Men starta en friskola då, så får ni ju som ni vill! Ja, det skaaa vi minsann!

 

Den här replikväxlingen skedde mellan mellan mig och min dåvarade rektor på en parkeringsplats i norra Botkyrka. I år är det tjugo år sen vi tog hans ord på allvar och startade en friskola i Slagsta. Den heter Freinetskolan Kastanjen och bygger på den franske pedagogen Celestin Freinets tankar om hur förskolan och skolan ska vara.

Då, för tjugo år sen hade vi Freinetlärare drömmar om vad vi ville förmedla till barn och ungdomar. Vi ville förmedla livskvalitetsvärden som handlade om solidaritet och samarbete. Vi vill visa barn och ungdomar att man lär sig i samspel med andra, i ett kollektiv, i en grupp.

Vi ville visa att om man som barn och elev fick vara med och bestämma och påverka både innehåll och arbetsformer så ökar chanserna till en äkta lust att lära, och inte bara för att klara centrala prov eller andra prov. Vi ville rikta fokus på innehållet. På att barnen i norra Botkyrka ju växte upp i en mosaik av kulturell mångfald där själva utgångspunkten är just mångfalden. Ett interkulturellt lärande ville vi skulle vara grunden och en undersökande pedagogik där mycket av lärandet skedde ute i skogen, nere i centrum, bland äldre människor eller i olika religiösa hus där det fanns företrädare som kunde berätta. Allt detta står Celestin Freinet för och genom att organisera arbetet bl a med klassråd, stormöten, skoltidningar, verkstäder och fadderverksamhet.

Vi ville förverkliga våra pedagogiska ambitioner. Jag har genom åren skrivit en mängd böcker om Freinetpedagogik och till det stundande tjugoårsjubileet har jag skrivit en bok som jag kallat ”Här är vårt liv. Vårt liv på Kastanjen”. Där har jag beskrivit hur gamla elever, som jag intervjuat upplevt sin skoltid på Freinetskolan Kastanjen. Så här säger Emma, som gått hela sin skoltid på Kastanjen.

”Tryggheten. Det är tryggheten som jag tänker på när jag tänker på Kastanjen”. Emma talar precis som alla andra elever som jag träffat under arbetet med denna bok om projekten, verkstäderna, kollektivet och samarbetet.

”Lärarna lyssnade. Vi lärde oss att kompromissa. Vi lärde ss att analysera och att alla är lika mycket värda. Jag jobbar ihop med människor från hela världen och eftersom jag numera har personalansvar verkar det som att jag har lyckats att förmedla att alla från diskare till restaurangchef har samma värde. Det har jag lärt mig på Kastanjen. Jag valde ju ett gymnasium som hade projektarbete som sin inriktning och där kände jag att det jag lärt mig på Kastanjen var guld värt. Vi hade verkligen jobbat i projekt vilket de flesta andra inte hade gjort, så jag fick styra upp många arbeten. På samma sätt blev det på universitetet. I de grupparbeten vi hade när jag gick på Kulturvetarlinjen, lyckades vår grupp väldigt bra eftersom vi just jobbade i grupp! Det är svårt att jobba i grupp men har man lärt sig det ordentligt så hjälper gruppen till att söka och förstå ny kunskap bara genom att allas tankar och frågor ventileras”.

Just detta vill vi även fortsättningsvis kunna bevara och erbjuda många barn och ungdomar i norra Botkyrka och på andra ställen. Då kan vi vara med och bidra till att skolans status hölls och att eleverna går ut med verkliga kunskaper i alla ämnen; kunskaper för livet. Det är livskvalitet.