Om att ta det som händer på volley

Morgonen för vår avfärd från Muang Ngoi Neua infann sig och jag gick upp tidigt för att hämta vår tvätt. Den var lite fuktigt men vad är inte det i denna del av världen. Inte värre än att det gick att packa ner i väskorna. Vi åt av den utlovade frukostbuffén och bar sedan våra väskor till trappan ner mot bryggan för ombordstigning. Det blev lite mer trassel med båtarna än sist beroende på att förarna hade åsikter om hur tunga och otympliga väskor skulle fördelas.

Vi hamnade i en båt som låg utanför de andra och kunde inte följa hur packningen avlöpte. Men så småningom började färden ner för floden mot Nong Khiaw. Väl framme där uppdagades det att jag inte lyft ombord Catharinas väska utan låtit den stå kvar på rampen för ilastning. Flera andra resenärer berättade att den stod kvar och att de frågat passagerarna i båten närmast land om vems väskan var, men det visste ju ingen.

Katastrof? Nej men besvärligt. Vi bestämde att det var större chans att allt ordnade sig om jag åkte upp tillbaka längs floden, hellre än att försöka få ner väskan med en båt. Sagt och gjort, jag kastade mig i nästa båt norrut som avgick med en gång.

Framme i Muang Ngoi Neua hade jag turen att träffa Gabriel vid landningen och han och jag återfann snabbt väskan. På min fråga om han kunde fixa en båt med förare åt mig med en gång svarade han att det fixar han, men att det skulle kosta motsvarande 300 kronor. Taget svarade jag. Han försvann iväg för att hämta en ledig båtförare.

En amerikansk dam med två söner frågade om de kunde dela båten med mig, vilket jag givetvis sa ja till. På något sätt som jag inte ifrågasatte slank även tre laotier med vår båt. Amerikanskan var på turné med sina tonårspojkar för att visa dem världen lite. De bodde på Hawaii. Hur hon hade hamnat här och fått med dem upp längs Mekong i norra Laos förstod jag aldrig. Men nu hade de tröttnat på umbäranden och skulle flyga ut från vårt nästa etappmål Luang Prabang till Bangkok, för att så snabbt som möjligt åter nå civilisationen. Hon var måttligt imponerad av våra strapatser och berättade om när hon med risk för eget liv, nästan, smugglat en hund på tåg i Spanien utan tillstånd och utan biljett.

Framme i Nong Khiaw hade Catharina agerat och köpt biljetter till nästa buss vidare. Hon placerade grabbarna på busstationen och for tillbaka till hamnen för att möta mig. Innan hade hon förklarat för dem att de skulle ta bussen till Luang Prabang, även om vi inte hann med. Två personer är mycket enklare att fixa med jämfört med fyra, förklarade hon beslutet med. Grabbarna var inte helt tillfreds.

Bussen skulle gå 14.00 och min båt dånade in till kaj 13.45. Gott om tid enligt Catharina som hade en tuctuc på vänt. Hon kunde till och med köpa lite frukt och dricka på vägen till busstationen för att bättra på frustrationen lite. Men vi hann!

När vi kom fram till vårt hotell i Luang Prabang visade det sig vara ett utmärkt etablissemang förutom att det pågick ett begravningskalas på gatan utanför. Ett kalas som ljudligt fortsatte hela natten. Tänk vad man får lära sig på dessa resor. En kort promenad för att få i oss lite mat och sedan slank jag och Catharina iväg på nattmarknad för att runda av dagen, en händelserik dag.