Trolldomsrättegång i Ullånger den 9 juni 1675
Till de mörkaste avsnitten i vår historia hör de s.k. trolldomsrättegångarna under senare delen av 1600 - talet. Många anklagades, mestadels kvinnor, och dömdes till döden för sina resor till Blåkulla, där de träffat och umgåtts med Djävulen själv. Bland vittnena vid domstolarna fanns många barn som hämtats av ”häxan” och åkt med till Blåkulla. De mest otroliga händelser skildrades inför domstolen och man kan kanske tycka att någon borde ha ifrågasatt vad som skedde. Det mest tragiska i dessa händelser är den roll kyrkan och prästerna spelade. Där borde i alla fall den värsta vidskepelsen inte ha funnits, men tragiskt nog verkar det ha varit nästan tvärt om.
I den ljusaste tiden på försommaren 1675 var det rannsakning i Ullånger ”öfwer det berychtade Trullpack som brucha Blåkulla färder och förer barn Satan tillhanda” som det ordagrant står i proto-kollet. Närvarande Capplanen Wällärde H Johan Ask med närskrefne av Nämnbden: Anders Erichsson i Lijde, Peder Nilsson i Äskia, Nils Johansson i Utwijk, Daniel Johansson i Getbergh, Per Oloffsson i Glaffstadh och Per Nilsson i Lijd. Inför denna nämnd skulle de anklagade ”trolpackorna” rannsakas.
Kapellanen, d.v.s. prästen i församlingen Johannes Nicolaus Ask var född 1625 i Äskja by i Ullånger där hans far Nils var klockare. Han bodde sedan 1674 på fädernegården i Äskja som han löst till sig av sina syskon. Tillsammans med prosten i Nordingrå Christopher Bozaeus hade Ask i början av maj samma år deltagit i en liknande rannsakning i Nordingrå där nära 200 personer anklagades eller omnämndes som resande till Blåkulla. Dessutom vittnade nästan lika många och ungefär hälften av dessa var barn. Från Nordingrå kom just dessa år två s.k. visgossar - pojkar i 16-18 årsåldern som stod utanför kyrkporten vid olika kyrkor och pekade ut de kvinnor som de sade sig ha träffat i Blåkulla. Detta finns dokumenterat i kyrkoräkenskaper där man betalt ut ersättning till visgossarna. Alla dessa händelser är så osannolika att man knappast skulle tro på dem om de inte vore så ordentligt inskrivna i den tidens domböcker. Men låt mig berätta om en av kvinnorna vid rättegången i Ullånger.
För att göra texten lite mer lättläst använder jag delvis vår tids sätt att skriva. Olof Anderssons änka Anna från Toorna (Törna) var över 70 år gammal och ”mycket berychtadt för Truldombs väsende och Blåkullafärder”. Captein Samuel Nilsson i Törna hade menat att det i mer än 40 år hade ryktats om trolldom på hennes gård. En dräng från Orsta i Nordingrå hade tjänat dräng hos Captein Leutnanten Lars Persson i Törna. Denne Lars Persson ägde till sin död 1652 ett officershemman som låg granne till Samuel Nilssons hemman. En av Perssons trumslagare hade skickats till fäbodarna och den anklagade Annas mor hade sänt med honom ett knyte med ”kamss av allehanda slagh” och bördan blev efterhand så tung att han knappt orkade bära den. Drängen försökte fråga några släktingar vad som fanns i knytet men ingen visste någonting. Den anklagade Anna tillstod då att det var hennes mor som gjort kamsen av ”thet slem eller hinna som ligger kring kalfven då han kalfwas” och bakat ihop detta med sådor, d.v.s. avfallet vid malning av säd. Anna hade också sagt att denna slags kams användes av många kvinnor för att ge boskapen, men Anna sade sig aldrig ha använt något sådant själv. Tydligen räknades detta ändå som ett tecken på trolldom trots att det verkar ha varit en ganska vanlig huskur.
Ett tiotal i protokollet namngivna personer berättar om hur de sett Anna vistas i Blåkulla, och hennes olika gärningar tillsammans med Den Onde beskrivs noggrant. De tragiska vittnesmålen avslutas med att Annas sonson Olle Samuelsson i Törna bekänner att hon fört honom och hans tre yngre syskon Hans, Anna och Erich ”i fjol om sommaren och altsedan” till Blåkulla och ”der kookar fahrs modren, leetar opp skedarna, ätit, druckit, danssat och gått under bordet och leegat hos Satan”. Anna skulle också ha haft med sin dotters barn Pelle 9 åhr, Olle, Britha 7 åhr och Anika, en liten flicka, som inte ville bekänna något. Denna Anika tillstod nu och bekände inför Presten, att hennes mors moder börjat föra med henne förra sommaren och att ”mohrmodern gaff henne math i Blåkulla i natt”. Man måste undra varför lilla Anika först inte ville bekänna något men sedan ändrade sig och vittnade mot sin mormor. Och hur kände sig den mer än 70 år gamla kvinnan när alla dessa otroliga anklagelser riktades mot henne till och med från hennes egna barnbarn?
Rannsakningen i Ullånger torde ha varit särskilt dramatisk då endast en vecka tidigare 71 personer avrättats i Ytterlännäs, som ju ligger bara några mil bort. Nu tycks samma vansinne inte ha upprepats i Nordingrå och Ullånger, då inga säkra bevis finns på att några straff utdömdes. Hela församlingen torde ändå ha varit rejält omskakad efter alla beskyllningar hit och dit. Hysterin omkring den s.k. trolldomen avtog så småningom i Ångermanland och efter det mörka 1670-talet blev det efterhand lite ljusare. Men hur ljust är det egentligen idag? För några år sen såg jag ett TV-program där en kvinnlig häxkonsult !! deltog. Jag undrar hur damen ifråga skulle ha klarat sig i de rättegångar jag har försökt beskriva här. Underlaget till den här artikeln kommer från en avskriftssamling i Landsarkivet i Härnösand, från domböcker och mantalslängder för Ullånger.
