Meningen med allt

Ska vi verkligen frukta döden? Är målet med livet att bli så gammal som möjligt? Vad är meningen egentligen? 

På Gävle teater, en torsdagskväll i april, går jag och en vän uppför den smala trappan som leder till rummet med den lilla scenen. Stolar har ställts på rader framför scenen, och på den står en blå sammetsfotölj, en golvlampa och ett svart bord med långa ben på rad. 

Vi sätter oss förväntansfullt, och börjar småprata om ämnet, Livet, döden och meningen med allt heter Ann Heberleins show vi valt att se. Jag och min vän är nästan vana vid de stora livsfrågorna vid det här laget, vi diskuterar och filosoferar ständigt om livet och döden. Vi tänkte att Ann Heberlein nog är något för oss. 

Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet, har skrivit flera böcker (Varav den mest kända är Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva som sålts i hela 260 000 exemplar) och skriver på kultursidorna i Sydsvenska Dagbladet och Dagens Nyheter. 

Heberlein kommer in på scenen, klädd i svarta byxor och en leopardfläckig klänning. Hon har blont, långt hår och ger intrycket av att ha varit med om mycket. Hon säger inget, men sätter sig i fotöljen. Röster ur ett radioprogram börjar ljuda ur högtalarna. Rösterna pratar om en ål, brunnsålen, närmare bestämt. Den har levt i en brunn och blivit 165 år gammal. I flera minuter pratar rösterna, och publiken lyssnar artigt, men vi undrar vart detta ska leda. 

Ann Heberlein förklarar sedan att ålen måste självfallet ha haft förfärligt tråkigt där inne i brunnen i över hundra år, med bara enstaka insekter att leva av. När hon väl kommer till poängen, vilket vi tyckte tog en aning för lång tid, menar hon att har man tråkigt så kan man leva förfärligt länge, eftersom man inte utsätter sig för några risker. 

Sedan rullade föreläsningen på. Heberlein bjöd både på intressanta fakta om psykologi och filosofi och humor. Förvisso var skämten anpassade för kvinnor i medelåldern. ”Har ni tonårsdöttrar hemma?” var ett skämt baserat på. Jag och min vän var dessa oberäkneliga tonårsdöttrar hon pratade om. En lite för snäv åldersgrupp för ett ämne som man kan vara intresserad av i alla åldrar, tyckte vi. 

Å andra sidan bestod publiken i majoritet av kvinnor i åldern 30-60, var det vi som var för unga för den här typen av ämne? 

Vi fick också intrycket av att Ann Heberlein inte är särskilt förtjust i män. Lite skämtsamt talade hon om att hon haft män som inte vet hur man sätter på en tvättmaskin, och i fråga om 24/7-gym hade en av hennes partners frågat när 7 Eleven öppnade. Heberlein tyckte vi i publiken såg intelligenta ut, men det var förstås för att majoriteten var kvinnor. Hon sa en del saker som man kan tolka som sexistiska om man inte tar dem med en nypa salt. Om en man hade sagt samma saker om kvinnor tror vi publiken uppskattat det betydligt mindre. 

Det bjöds dock på en bra blandning av humor och fakta, och hon delade med sig av en del underhållande anekdoter ur sitt liv. 

För att sammanfatta tycker vi att föreläsningen blandat med humor var okej, men vi hade gärna sett fler skämt och igenkänningssituationer för en yngre publik. För det är inte bara människor över 30, utan också många av oss yngre, kanske speciellt vi unga, som funderar mycket på livet, döden, och meningen med allt.