Runa
Tankar kring en soaré
Runa, vad skulle Vasaskolan vara utan er? Vem skulle arrangera höstbalen vi klär upp oss för? Luciatåget vi förundras över? Soarén vi imponeras av? Och framförallt, vem skulle visa vasaiterna hur starka kvinnor kan vara, tillsammans, om inte ni?
Kvinnliga Gymnasistföreningen Runa startades 1927 och har genom åren erbjudit flickor från olika platser, i olika åldrar, en gemenskap, en plats att utvecklas. Kanske låter det obetydligt, men att hitta en plats likt denna kan betyda mer än vad vi tror. Förutom höstbal och luciatåg arrangeras varje år en soaré i fyra fristående akter med gemensamt tema, något som i år beskrivits som ”Hoppet är det sista som lämnar Atlantis” eller ”Fröken Spåra ur”. Allt på scenen har de skapat själva. Allt ifrån kostym till kuliss. Ett otroligt arbete som vi antagligen bara kan se hälften av.
Men på Vasa har det under längre tid sipprat ned en konflikt längst väggarna, genom våningarnas tak. Ibland hör man den komma upp till ytan, kort men intensivt. En jämförelse, ett värderande, mellan Runa och Verdandi. Visst kan vi jämföra, sammanställa, väga. Visst får vi ifrågasätta, undra, tvivla. Men varför lyckas det alltid bli den kvinnliga föreningen som drar det korta strået? Varför hör vi så ofta att Runa beskrivs som ”högljudda”, ”dryga”, ”kaxiga” medan Verdandi istället är ”sköna” och ”avslappande”? Varför ser inte alla strukturen som här så syns så tydligt? Att om man som kvinna tar plats så blir man straffad.
Strukturer ser vi överallt i samhället. Oskrivna regler som regerar och formar våra liv. Men just den här är något som otroligt många kvinnor i samhället, både i skolan och på arbetet, möter varje dag. Att vissa tycker det är så otroligt provocerade och fel när tjejer tar plats. Därför är föreningar som Runa oskattbara för en skola som Vasa. Deras arbete betyder så mycket mer än vad vissa tror. Oavsett om det innebär att en nybliven vasait hittar en gemenskap eller om man bryter dammiga, omoderna strukturer. För ni är del av en förändring som så många varit med och kämpat för. En kamp om att få ta plats i det offentliga rummet.
Därför måste ni, Runa, fortsätta synas, ifrågasätta och ta plats. För utan er skulle inte Vasa vara detsamma!
Kvinnliga Gymnasistföreningen Runa startades 1927 och har genom åren erbjudit flickor från olika platser, i olika åldrar, en gemenskap, en plats att utvecklas. Kanske låter det obetydligt, men att hitta en plats likt denna kan betyda mer än vad vi tror. Förutom höstbal och luciatåg arrangeras varje år en soaré i fyra fristående akter med gemensamt tema, något som i år beskrivits som ”Hoppet är det sista som lämnar Atlantis” eller ”Fröken Spåra ur”. Allt på scenen har de skapat själva. Allt ifrån kostym till kuliss. Ett otroligt arbete som vi antagligen bara kan se hälften av.
Men på Vasa har det under längre tid sipprat ned en konflikt längst väggarna, genom våningarnas tak. Ibland hör man den komma upp till ytan, kort men intensivt. En jämförelse, ett värderande, mellan Runa och Verdandi. Visst kan vi jämföra, sammanställa, väga. Visst får vi ifrågasätta, undra, tvivla. Men varför lyckas det alltid bli den kvinnliga föreningen som drar det korta strået? Varför hör vi så ofta att Runa beskrivs som ”högljudda”, ”dryga”, ”kaxiga” medan Verdandi istället är ”sköna” och ”avslappande”? Varför ser inte alla strukturen som här så syns så tydligt? Att om man som kvinna tar plats så blir man straffad.
Strukturer ser vi överallt i samhället. Oskrivna regler som regerar och formar våra liv. Men just den här är något som otroligt många kvinnor i samhället, både i skolan och på arbetet, möter varje dag. Att vissa tycker det är så otroligt provocerade och fel när tjejer tar plats. Därför är föreningar som Runa oskattbara för en skola som Vasa. Deras arbete betyder så mycket mer än vad vissa tror. Oavsett om det innebär att en nybliven vasait hittar en gemenskap eller om man bryter dammiga, omoderna strukturer. För ni är del av en förändring som så många varit med och kämpat för. En kamp om att få ta plats i det offentliga rummet.
Därför måste ni, Runa, fortsätta synas, ifrågasätta och ta plats. För utan er skulle inte Vasa vara detsamma!
