att döma av publikens allvarliga uppsyn.  Åtminstone har de lyckats beröra mig, men nästan enbart på ett melankoliskt och tungsint sätt. De fragment som visas av de olika människornas liv är effektfullt, men utan någon direkt spiritualitet eller humor. Huruvida det var tänkt att något sådant skulle finnas, men som jag bara missar, vet jag inte, men för mig tycks teaterföreställningen aldrig riktigt få liv, utan förblir mest bara tung och svår.