I den ljusaste tiden på försommaren 1675 var det rannsakning i Ullånger ”öfwer det berychtade Trullpack som brucha Blåkulla färder och förer barn Satan tillhanda” som det ordagrant står i proto-kollet. Närvarande Capplanen Wällärde H Johan Ask med närskrefne av Nämnbden: Anders Erichsson i Lijde, Peder Nilsson i Äskia, Nils Johansson i Utwijk, Daniel Johansson i Getbergh, Per Oloffsson i Glaffstadh och Per Nilsson i Lijd. Inför denna nämnd skulle de anklagade ”trolpackorna” rannsakas.
Kapellanen, d.v.s. prästen i församlingen Johannes Nicolaus Ask var född 1625 i Äskja by i Ullånger där hans far Nils var klockare. Han bodde sedan 1674 på fädernegården i Äskja som han löst till sig av sina syskon. Tillsammans med prosten i Nordingrå Christopher Bozaeus hade Ask i början av maj samma år deltagit i en liknande rannsakning i Nordingrå där nära 200 personer anklagades eller omnämndes som resande till Blåkulla. Dessutom vittnade nästan lika många och ungefär hälften av dessa var barn. Från Nordingrå kom just dessa år två s.k. visgossar - pojkar i 16-18 årsåldern som stod utanför kyrkporten vid olika kyrkor och pekade ut de kvinnor som de sade sig ha träffat i Blåkulla. Detta finns dokumenterat i kyrkoräkenskaper där man betalt ut ersättning till visgossarna. Alla dessa händelser är så osannolika att man knappast skulle tro på dem om de inte vore så ordentligt inskrivna i den tidens domböcker. Men låt mig berätta om en av kvinnorna vid rättegången i Ullånger.
För att göra texten lite mer lättläst använder jag delvis vår tids sätt att skriva. Olof Anderssons änka Anna från Toorna (Törna) var över 70 år gammal och ”mycket berychtadt för Truldombs väsende och Blåkullafärder”. Captein Samuel Nilsson i Törna hade menat att det i mer än 40 år hade ryktats om trolldom på hennes gård. En dräng från Orsta i Nordingrå hade tjänat dräng hos Captein Leutnanten Lars Persson i Törna. Denne Lars Persson ägde till sin död 1652 ett officershemman som låg granne till Samuel Nilssons hemman. En av Perssons trumslagare hade skickats till fäbodarna och den anklagade Annas mor hade sänt med honom ett knyte med ”kamss av allehanda slagh” och bördan blev efterhand så tung att han knappt orkade bära den. Drängen försökte fråga några släktingar vad som fanns i knytet men ingen visste någonting. Den anklagade Anna tillstod då att det var hennes mor som gjort kamsen av ”thet slem eller hinna som ligger kring kalfven då han kalfwas” och bakat ihop detta med sådor, d.v.s. avfallet vid malning av säd. Anna hade också sagt att denna slags kams användes av många kvinnor för att ge boskapen, men Anna sade sig aldrig ha använt något sådant själv. Tydligen räknades detta ändå som ett tecken på trolldom trots att det verkar ha varit en ganska vanlig huskur.
Ett tiotal i protokollet namngivna personer berättar om hur de sett Anna vistas i Blåkulla, och hennes olika gärningar tillsammans med Den Onde beskrivs noggrant. De tragiska vittnesmålen avslutas med att Annas sonson Olle Samuelsson i Törna bekänner att hon fört honom och hans tre yngre syskon Hans, Anna och Erich ”i fjol om sommaren och altsedan” till Blåkulla och ”der kookar fahrs modren, leetar opp skedarna, ätit, druckit, danssat och gått under bordet och leegat hos Satan”. Anna skulle också ha haft med sin dotters barn Pelle 9 åhr, Olle, Britha 7 åhr och Anika, en liten flicka, som inte ville bekänna något. Denna Anika tillstod nu och bekände inför Presten, att hennes mors moder börjat föra med henne förra sommaren och att ”mohrmodern gaff henne math i Blåkulla i natt”. Man måste undra varför lilla Anika först inte ville bekänna något men sedan ändrade sig och vittnade mot sin mormor. Och hur kände sig den mer än 70 år gamla kvinnan när alla dessa otroliga anklagelser riktades mot henne till och med från hennes egna barnbarn?
Rannsakningen i Ullånger torde ha varit särskilt dramatisk då endast en vecka tidigare 71 personer avrättats i Ytterlännäs, som ju ligger bara några mil bort. Nu tycks samma vansinne inte ha upprepats i Nordingrå och Ullånger, då inga säkra bevis finns på att några straff utdömdes. Hela församlingen torde ändå ha varit rejält omskakad efter alla beskyllningar hit och dit. Hysterin omkring den s.k. trolldomen avtog så småningom i Ångermanland och efter det mörka 1670-talet blev det efterhand lite ljusare. Men hur ljust är det egentligen idag? För några år sen såg jag ett TV-program där en kvinnlig häxkonsult !! deltog. Jag undrar hur damen ifråga skulle ha klarat sig i de rättegångar jag har försökt beskriva här. Underlaget till den här artikeln kommer från en avskriftssamling i Landsarkivet i Härnösand, från domböcker och mantalslängder för Ullånger.