Streber 
                               

Förra året skulle Stig Dagerman fylla 90 år och premiärdagen på Dramatens uppsättning av Streber valdes att läggas på hans födelsedag, den femte oktober. Föreställningen har sedan varit på turné runt om i Sverige och nu var det dags att besöka Gävle. 

Stig Dagerman föddes 1923 i Älvkarleby och tillhör idag en av de största svenska författarna. Men Dagermans liv var allt annat än lätt då han led av djupa depressioner och hade flera gånger försökt ta livet av sig, första gången som 17-åring. När han var 31 år gammal så lyckades han genom kolmonoxidförgiftning. Trots sin tidiga död hann han skriva fyra romaner, noveller, pjäser och dikter.

”Streber” skrevs 1948 och Dagerman har berättat i en intervju att ”bakom denna pjäs ligger en faktisk händelse, en händelse som jag särskilt minns, därför att min far var med om att starta just ett sådant företag som det här är fråga om.” Pjäsen handlar kortfattat om några arbetare som går samman och startar en bilverkstad med socialistisk grund. Men en av dem, kassören Blom, har börjat tvivla på socialismen och förråder kamraterna. Blom är alltså själva strebern i den här pjäsen, personen som hela tiden strävar uppåt. 

Riksteaterns produktion har många ljusglimtar, inte minst på grund av rollistan. Christopher Wagelin gestaltar John Nilsson, arbetaren som ser sin dröm falla sönder. Mattias Silvell gör en fantastisk tolkning av rollen Blom, man kan inte låta bli att hata honom när han lurar, bedrar och utnyttjar. Totalt är det sju personer på scenen vilket skapar en intim stämning inne på teatern. Regissören Olle Jansson väcker frågor som är väldigt aktuella i dagens samhälle då vi blir uppfostrade att hela tiden vilja nå ännu högre.

Men det finns saker som brister. Blom blir till slut nästan för ond, det finns inte någon komplexitet, ingen problematik. Hans karaktär blir därför i slutändan nästan omänsklig. I början känns scenografin lovande. Det genomsyras av en modern tappning med galler och rörliga scengolv. Det är häftiga ljusuppsättningar och skärmar förstärker den kalla, ensamma känslan som historien lockar fram hos publiken. Men på något sätt lyckas inte skådespelarna införliva scenografin i pjäsen. Den blir stel och i klumpig. Det är synd då det fanns en hel del potential.

Det fanns mycket att säga om den här produktionen, både gott och ont, men samtidigt måste vi komma ihåg hur viktigt det är att Dagermans pjäser fortsätter att spelas. Det finns ett värde i att hans verk hålls vid liv, inte bara på grund av att han är en del av det här landskapets historia. I den här pjäsen skildrar Dagerman hur människan hela tiden slits av en kamp inuti, en kamp mellan framgång och lojalitet till sina medmänniskor. Även om den här uppsättningen många gånger inte höll måttet så lyste ändå Dagermans idéer klara.