Jan Zetterqvist lämnar Vasakolan

Jan Zetterqvist är en av Vasaskolans lärare som i år undervisat sin sista klass och till hösten går i pension. Det har varit ett arbetsliv som sträckt sig mellan Göteborg och Luleå. På Vasaskolan har han undervisat i Matematik och Fysik och kommer nu lämna oss efter nio långa år.


Hur kom du till Gävle?
Jag kommer faktiskt ursprungligen från Linköping där jag utbildade mig till civilingenjör. Så när jag var klar med examen i Linköping så visst jag inte riktigt vad jag skulle göra. Det hade varit år fyllda med mycket plugg och därmed jag ville göra något annorlunda. Så jag flyttade till Uppsala och pluggade sociologi och ekonomi ett och ett halvt år. Där undervisade jag även på Teknikum och om jag ska vara ärlig var det nog de roligaste åren i mitt liv. Där träffade jag dessutom min fru!

Hur ledde vägarna till Vasaskolan?
Jag och min fru har flyttat runt mycket. Först fick jag jobb i Västerås men läste sedan till lärare i Göteborg. Lärarutbildningen var en pusselbit som jag länge hade velat ha i mitt liv. Sen flyttade vi faktiskt till Luleå och gifte oss! Sen blev det Märsta, Uppsala, Tierp och nu Gävle. Under mina år i Märsta jobbade jag på Märsta gymnasiet, på en teknisk utbildning som passade mig väldigt bra. Men när min fru fick jobb här uppe så sökte jag jobb på både Polhem och Vasa. Då visste jag absolut ingenting om Gävle men som tur var fick jag jobb på Vasaskolan, även fast jag faktiskt i stunden hoppades på Polhem.

Så det hela var egentligen lite av en slump?
Ja, absolut. Hela livet är väl lite av en slump. I vår värld finns sådant sug efter kontroll men om man inser att de där stora frågorna i livet, hälsa, partnerskap och så vidare, bara beror på slumpen så blir det nog enklare att leva. De lättare frågorna däremot kan man välja, men de stora sakerna väljer vi i regel inte. Men det finns kanske en slags befrielse i den vetskapen också.

Vilket ämne är roligast att undervisa i?
Fysik, nu på slutet har jag faktiskt undervisat i partikelfysik i och med kursen Naturvetenskaplig forskning vilket har varit jätteintressant. Jag har själv lärt mig en hel del.  Jag minns att jag även på gymnasiet tyckte fysik var roligast. Humaniora däremot var jag inte alls intresserad av men det är ett intresse som har vuxit fram med tiden. Men får inte bli för enkelspårig. Men jag har alltid gillat att undervisa. Jag minns att jag redan på högstadiet höll små minilektioner. Att reda ut saker, att få förklara, få människor att förstå. Den där väldigt mystiska aha-upplevelsen, som vi alla vet om men som är svår att förklara, ger mig som lärare samma glädje som jag ser hos eleven. Att hjälpa någon annan att förstå betyder otroligt mycket.  

Hur känns det att lämna Vasaskolan?
Jag är 63 och ett halvt, så det är blandade känslor. Dels går jag i pension men mycket har att göra med de nya reglerna om behörighet som trädde i kraft i år. Det fick mig att tidigt börja fundera på att gå i pension det här året, även fast jag har behörighet i mina ämnen. Så det känns ganska bra, det är ingen överraskning.

Hur har det varit att arbeta som lärare?
Jag har bytt jobb en hel del, det här är min åttonde arbetsgivare. Jag har hoppat mellan näringsliv och skola hela mitt liv. Det är tufft i skolan idag. Många människor jag känner från näringslivet skulle inte klara en vecka här. Det är så pass många bitar vi måste behärska. Man måste klara av att ha alla bollar i luften. Därför har det varit väldigt skönt att kunna gå mellan två arbetsformer.

Vad är det bästa med att vara lärare?
Kanske ritualerna. Att jag varje morgon kommer in genom Vasas portar och att det alltid känns lika högtidligt. Och det tycker jag faktiskt varje morgon. Jag tycker om att göra den här rörelsen, sättet att börja dagen på. Man kan åka var man vill i världen, säga att man är lärare, så vet folk vad det är och ingen ifrågasätter jobbets nytta. Alla är medvetna om yrkets betydelse. Det är ett arbete som får en att känna sig behövd. En känsla som jag tror är väldigt mänskligt att vilja känna. Om jag till exempel inte kommer till arbetet så märks det, kanske inte i den stora världen, men i den lilla. Det ska ordnas vikarie, eller så behöver någon informera elever om vilka sidor som gäller. Och det är rätt skönt att veta det när man vaknar på morgonen. Att jag faktiskt behövs. I den lilla världen.

Vad ska du göra nu?
Jag vet faktiskt inte. Jag har fullt upp med jobbet. Men jag har tänkt mycket på pensionen, så det kommer inte som en överraskning. Men vi får se vad som händer, även fast jag känner mig ganska klar med läraryrket. Jag har lagt ned så oändligt mycket tid på skolvärlden överhuvudtaget, min första lektion hade jag i Linköping januari 1977. Så det är kanske dags att avsluta!

Om du nu fick undervisa i vad du ville, vad skulle du undervisa i?
Historia kanske, jag funderade faktiskt ett tag på att läsa in historia men det blev aldrig så. Att få ha de där enorma tidsrymderna klart för sig är lockande. Tanken att våra långa liv bara är en fotoblixt i evigheten. Något sådant skulle jag absolut kunna tänka mig att förmedla!