En rimlig tradition?

Över en månad har nu passerat sedan KGF Runa bjöd på sin årliga höstbal, en utomordentligt välordnad och trevlig tillställning även denna gång. Stämningen var god, den framförda sången både fyndig och vacker, maten utsökt, miljön idealisk och bandet mäkta imponerande. En fantastisk kväll på alla tänkbara sätt - med undantag av ett av de många tal som hölls, nämligen ”talet till kvinnan”. Det var inte lika fantastiskt, utan ligger som ett skavande och besvärande töcken över hela kvällen.

”Talet till kvinnan”, liksom ”talet till mannen”, har blivit till något av en tradition i balsammanhang, och är tänkta som hyllningstal till kvinnor respektive män. I det förstnämnda, som just denna bal hölls av två unga Verdandister, upplevde jag dock hyllningen som något svåridentifierad.  Var det en hyllning till de kvinnor som begåvats med ett vackert yttre? Eller till den ene talarens flickvän? Ingetdera?

Jag klandrar inte just denna Verdandiduo för att ha misslyckats, vilket är viktigt att betona, utan hela traditionen med dessa förlegade tal. Alltför ofta har, i synnerhet då ”talet till kvinnan”, kommit att bli en förlängning av det objektifierande och sexualiserande som dagligen möter oss runt om i samhället, och så alltså även denna gång. På grund av det, att det tycks så oerhört svårt att fylla ”talet till kvinnan” med något meningsfullt eller omdömesgillt, tror jag det bästa vore att helt enkelt utesluta just denna punkt.

Även om ”talet till mannen” denna gång kändes välskrivet och genomtänkt (eloge till de två Runaiterna), är jämväl detta ett onödigt inslag, i mitt tycke. Liksom ”talet till kvinnan” tillför det inget till balupplevelsen, utan bidrar endast till att ytterligare cementera idén om två, särartade kön.

”Talet till kvinnan” och ”talet till mannen” må vara tal med traditioner, liksom Runa och Verdandi själva, men just på denna punkt bör förnyande övervägas. Jag hoppas att Runa till nästa bal kommer betänka ett strykande av dessa tal ur programmet, för en än trevligare afton.