Vilken jävla vår?

Kunming är en nätt liten kinesisk stad på omkring 6 miljoner invånare. Förr i tiden ett perifert bakvatten dit ämbetsmän som gjort sig ovän med kejserligheten kunde finna sig förvisade. Nuförtiden anses staden ha Kinas behagligaste klimat, uthärdliga nivåer av föroreningar, samt en skönt tillbakalutad attityd.

Vi gick till Gröna Parken mitt i stan, dit Kunmingers flockar i mängder för att mata fiskmåsar och visa upp sig för varandra. Folklivet var på topp trots det kalla vädret, och jag och min nästan like långe bror lyckades äntligen attrahera en del blickar och utrop. Men bara en del.

För den som är lagd åt ett obönhörligt bekräftelsebehov så är Kinas cosmopola utveckling de senaste åren ytterst beklaglig. Borta är de förundrade utropen ”Aiya! Hen gao!” (Shit va lång!), de fnittrade ”shuai…” (snygg…), de påträngande (men ack så välkomna) fotograferingarna.  För den som överväger att resa till Kina i förhoppning att ta del av denna kavalkad av uppmärksamhet så är det för sent. Denna förlovade tid har flytt för att aldrig komma åter. Jag råder dig att söka dig annorstädes. Nordkorea ska vara fint så här års.

Berövade på dessa stimuli så återstod bara att turista. Xishan i utkanten av Kunming nominerades och antogs via acklamation. En kulle uppå vilken Daoistmunkar, hängandes från fingertopparna, har huggit ut diverse tempel. Vi föll med ögonen vidöppna i ännu en turistfälla, och hade inte ont av det. Diverse avgudabilder, den ena kitschigare än den andra, avlöste varandra i templen som vi klättrade mellan, alldeles invid hisnande stup och en vidunderlig utsikt över Kunming. För den som är intresserad så är det dock de stora templen längre ner på kullen som står för den kulturella behållningen. Där kan en finna sjukt zenniga bambulundar invid behagligt förfallande tempelbyggnader – eller varför inte ett enormt tempelrum vars väggar från golv till tak är täckta av diverse humanoider frysta i en bisarr dans? I dunklet och rökelsedunsterna så var det det mer creepy än jag någonsin tidigare haft privilegiet att uppleva.

Senare, på nattåget till Dali, så tackade Hägglinarna mig för min tjänstgöring, lagom till att jag kollapsade av utmattning. Att valla mig själv och de andra tre Mittens rike runt med bara min oändligt begränsade kinesiska till hjälp är stundtals som att valla katter och samtidigt recitera Ibsen baklänges. Det är en pina att få taxichaufförerna att åka dit vi vill – det är förunderligt avigt att lära familjen att äta kinesisk frukost – och det är helt underbart roligt att prata kinesiska på plats i Kina igen.