Det man inte har i huvudet finns på expeditionen
Det finns många mer eller mindre underliga ordspråk i det svenska språket. Ett av de allmänt kända är: "Det man inte har i huvudet det har man i benen". Det betyder ungefär att om man inte kommer ihåg allt så får man gå tillbaka och hämta det man inte haft i huvudet, man använda sina ben för att man är glömsk.
Vid Vasaskolan hade man ett problem för ett antal år sedan. Fler personer än det samlade antalet elever vid skolan åt i matsalen varje dag. Förutom skolans elever var det gamla elever och elever från andra skolor i Gävle som valde vår matsal. Dåtidens skolförvaltning tog krafttag och inköpte, säkert för stora pengar, en tallriksautomater för att få bort friätarna.
För att systemet skall fungera skall varje Vasaelev som vill ha sin skollunch dra sitt kort i automaten för att då sin tallrik. Inget kort ingen tallrik! Den som inte har det i huvudet borde alltså använda benen och gå hem och hämta sitt kort.
Det är kartans bild men verkligheten är en helt annan. Om du glömt ditt kort får du lite besvär men inte blir du utan mat. Det är bara att gå till expeditionen eller biblioteket så får du en lunchkupong att visa upp i matsalen.
Det finns många skäl till varför man hämtar en matkupong, man kan tillfälligt glömt sitt kort eller tappat/ förstört kortet och vill inte betala 50 kr för ett nytt just nu och då kan det bli många kuponger. Man kanske vill äta lunch med en kompis som inte går på skolan, någon bekant eller så har man något annat skäl. Antalet kuponger som delas ut varje dag är mycket skiftande men tycks ligga mellan ett tiotal till upp mot 30.
Genom lunchkupongen har man löst ett problem på en enkelt sätt utan att någon elev blir missnöjd, men är det en rimlig uppgift för personalen att dela ut kuponger slarvare som inte haft allt i huvudet men borde kunna använda benen som ordspråket säger.
Vid Vasaskolan hade man ett problem för ett antal år sedan. Fler personer än det samlade antalet elever vid skolan åt i matsalen varje dag. Förutom skolans elever var det gamla elever och elever från andra skolor i Gävle som valde vår matsal. Dåtidens skolförvaltning tog krafttag och inköpte, säkert för stora pengar, en tallriksautomater för att få bort friätarna.
För att systemet skall fungera skall varje Vasaelev som vill ha sin skollunch dra sitt kort i automaten för att då sin tallrik. Inget kort ingen tallrik! Den som inte har det i huvudet borde alltså använda benen och gå hem och hämta sitt kort.
Det är kartans bild men verkligheten är en helt annan. Om du glömt ditt kort får du lite besvär men inte blir du utan mat. Det är bara att gå till expeditionen eller biblioteket så får du en lunchkupong att visa upp i matsalen.
Det finns många skäl till varför man hämtar en matkupong, man kan tillfälligt glömt sitt kort eller tappat/ förstört kortet och vill inte betala 50 kr för ett nytt just nu och då kan det bli många kuponger. Man kanske vill äta lunch med en kompis som inte går på skolan, någon bekant eller så har man något annat skäl. Antalet kuponger som delas ut varje dag är mycket skiftande men tycks ligga mellan ett tiotal till upp mot 30.
Genom lunchkupongen har man löst ett problem på en enkelt sätt utan att någon elev blir missnöjd, men är det en rimlig uppgift för personalen att dela ut kuponger slarvare som inte haft allt i huvudet men borde kunna använda benen som ordspråket säger.