En utdöd tradition
Luciavakan
Det finns många nya, oftast amerikanska, traditioner som kommit till Sverige för att stanna. Det ser åtminstone ut så idag. Men samtidigt finns det gamla och en gång starka traditioner som numera är helt utdöda. En av dessa traditioner var mycket viktigt för de flesta av alla elever och drabbade ofta lärarna. Klassfesten i samband med lucia eller luciavaka som det också kallades skall vi se lite närmare på.
Redan under grundskolans högstadium brukade eleverna träffas på kvällen den 12 december för att vara tillsammans. Det brukade gå ganska lugnt till men med åren kom också alkoholförtäringen och i gymnsiet kunde det i vissa klasser bli riktiga fyllfester. Frånvaron från skolan den 13 december var större än andra dagar.
Men aktiviteterna tog inte slut med festandet utan innan man kunde gå hem och lägga sig eller ta sin till skolan efter ett dygns vakande skulle klassföreståndaren firas. Det var ett riktigt företag, alla i klassen skulle ha vita särkar på sig och luciasången och eventuellt andra sånger som passade skulle övas in och pojkarna skulle lära sig Staffansvisan. I fem, kanske sextiden skulle man sedan ta sig hem till klassföreståndaren och det var ju inte alltid helt lätt att komma in hos honom eller henne. Därför ringdes frun eller mannan upp och de brukade se till att dörren stod öppen. På en given signal tågade klassen in hos läraren med sång, lussebullar, pepparkakor och kaffe.
Efter en liten föreställning som framfördes på sängkanten hos en förhoppningsvis nyvaken och ytterst förvånad lärare drog sig eleverna tillbaka.
När denna tradition andra skolor började på Vasaskolan har vi inte kunnat fastställas men den försvann kring 1990.
Idag är det inga av eleverna på skolan som ens hört talas om detta firande och de som var med tycker att det i och för sig var en fin tradition men att den blev allt mer alkoholdränkt mot slutet, så det kan vara bra att den tog slut och att därmed en av de traditonella supardagarna för unga försvann.
Bilden ovan föreställer lektor Gösta Lundin som var lärare i tyska, franska och engelska på Vasaskolan (1963-1990) som får en luciauppvaktning av sin klass, kanske på 1960-talet.
Redan under grundskolans högstadium brukade eleverna träffas på kvällen den 12 december för att vara tillsammans. Det brukade gå ganska lugnt till men med åren kom också alkoholförtäringen och i gymnsiet kunde det i vissa klasser bli riktiga fyllfester. Frånvaron från skolan den 13 december var större än andra dagar.
Men aktiviteterna tog inte slut med festandet utan innan man kunde gå hem och lägga sig eller ta sin till skolan efter ett dygns vakande skulle klassföreståndaren firas. Det var ett riktigt företag, alla i klassen skulle ha vita särkar på sig och luciasången och eventuellt andra sånger som passade skulle övas in och pojkarna skulle lära sig Staffansvisan. I fem, kanske sextiden skulle man sedan ta sig hem till klassföreståndaren och det var ju inte alltid helt lätt att komma in hos honom eller henne. Därför ringdes frun eller mannan upp och de brukade se till att dörren stod öppen. På en given signal tågade klassen in hos läraren med sång, lussebullar, pepparkakor och kaffe.
Efter en liten föreställning som framfördes på sängkanten hos en förhoppningsvis nyvaken och ytterst förvånad lärare drog sig eleverna tillbaka.
När denna tradition andra skolor började på Vasaskolan har vi inte kunnat fastställas men den försvann kring 1990.
Idag är det inga av eleverna på skolan som ens hört talas om detta firande och de som var med tycker att det i och för sig var en fin tradition men att den blev allt mer alkoholdränkt mot slutet, så det kan vara bra att den tog slut och att därmed en av de traditonella supardagarna för unga försvann.
Bilden ovan föreställer lektor Gösta Lundin som var lärare i tyska, franska och engelska på Vasaskolan (1963-1990) som får en luciauppvaktning av sin klass, kanske på 1960-talet.