Brecht där han skall spelas

I Brechts gamla teatersalong har det mörknat. Här finns ingen värme och inget ljus. På scenen står 30 vapenbärande soldater och siktar sina vapen på publiken. Ridån går ned och pjäsen kan ta sin början.

Berliner Ensemble är en av de mest kända teaterscenerna i Berlin och grundades 1949 av Bertolt Brecht och hans fru Helene Weigel. Genom åren har de satt upp åtskilliga uppmärksammade pjäser och kvällens huvudroller spelas av Peter Miklusz, Johanna Griebel och Luca Schaub.

I grunden handlar Woyzeck om en ung soldat som kommer på sin älskade Marie, som han har ett barn med, att dyrka en tamburmajor. Woyzeck förödmjukas ständigt av sina överordnade och säljer sig till vetenskapliga experiment. Inombords kokar han av svartsjuka och det slutar med att han dödar sin älskade.

Pjäsen, som skrevs av Georg Büchner, förblev ofullbordad vid hans död som 23-åring 1837. Efter sig hade han bara lämnat fragment och det var först 1910 som Max Reinhardt valde att sätta upp detta som pjäs. Men mycket har hänt sedan dess och idag är pjäsen en av de mest spelade i Tyskland. Avsaknaden av slut har snarare gett regissörer över hela världen möjlighet att experimentera mer med historien.

Fast berättelsen i sig är hemsk nog lyckas Leander Haussmann göra den desto mörkare. Här är allt rått, kallt och svart. Scenografin är sorglig och dyster med sin nakna scen och de vapenbärande männen gör det inte bättre. Den systematiska avhumaniseringen av Woyzeck gör en illamående. Salongen blir som ett svart hål där inget ljus kan reflekteras.

Men även om Haussmann lyckas väl med att skapa en deprimerande stämning så skulle en ljusglimt någonstans inte skadat. Det är som att man mitt i det svarta har tappat bort vägen och står och famlar i mörkret. Maries karaktär är platt och tråkig och den enda med något vidare djup är Woyzeck själv.

Och publiken runt omkring mig verkar inte heller särskilt förtjusta över den tre timmar långa pjäsen. Avtackningen i slutet blir segt som slem. Det blir en blandning mellan ”det var i alla fall ett bra försök”-applåd och tio människors nästan extatiska klappande. Själv tycker jag nästa synd om skådespelarna som får springa ut om och om igen. Det finns något förtvivlat i deras blickar.

Men även om Woyzeck var allt annat än en succé så fanns det något magiskt i att sitta i Brechts gamla teatersalong och höra en av Tysklands klassiker på originalspråk.
Li Oskarson Kindstrand