Så har hon äntligen kommit ut
Emma Siljeholm, HS3, har äntligen vågat sig ut ur garderoben och gjort det offentligt. Hon har länge velat, men aldrig riktigt vågat öppna sig om detta eftersom hon varit rädd för att inte bli uppskattad.
Hon är humaist går nu tredje året på Vasaskolan och känner sig lättat över sitt, hittills kanske livs största, val - att göra sitt skrivande offentligt.
När hon bestämde sig för att visa andra vad hon ägnat sig år i många år och låta sin poesi bli offentligt hade hon ingen aning om vilken positiv respons det skulle ge. Konsekvenserna har bland annat blivit att hon kommit i kontakt med ett bokförlag, som vill fungera som ett bollplank och en person har erbjudit sig att bli hennes mentor.
Emma hoppas nu på att fler ungdomar vågar öppna upp sig, och följa sina drömmar precis som hon själv har gjort. Hon ser sig själv som en vanlig person och menar att man inte behöver vara så mycket mer för att göra det man vill. För innerst inne är vi alla vanliga som kan mer än vi trot bara vi vill och försöker.
Hennes val, att komma ut som poet, har lett till enorma mängder beröm från människor, i form av mejl, sms, telefonsamtal och ja, till och med grattishälsningar på stan.
Denna poesiskrivande varelse kommer vi få se mer av, och när det sker, glöm då inte att hon en gång vandrat omkring i Vasaskolans korridorer.
Smakprov från Emmas Siljeholms författarskap:
Utan dig
Jag föll ihop
Inte av någon särskild anledning
Förutom att du hade lämnat mig
Och att jag inte kan stå
När du inte finns nära
Jag låg där på marken en tidig lördagsmorgon
Inte av någon särskild anledning
Förutom att du hade övergett mig
Och att jag inte kan tänka
När du inte är här
Jag låg där på marken
av den anledningen
att du var det viktiga
och tog allt
när du gick
Jag låg där på marken
för att kvar fanns
endast jag
och sorgen du lämnat
Jag föll ihop
utan dig
Och jag undrade
om det var fysiskt möjligt att dö där,
en tidig lördagsmorgon i januari.
Hör mig
Med en obeskrivlig längtan efter dig
söker jag någon annans tröstande famn.
Medan alla mina sinnen gör uppror
viskar jag ”jag älskar dig”
till den som lyssnar
Jag brinner
Jag borde ha varningsskylten
brandfarligt ämne påklistrad
när du är i närheten av mig.
Du gör mig lättantändlig
och jag är en fara för omgivningen.
Med dina ord som gnistor
uppstår en spänningsartad exposition,
med mig som krut.
Herre jävlar vilken smäll.
Och nu brinner det som aldrig förr.
Inte undra på att det känns
som det bara är du
och jag som existerar,
för vi har nog tänt en mordbrand.
Min pyroman, jag är glödande förälskad.
Kärleksoffer
Snälla kom tillbaka
sa hon till ryggen som gick
Trots att han tidigare
hennes hjärta fick
Hon lämnad blev
med en sorg så djup
När hon stod där ensam
vid brantens stup
Hon tittade ner
i mörkrets avgrund
Och trodde sig funnit
sin eviga blund
Snart hon var befriad
från en saknad för stor
Hon var fylld av demoner
och sorgens klor
Hon kan inte existera
utan sin kära
I hans hemska frånvaro
hon kommer förtära
Detta sa hon
viskandes i tårar
Medan hon tänkte på kärlek
och hur känslorna sårar
Hon trippade fram
en sista bit
Och föll sedan handlöst
till avgrunden vit
Hon saknade honom
till dödens tröst
Då hon föll likt löven
en tragisk höst
Med kärlekens offer
vinden lekte
Medan solens strålar
den döde smekte
Livets utopi
I en salig längtan efter dig
söker jag tvivelaktigt hopp i drömmar
Men du har väckt mig
Jag är mer levande än någonsin tidigare
Olidlig förtvivlan vid din frånvaro
Och i ett bristfälligt hopp om avslutad ensamhet
sitter jag själv och väntar på den flyktiga drömmen
Men jag möts av sömnlösa nätter
där jag desperat söker din närhet
För i livets utopi är du min
Längtan
Ni förstår inte hur bra ni har det
När ni tar er älskade i famn
Som ni gör varje kväll
Jag skulle göra allt
För att få ha honom lika nära
Som ni är varje dag
Jag skulle göra allt
För att en gång få känna honom
Något ni snarare har som en vana
Än en dröm