Jazztreornas avslutningskonsert

                             
Igår presenterade jazztreorna med pompa och ståt deras allra sista konsert, den årliga avslutningskonserten. Det blev två timmars underhållning och det bjöds på jazz, pop, rock, soul och även en finsk vals. Man kunde inte låta bli att bli inspirerad av deras glädje och entusiasm.

Det är nästan en sentimental stämning inne på konserthuset när publiken intar sina platser. På scenen rullar ett bildspel med bilder från de tre gångna åren och man hör skratt och gråtmilda suckar. Man förstår snabbt att det är en blandad publik av familj, vänner, klasskamrater och bekanta. Men snart drar konserten igång och musikerna intar scenen med fantastisk talang och upprymdhet. Vi får höra allt från dragspel, fiol, saxofon och trumpet. En salig blandning som får publiken att skratta och klappa i takt med musiken. En sak är säker, jazztreorna vet hur man får igång en publik.

Man kan knappt föreställa sig den eufori som måste råda bland våra kära jazztreor som får fira sitt sista år, sin sista konsert, på konserthuset i Gävle. Ljud och ljus i perfekt kombination och musikerna känns otroligt professionella.  

Men någonstans kan jag inte låta bli att tänka att en fråga har glömt att ställas. Varför har ingen stannat upp och sagt ”Är det inte lite konstigt att det bara är killar som utgör bandet i alla låtar?”. De låtar då det finns en kvinnlig medlem i bandet kan jag räkna på min ena hand samtidigt som vi får flera exempel på manliga sångare under kvällens gång. Någonstans ser man en förbättring, man ser killar som vågar använda sig av ett instrument som länge ansetts omanligt. Frågan är bara varför utvecklingen inte betett sig lika åt andra hållet. Men dessa frågor är det inte bara jazzlinjen på Vasaskolan som måste möta, det gäller alla musikaliska institutioner.

Den avslutande låten blev Moneybrothers ”Livet börjar här” och det blev både skratt och tårar på scenen. De kvinnliga sångerskorna stod längst fram och sjöng tillsammans medan killarna kompade. Och någonstans kunde jag inte låta bli att bli besviken på jazzlinjen på Vasaskolan för att ha glömt att ställa sig en fråga som är så otroligt viktig att ställa, särskilt i en bransch så mansdominerad som denna.