Tim Burton inte i sitt esse med ”Miss Peregrine´s Home for Peculiar Children”

När Floridatonåringen Jake hittar sin farfar död i skogen med ögonen urplockade blir det början på en resa genom tid och rum. Med dålig föräldrakontakt och en allmän ”tönt”-status är Jake en vanlig, missförstådd tonåring. Han har dock bra kontakt med sin farfar, som ända sedan Jake var liten berättat historier om ett barnhem där farfadern själv växt upp bland besynnerliga barn med ovanliga förmågor. 

När Jake åker ut till en liten ö med 93 invånare med sin pappa för att se om farfaderns historier är sanna, hittar han ingången till en tidsloop. Loopen är ett undantag från tiden, där samma dag, den 3:e september 1943, upprepas gång på gång. I loopen finner han barnhemmet som farfadern berättat om, och alla barnen finns kvar, utan att ha åldrats alls. 

Där finns bland andra den fjäderlätta flickan, pojken med bin i magen, en som kan växa grödor med händerna, två små tvillingar i vita särkar och masker, det osynliga barnet och pojken Horace, som kan projicera sina drömmar. 

Trots den lovande handlingen (som är baserat på boken av Ransom Riggs, med samma titel som filmen) gör Tim Burton ett ojämnt jobb. Början är trögstartad, musiken är alldeles för lik Tim Burtons tidigare film ”Kalle och chokladfabriken” och slutstriden känns framtvingad och onödigt rörig. Det räcker inte med att alla barnen tillsammans använder sina förmågor för att bekämpa de ögonätande, Slenderman-härmande monstrerna, Burton slänger in lite ”Pirates of the Carribean”-skelett också, som grädde på moset. 

Skådespelet är okej, Eva Green som Miss Peregrine är bra, och Asa Butterfild som Jake är också övertygande. 

Karaktären Emma (Ella Purnel), som Jake blir smått förälskad i, känns utnött. Fjäderlätt och skör, en ”Alice i underlandet”-varelse i skir blå klänning som räddar ekorrar från att falla ur träd (när hon inte står och darrar i en blöt, vit T-shirt). Hon känns alldeles för kraftlös och ”damsel in distress”. 

Noterat är också att hennes ”kraft” i boken är att hon kan skjuta eld med händerna, medan den i filmen är att blåsa luft och sväva omkring. En annan karaktär i filmen får istället eldförmågan. Kan det vara så för att Jake ska få vara den mer heroiske? Emma säger i filmen att luften lyder henne och gör som hon vill, men hon får ändå slut på luft när hon försöker hålla fast ett av de onda monstren i slutstriden. Hur kommer det sig att hon är starkare i boken än i filmen? Kan filmpubliken inte tåla en starkare kvinnlig karaktär, men läsarna av boken kan det? 

Det är mycket fokus på kärleksrelationen mellan Jake och Emma, som dessutom går för fort fram. Visst, blixtförälskelser förekommer, men denna relation ska kännas som att de sakta faller för varandra, men de har i själva verket bara träffat varandra i några dagar. 

Varken barnhemsbarnen eller Miss Peregrine blir särskilt berörda av vad som händer tycker jag. Känslorna är inte särskilt djupa, utan målas på som billig målarfärg. Efter 70 år av samma vanor dag ut och dag in borde alla på barnhemmet reagera mycket starkare på att det kommer en besökare, som dessutom kände deras tidigare vän, Jakes farfar. Men de är mest glada att han är där och ställer några lätt nyfikna frågor som ”Finns det rymdraketer i din tid?”. Även Jake reagerar nästan med en axelryckning på tidsloopen, barnhemsbarnens krafter och monstrerna som hotar dem. 

Men ett plus ges för karaktärerna tvillingarna, som är väldigt lika som i boken, monstrerna som äter barns ögon och själva stämningen på barnhemmet. Kanske ska Burton hålla sig i sina mörka hörn i framtida filmer, för det märks att det är där han trivs bäst.