Rheborg – en föreställning nära gränsen
Gävle Teaters lokaler sprudlar av liv när jag kommer in genom den stora porten. Grupper av människor utanför skvallrar om att det kommer bli en fullsatt salong ikväll. Det är inte ofta det är så här mycket publik på en föreställning och jag kan inte låta bli att undra om det som krävs för att biljetterna ska sälja slut är ett välkänt namn. Det räcker i alla fall så långt så att två föreställningar av kvällens uppsättning, på samma kväll, blev utsålda.
Medan publiken börjar inta sina platser får vi första skymten av scenografin. Scenen omgivs av ett varmt ljus och den enda scenografin på plats är en kristallkrona, en stor röd matta och en vinylspelare. Det är tydligt att det är Rheborg själv som kommer att stå i fokus ikväll. Detta till skillnad från den förre kändisen som gästade teatern, Alex Schulman, vars scenografi tydligt visade att den stora bioduken skulle stå för större delen av underhållningen.
Men Rheborg lyckas få publikens fulla uppmärksamhet i över 90 minuter utan några hjälpmedel. Man fascineras direkt av hans förmåga att leka med orden. Det går otroligt snabbt. Adjektiven staplas på varandra. Det dras paralleller, metaforer och synonymer och Rheborg lyckas leverera skämtet med perfekt tajming. Men det är inte bara skratt i salongen utan vi får också höra om hans barndom. Hur han alltid sågs som en medelmåtta med dåligt självförtroende. Hur militären ledde till hans svårighet att acceptera auktoriteter. Hans ångest över att fylla 50 och hur hans pappas cancer och hans mammas alzheimer format honom.
Visst var det någonstans effektfullt att blanda skämt med djupare historier men ibland kunde jag inte motstå lusten att ifrågasätta de tårdrypande berättelserna. Showen var många gånger väldigt nära gränsen till att bli allt för självömkande och ibland kändes det nästan som om publiken blev irriterad. Man kan fråga sig om någon annan ståuppkomiker skulle hyllas lika högt om han ägnade halva showen åt att berätta om sin utsatta barndom.
Men precis när det börjar bli allt för tung luft i salongen byter Rheborg taktik och är tillbaka i sitt esse. Han berättar om hur hans karaktärer fötts ur hans erfarenheter. Percy Nilegård skapades den dagen han fick sparken av sin vidriga arbetsgivare. Där hämtades både underbett och gester. Hans skolfröken fick bli förebild för farbror Barbro, karaktären som blev känd genom serien Nile City. Det är värt att notera att Rheborg hanterar sina klassiska karaktärer på ett ovanligt snyggt sätt. Istället för att som vanligt få dem uppvisade för oss får vi se dem från en annan synvinkel.
Även om det fanns detaljer i Rheborgs föreställning som kunde ha tonats ned lyckades ändå de bra delarna väga upp föreställningen. Rheborg ägde scenen med sitt ordförråd och sin scennärvaro. Det spelade inte så stor roll om man hade sett och hört allt han gjort eller inget alls, det fanns något att hämta för alla. Det kanske är precis som Rheborg själv sa: Man ska alltid stå vid gränsen. Det är då det blir som roligast.
Li Oskarson Kindstrand